Gå direkt till textinnehållet

Behöver sanningen Aftonbladet?

Aftonbladet behövs om sanningen ska fram, löd en slogan från från förr. Jag har inte sett devisen på länge, men en kollega påminde mig härförleden när han utifrån det aktuella fallet travesterade: Aftonbladet behövs, även om sanningen ska fram…

Aftonbladet behövs om sanningen ska fram, löd en slogan från från förr. Jag har inte sett devisen på länge, men en kollega påminde mig härförleden när han utifrån det aktuella fallet travesterade: Aftonbladet behövs, även om sanningen ska fram…Förhoppningsvis får vi snart veta vad som hänt i Aftonblads-affären; framför allt hur pass aktiv reportern varit inför rapporteringen om nynazisterna och deras hot mot kända svenskar. Redan nu vet vi att reporter och tidning medagerat, frågan är hur mycket?Därför väntar vi alla med spänning på åklagarens besked om åtal eller inte. Och naturligtvis vilket underlag han har för sitt ställningstagande. I skrivande stund är detta fortfarande okänt.Men för mig är en annan ingrediens i och kring affären, minst lika intressant — den om kårandan och Aftonbladets egen attityd till mediebevakningen. Om vi börjar med ABs egen publicitet:

Som företrädare för den oberoende och granskande makten uppstod en gyllene chans för Aftonbladet när åklagaren agerade. Här fanns plötsligt möjligheten att visa på just oberoendet och att också kritiserade kvällstidningar klarar en storm utan att tappa fotfästet i den journalistiska myllan. En tydlig markering att utfall och åsikter hör ledarsidan till, och att nyhetssidorna också i det här fallet ägnar sig åt stram och opartisk rapportering, hade kunnat stärka förtroendet för tidningen och medierna. Aftonbladet missade chansen grovt och skadan är sannolikt redan skedd. Affären, hur den än slutar, blir ytterligare ett sår att slicka i en redan sargad och ifrågasatt bransch.

Så till andras bevakning. Eller snarare tystnad. För inte kan man säga att svenska journalister och medier gått in för att granska Aftonblads-affären, varken själva sakfrågan eller tidningens agerande som makthavare. Den omtalade kårandan har slagit till och eftervärldens dom lär bli hård — jag antar att journalisthögskoleelever redan huggit tag i ärendet för att granska hur vi skött oss. Detta välkomnas.Till sist kan jag också förvånat konstatera att Aftonbladets chefer fortsätter att sprida uppenbart felaktiga påståenden om Journalistens metoder vid genomgången av kvällstidningsjournalistiken. Nu senast i Resumé (nr 12/97) där Anders Gerdin än en gång vräker ur sig att vi anlitat Expressens “researchgrupp” för att ta fram “graverande material om Aftonbladet”. Han påstår också att “Journalisten väljer att ha en enda källa, det vill säga Expressen” och att vi inte granskar materialet utan “lägger in det i tidningen utan någon som helst faktakontroll.” Självmål, Anders Gerdin. Du vet helt enkelt inte vad du talar om och din egen faktakontroll tycks minimal. Det är visserligen sant att vi talat med Expressenreportrar när vi samlade material till vår genomgång, men det är inte mer konstigt än att dina reportrar också självklart vänder sig till dem som sitter inne med uppgifter. Även om dessa sedan skulle ha egen vinning av att uppgifterna sprids. Men vi har också talat med andra och det är en ren lögn att vi inte kontrollerat fakta. Vår genomgång är också saklig på punkt efter punkt. Förutom när det gäller ett årtal saknas faktafel. Aftonbladets chefredaktörs anklagelser är grova och alltså felaktiga. Vad säger det om källkontrollen och sanningsambitionerna på tidningen?

Behövs Aftonbladets ledning om sanningen ska fram?

Fler avsnitt
Fler videos