Almedalen – politikens firmafest

Han betonar att han i första hand är journalist.
– Alla vet det. I mitt uppdrag gentemot läsarna ingår att jag ska få fram det politikerna inte vill att vi ska veta. Jag har aldrig upplevt det här som ett problem. Sättet att söka information är detsamma. Man måste skaffa sig källor och bygga ett kontaktnät, skapa förtroende från dem man bevakar.
 

Niklas Svensson är väl medveten om att hans hållning inte är typisk och han verkar njuta av att provocera sina kolleger:
– I Almedalen släpper alla hämningar, även för de journalister som annars hycklar och säger att de aldrig umgås med politiker.
Heidi Avellan, ledarskribent på Sydsvenskan, säger sig vara av den gamla stammens journalister. Hon anser att journalister inte ska umgås med politiker eller stå dem nära alls.
– Det ingår i mitt uppdrag att jag ska granska dem. Var och en är fri att fatta egna beslut och göra sina val. Jag kan förstå om politiska reportrar vill komma politiker nära. Det viktigaste är integriteten och att man har klart för sig vilka man jobbar för. Man får inte bli någons megafon.
 

Göran Eriksson, politisk journalist på Svenska Dagbladet, har mest kontakt med politiker per telefon på arbetstid.
– Det skulle vara svårt att sköta jobbet om jag umgicks privat med politiker på riksnivå. Jag vet inte om man korrumperas då, men man får trovärdighetsproblem. Sådana slutsatser brukar också redaktioner dra om exempelvis en journalist är gift med en politiker eller, som i fallet med Karin Hübinette, är nära släkt med en minister.
Mari Forssblad, politisk reporter på Sveriges Radios Ekot har svårt för att ange hur nära man kan stå dem man bevakar.
– Men om jag granskade frågor kring, säg sjukförsäkringen, skulle jag aldrig kunna umgås privat med den ansvariga ministern.
 

TV4s politiske reporter An­ders Pihlblad har varit i blåsväder efter att ha kommit politiker i närmaste laget.
2007 fångades han på bild när han var på krogen med den moderat statssekreteraren Ulrica Schenström, som efter några glas vin pussade honom.
Uppståndelsen blev stor i medierna och händelsen blev traumatisk för båda. Pihlblad skrev senare en bok om hur han upplevde det att bli föremål för ett drev.
Frågan är om det skadade förtroendet för honom.
– Gentemot politiker, nej. Mot andra journalister, absolut. Det var en fruktansvärd blunder. Jag kan bara klandra mig själv. Men det jag utsattes för var ändå bara en vindpust i jämförelse med vad Ulrica Schenström fick utstå.
Hans vän och tidigare kollega på TV4, Niklas Svensson, har liknande erfarenheter. 2005 blev han själv en nyhet sedan det kommit fram att han tillsammans med unga folkpartister gjort dataintrång mot Socialdemokraterna.
– Under 24 timmar var jag nästan en huvudperson i medierna, säger Niklas Svensson. Så även jag har sett andra sidan av drevet. Jag tror inte att jag blev placerad i Folkpartiet efter det. Jag har hållit fast vid källskyddet och det har inte påverkat mig i min yrkesroll.
Men Expressen avstängde honom från hans tjänst och han dömdes 2007 för dataintrång.
 

Kretsen av journalister som bevakar rikspolitiken är inte större än att de lär känna varandra mer eller mindre väl. De som Journalisten talat med har ändå inte mycket mer än kollegialt umgänge.
– Min bild är att politiska journalister inte umgås privat, säger Svenska Dagbladets Göran Eriksson. Men det är klart att vi pratar med varandra när vi är i riksdagen och på kongresser eller presskonferenser. Och så är jag gift med Karin Eriksson, politisk journalist på Sveriges Radios Godmorgon, världen!
Mari Forssblad på Ekot tror att kollegerna påverkar varandra, exempelvis när drev går.
– Det finns ganska få tunga politiska reportrar. Även om vi bara har kollegialt umgänge tittar vi nog på vad de andra gör.
Niklas Svensson har inte speciellt täta kontakter med andra politiska journalister. Det är främst kollegerna på Expressen och den tidigare jobbarkompisen Anders Pihlblad, som han umgås med familjevis.
– Jag går sällan på kaffeträffarna hos Riksdagsjournalisternas klubb. I dag har jag bra tillgång till partiledare och ministrar. Det är mest på presskonferenser som jag träffar andra politiska reportrar.
– Tyvärr gör vi ofta lika bedömningar. Det finns en fara i att ofta träffa andra journalister. Vi riskerar att bedömningarna likriktas. Vid stora nyhetshändelser går vi journalister ofta i samma riktning. Jag försöker vrida och vända på perspektiven och hitta andra vinklar, men lyckas inte alltid.

