Att inte visa allt
”Det gör det inte mer självklart att visa bilderna. Och framför allt: det rättfärdigar inte på något sätt att man frossar i dem.”
I en 60-sidig ”katastrofbilaga” den 29 september 1994 publicerade Expressen över hela mittuppslaget en färgbild på en död kvinna, ett av offren från Estonia, som hissas upp ur havet till en helikopter. I den pressetiska diskussion som följde hamnade den bilden i skuggan av den förstasida tidningen hade (med 35 maskerade porträttbilder och rubriken ”Döda, saknade, räddade”), men den fick ändå en avgörande betydelse för den debatt om vad som bör visas som under 90-talet förts på de svenska redaktionerna. Detta märktes inte minst vid diskoteksbranden i Göteborg fyra år senare, där många bilder sållades bort av hänsyn till de anhöriga.
Den läxa som lärdes, efter Estonia, var att man inte ska visa allt. Det är en läxa som är viktig att komma ihåg, när nu bilderna från terrordåden i New York och Washington återigen svämmar över oss. För där glömdes, på flera håll, lärdomarna från Estonia bort. Framför allt när det gäller de bilder som vi – för debattens skull – visar i det här numret av Journalisten, av förtvivlade människor som kastar sig ut från World Trade Center.
Dessa bilder behandlades av både Aftonbladet och Expressen på exakt samma sätt som bilden på den döda kvinnan under helikoptern 1994: maximal dragning, över ett helt uppslag. Även Rapport och TV4 visade korta sekvenser på de fallande kropparna.
bryt
Ännu längre gick den engelska tabloiden News of the World, som inte bara publicerade en av de bilder som de svenska tidningarna avstod ifrån (med mannen som faller med huvudet rakt neråt), utan även zoomade in och drog upp honom, så att han kunde identifieras. De gör det för säkerhets skull igen, lagom till ettårsdagen. Det gör också tyska Stern i veckans nummer, på en bisarr ”centerfold”, där man får ställa tidningen på högkant för att få bästa möjliga bild av de fallande kropparna.
I amerikanska medier visades emellertid de här bilderna endast undantagsvis – och när de visades var det i mycket korta sekvenser eller på ganska undanskymd plats i tidningarna. Inte på förstasidor eller mittuppslag i färg. De ansågs helt enkelt vara för starka; för kränkande för de drabbade för att exploateras på det sättet.
bryt
Rätt – eller fel? Jag hoppas att det blir en av de saker som debatteras hårdast i den mediala efterdebatten kring årsdagen. De svenska medier som valde att visa bilderna talar i Journalisten om ”ett historiskt dokument” och att det var bilder som gjorde katastrofen ”begriplig”.
Båda argumenten äger självklart en viss relevans. Det finns många historiska bilder som är precis lika brutala, som pistolskottet i tinningen på en Vietcong-soldat eller bilden på den springande napalmskadade flickan från Vietnam. Att bilderna gör katastrofen påtaglig är också ett påstående som inte går att invända mot: de får det fortfarande att hugga till i magtrakten, varje gång.
Men det gör det inte mer självklart att visa bilderna. Och framför allt: det rättfärdigar inte på något sätt att man frossar i dem.
Om det inte går att göra en katastrof av det här slaget ”begriplig” utan att ta till den allra kraftigaste ammunitionen är det ett misslyckande för journalistiken.
bryt
Slutligen: bara en sak till om mediernas bevakning av 11/9. New York Times spekulerade – till skillnad från nästan alla andra medier – aldrig i en enda artikel om antalet döda i katastrofen. De vann ändå sju Pulitzer-pris för sin bevakning. Utan att frossa.
P.S. Andra numret av Filmguiden, det ”unika samarbetet” mellan Expressen och SF Bio, kom ut i förra veckan – och tydligt är att Expressen tagit åt sig av den hårda kritiken. SF Bios annonssidor är fortfarande väldigt redaktionella till sin karaktär, men åtminstone tydligt annonsmärkta – och framför allt har SF Bios logga försvunnit från tidningshuvudet och ligger nu, betydligt mer diskret, på en flik i högra hörnet. Det gör inte samarbetet till en bättre idé, men det är i varje fall ett steg i rätt riktning.
