Att fälla en minister

Justieminsterns jobb är inte lätt. Nyligen avgick Laila Freivalds från posten efter en intensiv medieexponering. Hon är inte först i raden.

Ove Rainer avgick 1983 sedan Göran Skytte granskat hans skatteaffärer.

Klockan 17.47, onsdagen den nionde november 1983, stiger Olof Palme tillsammans med den dåvarande justitieministern Ove Rainer in till pressen i regeringskansliet på Rosenbad. Palme bär en gråblå glencheckkostym och slips med grå och vinröda toner, Rainer en kostym med djupröd diskret randning. Palme böjer sig fram mot mikrofonen:

”Då är den här presskonferensen öppnad. Det är ingen konferens i vanlig mening. Vi kommer att lämna ett meddelande”.

Sedan lämnar Palme ordet till Ove Rainer.

”Jag har idag gett in en skrivelse till statsministern som har följande lydelse…”

Rainer biter sig i läppen för att inte falla i gråt. Han fortsätter:

”… av hänsyn till mig själv och min familj hemställer jag att bli entledigad från mitt förordnande som statsråd och chef för justitiedepartementet.”

Sedan reser dig de båda männen upp, Palme så häftigt att hans stol välter, och går ut.

Presskonferensen har varat i en minut och 15 sekunder. När Palme lämnar Rosenbad ger han en kommentar: ”Min kärlek till massmedia är numera begränsad”.

Det är nu dags att spola tillbaka bandet en bit.

Tisdagen den 25 oktober äter Göran Skytte middag tillsammans med Jan Guillou på restaurang Pauli i Malmö. Murkelsoppa med strimlad rökt lax, till den ett Chablis Premier Cru 82. Salviamarinerad lammkarré och Morgon 79. Kaffe och konjak. Cigarrer från Kuba.

Till kaffet och cigarren börjar de prata jobb.

Guillou berättar att han håller på med en bok om Keith Cederholm.

Skytte berättar att han håller på med en ”grej om miljonärer”.

Bakgrunden är denna: Aftonbladets chefredaktör Gary Engman har värvat Göran Skytte från Arbetet. Skytte har gjort sig nationellt känd som en kunnig ekonomi- och skattejournalist. En av Skyttes paradgrenar är vad han själv kallar för den ”totala undersökningen”. Nu går han alltså igenom samtliga Stockholms miljonärer för Aftonbladets räkning för att se hur mycket de betalar i skatt.

– Det visade sig till slut att en mycket stor majoritet av alla miljonärer i Stockholm betalade noll, eller nästan ingen skatt alls, berättar han.

Det är sjutton år senare och vi sitter i hans lägenhet i den välbärgade stadsdelen Slottsstaden i Malmö. En lägenhet i två plan med konst av Ola Billgren på väggarna, matchande soffgrupper, Bach ur högtalarna från stereon på första våningsplanet. Utsikt över Slottsparken och bort mot city.

Skytte böjer sig fram.

– Det var alltså återigen den totala undersökningen, och i den fanns då. Plötsligt. Namnet. Ove. Rainer…

Så talar han ju emellanåt, Skytte.

Här kan man också ägna sig åt att skissa en liten bakgrund.

Skytte är i detta läge anställd av Aftonbladet som en undersökande ekonomijournalist. När det gäller Stockholms miljonärer så börjar han i en ände som visar sig leda till en annan. Skytte drivs av nyfikenhet över hur det kan komma sig att de som tjänar mest betalar minst i skatt, stick i stäv med den offentliga politiken. För en kvällstidning är anslaget perfekt, det handlar ju om rättvisa – eller snarare avsaknaden av rättvisa. Är det verkligen rättvist att miljonärer inte betalar skatt, medan alla vanliga knegare måste göra det? Detta får ju sägas vara mumma i en socialdemokratisk kvällstidning. I ryggen har ju tidningen ett parti som håller sig med någon slags skattemoral: nämligen den att man i Sverige ska betala skatt efter förmåga. Detta ska givetvis också gälla miljonärer. Så långt går det som på räls. Fast nu svänger alltså detta anslag plötsligt över i ett annat. Nu kommer det att handla om något som är ett minst lika tydligt anslag som rättvisa, nämligen dubbelmoral, det vill säga; man ska leva som man lär.

