Min kirurg erbjuder inte ”en härlig upplevelse”

Få skulle betala enbart för att någon ska skära i deras kropp. Men de flesta är beredda att avstå en hel del för att operera bort något som riskerar att skada oss.  

Det är på samma sätt med granskande journalistik. När den lanseras som en produkt i sig är det inte så många som vill betala för den. Den kan göra ont. Men samhället som sådant blir friskare.

Affärsmodellen för nyhetsjournalistik har i mångt och mycket gått sönder. Det går inte att plocka isär en produkt hur mycket som helst och fortfarande tjäna pengar på varje del. 

Annons

En gång i tiden satt nyheter ihop med annonser och familjesidor. Tidningen var det enda sättet att annonsera för sina produkter och evenemang, eller efter en ny livspartner och personal. Nu har annonspengarna lämnat journalistiken när det innehållet flyttat ut i sociala medier.

Blint famlar vi längs nya vägar. Går vilse i tron att vi tävlar i innehållsbranschen. Kämpar mot marknadskampanjer på Tiktok, influencers på Instagram och dramaserier på Netflix. 

Ägnar timmar åt att skapa ”scener”, där avslöjanden blir teater och underhållning. 

Vi undrar varför publiken ändå sviker och tänker att ”om vi gör dokumentärer om influencers så måste väl ungdomarna vilja hänga med oss?”

Men det skaver. För publiken väntar sig någonting annat av oss. I alla fall den del av journalistiken som säger sig vara granskande och ansvarsutkrävande.

Vi är den sista utvägen. Dit rädda medborgare, anställda och anhöriga kan vända sig i hopp om att någon ska upptäcka och skärskåda tumören så att den kan skäras bort. I skydd av det unika, lagstadgade källskydd en redaktion med ansvarig utgivare erbjuder.

Jag vill inte att min kirurg ska ge mig en ”härlig upplevelse” eller ett ”spännande äventyr”. 

Precis som läkare har journalister etiska regler att förhålla sig till. Vi ska skära så precist som möjligt och inte göra skadan större än nödvändigt för patientens tillfrisknande. 

Men på samma sätt som ingen skulle betala för själva knivingreppet som sådant är det ofta svårt att argumentera för varför man ska betala för journalistik. 

Den nytillsatta regeringen kunde utan större protester skära bort 150 miljoner som Sida fördelat till bland annat granskande journalistik via fack- och organisationspress. Det skattefinansierade public service roll blir allt mer ifrågasatt, även infrån branschen själv, där Tidningsutgivarna vill reglera textlängder.

Mer pengar än någonsin läggs på att stoppa journalistik. Kommuner har anställt fler kommunikatörer än det finns reportrar på lokaltidningarna. Presschefer och PR-konsulter motarbetar aktivt att makthavare svarar på frågor. Företag betalar jurister för att stämma journalister utomlands.

Samtidigt slås seriösa bolag ut och förlorar offentliga upphandlingar till företag med kopplingar till organiserad brottslighet, som inte följer rådande lagar och regler och används som brottsverktyg. Inte sällan finansierade av skattemedel. Något som bara kan pågå så länge ingen granskar dem och de offentliga instanser som låter det ske. 

Det finns förstås många företag och privatpersoner som skulle vara beredda att på olika sätt betala för att verka på en sund marknad i ett pålitligt samhälle.

Men då måste branschen själv först förstå att det inte är innehåll och upplevelser vi säljer, utan en försäkring om att operera bort missförhållanden, korruption och osund konkurrens. 

Vårt jobb är att visa att det inte lönar sig att ljuga, fuska, ta genvägar och utfästa falska löften och garantier. Och som alltid måste vi då börja med oss själva.