Den svenske toppolitiker som journalisterna rankar som svårast att intervjua är utrikesminister Carl Bildt.
– Han är extremt skicklig, han är envis och ger sig inte och kan ibland nästan omärkligt byta ämne, säger Anders Pihlblad. Han har adlig elegans och politisk briljans och kan få en att känna sig korkad. Det handlar också om personkemi. Med vissa kan man munhuggas. Göran Persson hade ofta ett personligt förhållningssätt gentemot journalister. Strax före sändning kunde han påpeka för mig vilken ful slips jag hade.
Anders Pihlblad är i dag noga med att dra en gräns mellan det yrkesmässiga och privata.
– När jag skrev min bok om Moderaterna träffade jag Reinfeldt i enrum vid några tillfällen. Han behöll distansen. Många har frågat mig om varför makarna Reinfeldt separerade, men jag vet inte och jag tänker aldrig forska i det.
Niklas Svensson tycker att partiledarna är lätta att ha att göra med.
– Det är mer problem med landstings- och kommunpolitiker som hamnat i blåsväder. De är ovana vid att ha kontakt med riksmedier. Medietränade politiker är rakare och tydligare i sina svar. Sedan är det upp till mig att ställa rätt frågor.

Anders Pihlblad kallar politikerveckan i Almedalen en stor politikfestival, en åsiktsmarknad.
– Jag längtar redan hem därifrån. Man får jobba fruktansvärt mycket de dagarna, ofta sent in på natten och sedan i sändning tidigt på morgonen. Det är ett bra tillfälle att skaffa sig kontakter. På några minuter hittar man alla man vill prata med.
För Heidi Avellan, som normalt sitter i Malmö, är det intressant att komma till en mötesplats som Almedalen.
– Jag är där för politikens och politikernas skull och lyssnar till deras tal och bevakar seminarier. Alla är där och det är lätt att få kontakter. Men det finns ett så stort utbud att det är svårt att sortera bland aktiviteterna.
För Niklas Svensson blir det i år nionde eller tionde året i rad som han åker till Almedalen.
– Är man intresserad av politik och samhälle är Almedalen en viktig plats att vara på, säger han. Den är unik. Vem som helst kan gå fram till statsministern och ställa frågor. Jag förstår inte dem som tycker att det är något negativt med Almedalen, tvärtom, det är positivt. Man borde ha mer av den sortens diskussioner som förs där under resten av året.

Medieforskare brukar påtala att medierna uppehåller sig för mycket vid det politiska spelet, intriger och personkonflikter och för lite vid sakfrågorna och de ideologiska skillnaderna mellan partier.
– Ibland är det svårt att hålla isär frågorna, säger Göran Eriksson. Det finns få rena sakfrågor som är opåverkade av strategiska överväganden och ideologi. För läsarna är sakfrågorna viktigare, men det finns ett stort intresse för spelet även om forskarna inte tycker att det är fint eller intressant. Jag tror att berättelser om hur politiker agerar och vad som driver dem blir mycket lästa.
Han tycker att politikerveckan är ett bra tillfälle för journalister att berätta om hur politiker agerar tillsammans, deras relationer, till exempel om Mona Sahlins relationer till Miljöpartiet jämfört med till Vänsterpartiet och Lars Ohly.
– Det är lätt för oss politiska nördar att dras med i det politiska spelet, säger Heidi Avellan. Jag anser att man både kan skriva både om spelet och om sakfrågorna.

Göran Eriksson påpekar att valdeltagandet har stigit med fem procent sedan 2002, vilket allmänt anses vara positivt.
– Det kan bero på att konfliktnivån i svensk politik har höjts. Men medierna har i alla fall inte dämpat intresset för politiken. Jag tror den politiska journalistiken till och med kan ha bidragit till att öka intresset.
Almedalen har kritiserats för att ha utvecklats till ett slags tivoli där gycklare av alla de slag nu vill visa upp sig.
– För PR-branschen är Almedalen som Cannes, en branschmässa, säger Göran Eriksson. Men vad gör de där? De får betalt för att försöka få oss journalister att rapportera. Men tröskeln för att sälja in en nyhet om exempelvis Bryggeriföreningen är galet mycket högre då än den skulle vara om man gjorde det någon annanstans en annan tid på sommaren, när det verkligen är nyhetstorka.
Enligt Göran Eriksson sysselsätter sig politiska journalister sig i liten utsträckning med spektaklet.
– Ytterst litet av det intresserar oss. Från början var Almedalen en rent politisk arena, men sedan rusade hela PR-branschen in och sedan lobbyister, myndigheter, företag och organisationer. Det har utvecklats till att bli en cirkus kring arenan, där partierna ändå framträder på ett ganska konventionellt sätt.
Heidi Avellan på Sydsvenskan har svårt att förstå varför alla lobbyister och organisationer satsar ofantliga summor på att vara i Almedalen.
– Det måste vara felplacerade pengar. Det är fel plats om man vill göra sig hörd. Många kommer hem därifrån fattiga och besvikna.