Tacksamt ämne när det gäller politiker och höga makthavare.

Tacksamt i en kvällstidning.

Fast problemet är att den som ser ut att hålla sig med denna dubbelmoral är en socialdemokratisk makthavare Som sitter väldigt högt upp i toppen.

Skytte fortsätter:

– Jag tänkte; ”Är detta landets justitieminister?”, ”Är detta den man som är satt att jaga skattebrottslighet och som högst upp på agendan har att motverka skatteflykt?” Jo, det var den mannen. Det var då jag började göra alla kollar som kunde göras. Det fick inte bli det allra minsta lilla fel. Så jag gick igenom alltihop gång på gång, jag kollade deklarationsuppgifterna efter tryckfel, hade jag räknat fel, jag räknade och räknade. På morgonen bad jag om att få ett möte med Gary.

Dagen efter middagen med Guillou reser Skytte till Stockholm och äter lunch med Gary Engman och redaktionschefen Thorbjörn Larsson på Continental.

Skytte har som sagt räknat hela natten. Nu är det dagens rätt och lättöl. Inga cigarrer och konjak. Inget Morgon 79.

Skytte kommer nu dragande med namnet på landets justitieminister, och tillika socialdemokratiskt statsråd, som en slags avancerad skatteplanerare. Gary Engman som har sett upplagan sjunka under en längre tid tänder sin pipa. Han tar tid på sig, sedan säger han:

”Om du är helt säker på din sak är det bara att köra. Det är viktigt att den här tidningen kan visa att vi inte går i sossarnas ledband.”

Sjutton år senare lutar sig Skytte tillbaka i sin stol. Han tar upp glasögonen i pannan och drar hårt över sina ögon med fingrarna. Bachs änglakörer fortsätter att sväva genom rummet.

– Detta var naturligtvis inledningen på de mest laddade veckorna i mitt liv, även om det varit laddat väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många gånger, så var det här väldigt, väldigt, väldigt, väldigt laddat. Det stod så mycket på spel, enormt mycket. Både för mig och för tidningen, och för Gary och sedermera Thorbjörn Larsson som var redaktionschef, och som också kom att bli ett väldigt stöd. Hade vi haft fel så hade det lett till en besvärlig situation för väldigt många…

– Det beslut som Gary och Thorbjörn tog var unikt i svensk presshistoria. Samt det stöd de utgjorde under hela historien. Här har vi en mycket omstridd redaktionsledning, som inte sitter säkert på grund av att de redan utmanat den gamla stammen på tidningen. De tar nu strid med det socialdemokratiska partiet, som äger den tidning där de är anställda, och de viker sig inte. Historien hade lätt kunnat försvinna efter ett par dagar, man kan ju bara föreställa sig vilka påtryckningar de sattes under, men de vek sig inte.

Jag berättar för Skytte att jag har talat med Rolf Alsing. Att Alsing ringde mig när han hörde att jag höll på och petade i Rainerhistorien. Att han betonade att han inte var med just när det hände, men gjorde ändå följande kommentar:

”Det här var en väldigt viktig händelse för Aftonbladet eftersom den markerade för de egna medarbetarna, omvärlden och konkurrenterna att Aftonbladet var oberoende till det socialdemokratiska etablissemanget. Det är kanske självklart idag, men det var inte lika självklart då. Detta var Aftonbladets oberoendeförklaring.”

När Skytte får höra detta blir han så glad att han börjar klappa i händerna:

– Jag vet att Thorbjörn har sagt det tidigare vilket har gjort mig väldigt glad. Att också Rolf säger det gläder mig. Själv kan jag såklart inte säga någonting.

