Så kan de pressetiska reglerna skärpas
”Jag är naturligtvis fortfarande hellre för en skärpning, eller rekonstruktion av de pressetiska reglerna än för inskränkningar i TF.”
När jag för två år sedan försökte föra en diskussion om hur pressen borde skärpa sina etiska regler för att komma tillrätta med det alltför vidsträckta förhandsdömandet i framför allt kriminalreportage blev entusiasmen ringa. I huvudsak bemöttes jag med proklamationer till demokratins och tryckfrihetens försvar och mer eller mindre befängda påståenden som att jag ville lägga retroaktiv munkavle på Emile Zola eller förbjuda publiceringen av ett nytt IB-avslöjande.
bryt
Dessa middagstalarposer bottnar troligare i hyckleri än utpräglad enfald. Som när Expressens ledarsida helt nyligen, alltså e. A.L, framhäver den egna tidningens hantering av 35-åringen med mera som ett dygdemönster (23 september) och än en gång passar på att angripa mig med att om jag finge min vilja fram så skulle ”Joy Rahmans hustru och barn få bittert beklaga i hjälplös tystnad”. Medan ”Expressen däremot har lagt mängder med pusselbitar som kommit att visa en långt mer komplicerad person än public service ids antyda”. Som exempelvis att mannen försökte begå självmord genom att äta upp sina kläder, får man anta.
Eftersom allmänhetens intryck blir att medierna tjurskalligt står kvar i middagstalarposen så kommer reaktionen i riksdagen som ett brev på posten (förr i världen). Tre riksdagsmotioner (K 405, K 383 och K 299) diskuterar inskränkning i tryckfriheten och föreslår att meddelarskyddet skall upphöra när det gäller polisutredningar, total sekretess och rätten för polisen att utreda sina läckor.
bryt
Allmänhetens indignation mot spekulerande och förhandsdömande medier är just nu större än någonsin i modern tid, så mycket tror sig nog de flesta av oss känna till (de vetenskapliga siffrorna läggs fram av professorerna Weibull/Holmberg den 18 november).
Då har vi ett val mellan två tydliga möjligheter. Vi kan skärpa reglerna för den pressetiska självsanering som allmänheten hittills har anförtrott oss med. Eller vi kan överlämna åt riksdagen att, kanske inte nu men efter nästa publiceringsvåg av den typ vi just genomlidit, inskränka Tryckfrihetsförordningen. Det är den diskussion vi har framför oss nu.
Jag är naturligtvis fortfarande hellre för en skärpning, eller rekonstruktion av de pressetiska reglerna än för inskränkningar i TF.
bryt
Därmed tillbaka till ruta ett, den nuvarande lydelsen av § 14 i de pressetiska reglerna: ”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger.”
Denna förhållningsregel har alltså visat sig otillräcklig, därvidlag håller jag med allmänheten och till och med riksdagsmotionerna.
Den tidigare lydelsen var: ”§ 14. Föregrip inte domstols eller därmed jämförbar myndighets avgörande genom att ta parti i skuldfrågan.”
Ett direkt förbud mot förhandsdömande, således. Varför denna formulering togs bort, och hur det gick till, har aldrig kunnat utredas.
Dessutom fanns en tidigare paragraf som sköt in sig på alltför intimt samarbete med poliskällor: § 18. Granska kritiskt uppgifter om personer som är efterlysta vid polisutredning.”
Två svagheter finns i dessa äldre skrivningar. Tanken med att inte ”föregripa” är rimligtvis att inte förhandsdöma. Men om någon är oskyldigt gripen, en praktskandal således, så är det en journalistisk plikt att föregripa, eller hur?
Och ”uppgifter om personer” (gamla § 18) kan ju faktiskt komma från annat håll än polisen och förresten är det ju lite som att ”tänka på”.
”Föregrip” har en svaghet. Liksom det ord jag använde mig av för två år sedan, ”spekulera inte…” För man kan ju spekulera till den misstänktes förmån.
Journalisten och debattören Anders R Olsson har i ett förslag bakat ihop dessa tankegångar på följande sätt: ”Ge inte läsarna intrycket att en person misstänkt för brott faktiskt är skyldig så länge din kunskap om gärningen i allt väsentligt bygger på uppgifter från polis eller åklagare.”
bryt
Inte så dumt, eller hur? Här någonstans kan man i alla fall ana lösningen på huvudproblemet: att tydligare fördöma förhandsdömanden och att ålägga större skepsis mot läckande poliser – som ju kan ha allehanda skäl att läcka, som är skyddade av anonymitet och som genom att vara just poliser, lögnaktiga eller ej, förser journalisten med en ”skälig grund” att skriva osant.
Detta är alltså vad vi skall diskutera den närmaste tiden. Och om vi inte kan enas om ett förslag så tar riksdagen över. Det borde vara ett enkelt val.