Så Raineraffären var inte bara en historia om en minister som höll på att göra bort sig. Den hade en annan historia som löpte parallellt. Om en tidnings ställning på mediescenen och dess förhållande till ett enorm maktapparat; den socialdemokratiska, tillika ägare i tidningen. För att knyta an till vår egen tid; söndagen den 27 augusti i år skriver Per T Ohlsson i Sydsvenska Dagbladet med anledning av Arbetets konkurs; ”Men ingen dagstidning kan överleva genom att enbart fungera som megafon för ett politiskt parti. En framgångsrik tidning måste – oavsett ideologisk hemvist – erbjuda läsarna mycket mer än ett politiskt budskap. Aftonbladet är ett utmärkt exempel på en s-tidning som har lyckats med det”.

Så kan man då tisdagen den 1 november 1983 läsa på Aftonbladets förstasida ”Aftonbladet avslöjar Stockholms miljonärer”, satt i mindre stil, och med större; ”Var 10:e är nolltaxerare”. Till andraupplagan är rubriksättningen ändrad. Fokus är förskjutet. Med stor rubrik kan man nu läsa; ”Ove Rainer betalar bara tio procent i skatt”.

Det handlar alltså inte längre så mycket om rättvisa.

Nu handlar det om dubbelmoral.

Rainers, och med honom det socialdemokratiska partiets.

Så rullar det igång. Rainer kommenterar de flesta uppgifterna med att det är ”hans privatsak”. Redan dagen efter avslöjandet kliver sossarnas grand dame Nancy Eriksson in på plan och fördömer. ”Rainers låga skatt ett hån”, kan man läsa på Aftonbladets förstasida. Frågorna börjar komma; hur har denna låga skatt uppkommit? Rainer fortsätter att ducka och lämnar knapphändiga uppgifter. Vad han eventuellt inte förstår är att Göran Skytte är en journalist som älskar sifferexercerande, oklarheter får honom att vädra morgonluft. Detta är Raineraffärens motor.

Rainer viker undan, han tror att han kan klara sig genom att lämna ut upplysningar som verkar rimliga, men som för en sifferälskare som Skytte framstår som mycket märkliga. Effekten: Raineraffären drivs hela tiden framåt av en enda sak; Förklara dig, Rainer! Tunga socialdemokrater, Aftonbladets ledaravdelning med Yrsa Stenius i spetsen, folk på gatan: Hur har du kunnat undgå skatt Ove Rainer? Hur har du gjort? Hur, hur, hur?

Detta hur lyckas inte Rainer förklara fullt ut. Vill säkert inte heller. I bakgrunden skymtar ett lån på närmare 19 miljoner kronor som han tog för att skaffa sig ett avdrag så han kunde undkomma skatt.

Till slut blir situationen ohållbar; ”… av hänsyn till mig själv och min familj hemställer jag att bli entledigad från mitt förordnande som statsråd och chef för justitiedepartementet.” Den snöboll som Göran Skytte har börjat rulla, har växt till ett snöskred. Rainer avgår. Palme utser honom till justitieråd i Högsta domstolen, Rainers skatteplanering är mer vidsträckt än vad som framkommit. Rainer tvingas avgå även från denna post. Palme tvingas erkänna att han begått ett misstag.

Skytte som har varit en halvtrappa upp i köket och hämtat mer kaffe, återkommer.

– Det kändes väldigt tomt efteråt. Sedan har jag heller aldrig återvänt till Raineraffären, och det dröjde många år innan jag ville prata om den. Guillou vill ju inte heller säga så mycket om IB-affären. På något sätt är det gjort, lagt till handlingarna.

– Det finns faktiskt ett ögonblick som jag aldrig glömmer. På den tiden hade Aftonbladet sin Malmöredaktion i Arbetets hus på Bergsgatan. Ett par dagar efter det att Rainer hade avgått kliver jag in i hissen, och där står han, Ove Rainer, tillsammans med Arbetets chefredaktör Lars Engqvist. Jag kommer mig inte för något annat än att fråga; ”Hur mår du?”, men jag minns faktiskt inte vad han svarade, hissen åkte upp två våningar och det kändes som en evighet.

Året därpå får Skytte Stora Journalistpriset.

– Jag var kompis med Jan Guillou, och han var mästare på att förringa sådana saker, även när han själv fick priset, ha-ha. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga… det som ledde fram till Rainer-affären var tio års rotande när det gällde ekonomi och skatter. Det var frukten av jobb som jag hade gjort tidigare, kulmen på det och slutpunkten på det också faktiskt. Själv föredrar jag att se det som ett pris för hela utvecklingen som varit med undersökande skatte- och ekonomijournalistik.

I efterdyningarna av Raineraffären kom givetvis en debatt. Hade medierna varit korrekt i sin rapportering? Hade inte Rainer fått utstå ett oerhört tryck. Det var många som tyckte synd om Rainer. Att han hade gjorts till syndabock. I en artikel i Expressen några dagar efter Rainers avgång sa Yrsa Stenius, dåvarande politisk chefredaktör på Aftonbladet; ”Jag är lättad”. I sin bok ”Makten och kvinnligheten” som utkom 1993 är hon dock starkt kritisk till ”den mediala kanonad som punkterade Ove Rainers självförtroende”:

– Jag betraktar självkritiskt mig själv och Aftonbladet och hur det är när drevet uppstår. Jag har försökt etablera distans till just den här gruppdynamiken där det ena ger det andra och man går vidare på samma vinkel och de kätterska frågorna aldrig blir ställda, både Raineraffären och Mona Sahlin-affären är exempel på detta.

Göran Skytte:

– Det är klart att journalistiken kan få tragiska konsekvenser för en människa, men det smutsar inte ner journalistiken, förutsatt att den är korrekt och hänsynsfull, i meningen inte blodtörstig, inte går till överdrift och inte förtiger det som talar till förmån.

– Visst vore det en nåd att stilla bedja om; att någon tungviktig journalist vid sådana här tillfällen skulle sätta sig ner och säga;: ”Jag tar nu på mig rollen av att vara försvarsdvokat”, och börja söka efter det som talade till den människans fördel för att vi skulle kunna få en så heltäckande bild som möjligt.

Skytte slår ihop händerna.

– Nu slår det mig… det här hade jag alldeles glömt…

Han lutar sig framåt igen och börjar berätta om när han, Jan Guillou, Gary Engman och Gustav Olivecrona vid ett tillfälle, något år efter Raineraffären, samlades uppe på högsta våningen på Aftonbladet. Hur de satt där en kväll och drack en massa sprit och talade om att bilda en akademi:

– Det här låter ju enormt pretentiöst… men ett av syftena med den här gruppen var just; ”Den andra sidan”. Hur ser den andra sidan av resonemanget ut? Som med många goda initiativ så blev det inget av det.

Är det något som du ångrar i din rapportering från Raineraffären?

– Nej. Ingenting. Däremot ångrar jag en sak som skedde efter Ove Rainer. Jag gjorde ett reportage för Z, den tidning som Stenbeck ägde och som Widzell var chef för, ganska kort efter det att Olof Palme blivit mördad. Det handlade om Lisbeth Palme och om konstigheter som hon påstods ha gjort i egenskap av ordförande för Unicef. Det skulle jag inte ha gjort. Jag skulle visat hänsyn och grävt ner den historien och sagt; ”Vi låter Olof Palmes änka vara ifred”. Den saken var inte av den dimensionen att den skulle tas upp när den handlade om änkan efter den nyligen skjutne statsministern. Det ångrar jag. Det var inte ett vettigt bruk av en journalists makt.

Åke Högman