”Ett ljus i det israeliska mörkret – Haaretz fortsätter att rapportera”

Jag ser filmer från Jerusalemdagens flaggmarsch i slutet av maj. Hur israeliska extremister attackerar palestinska affärsinnehavare, boende och förbipasserande, hur de ropar ”Död åt araber”, ”Era hem kommer att bli våra” och ”Det finns ingen skola i Gaza, det finns inga barn kvar”.

De är beskyddade, och övervakade, av polisen, och påhejade av delar av regeringen. Men jag ser också något annat: israeler i lila västar som går emellan sina landsmän och deras palestinska offer. Som skyddar dem med sina egna kroppar. De är som sprickor där ljuset tränger in i ett kompakt mörker.

Extremisterna spottar på dem, och de spottar också på de journalister som bevakar marschen. För till skillnad från i Gaza finns här internationella medier. På plats finns också regionens viktigaste tidning: Haaretz, denna kanariefågel i den israeliska gruvan. Så länge den kan fortsätta sin verksamhet råder pressfrihet, i alla fall inom landets gränser.

Tidningen har ifrågasatts och drabbats av myndighetsbojkotter, men Haaretz fortsätter att rapportera. Under 600 dagars krig, då landet varit utsatt för en av historiens värsta terrorattacker och under ett konstant bombardemang från Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollah, Iran och Jemen, har tidningen fortsatt att granska landets regering, myndigheter, armé och säkerhetstjänst. Det är helt exceptionellt.

Efter Jerusalemdagen publicerade Haaretz flera nyhetsartiklar och en analys med rubriken ”Jerusalemdagens flaggmarsch nådde en ny bottennivå: hånade Gazas döda barn”. Texten inleds: ”Den årliga pogromen i Jerusalems gamla stad inkluderade attacker på palestinier, förstörelse av egendom och rasistiska ramsor” och avslutas med: ”Det går en rak linje mellan den råa rasismen, våldet och grymheten som släpps lös varje Jerusalemdag och de fasor som utspelar sig i Gaza”. I en ledare med rubriken ”Jerusalemdagen normaliserade uppmaningar till folkmord”, skriver tidningen att våldsamma, rasistiska mobbar existerar i alla samhällen, men i Israel sitter de vid regeringsbordet och dikterar politiken. ”Ett sunt land firar inte dödandet av barn i Gaza i närvaro av ministrar, med offentlig finansiering.”

I Gaza får medierna förlita sig på lokala journalister, som varje dag riskerar sina liv för att rapportera om vad som händer. I en analys i Haaretz skriver Dahlia Scheindlin: ”Att förbjuda utländska medier kommer aldrig att kunna dölja sanningen. Det tjänar främst till att vänja Israel vid ett auktoritärt styre med mindre frihet, färre fakta och mindre medmänsklighet”.

Ett effektivt sätt att stödja både de förtryckta palestinierna och de demokratiskt sinnade israelerna är att prenumerera på Haaretz. För att bättre förstå vad som händer i Israel, på Västbanken och i Gaza, och för att stötta en aktör i det israeliska samhället som står stadigt när många andra vacklar, som granskar också den egna sidans övergrepp och talar med klar och tydlig röst om vad som händer i Gaza. En stark ljuskägla i det israeliska mörkret.

+
Barents Observer
Trots att både ryska och norska myndigheter har försökt hindra tidningen fortsätter den att rapportera om Ryssland från Europas nordostligaste hörn. Barents Observer har anställt flera hotade ryska exiljournalister och blivit en samlingspunkt för journalister som bevakar Ryssland. Läs mer i reportaget på sidorna 24–31 i detta nummer.

–
”Påverkans­operationer”
Politiker och tjänstemän använder slentrianmässigt ord som ”påverkansoperation” och ”desinformation” när de inte är nöjda med rapporteringen. Det gjorde åklagaren och utrikesministern efter att Blankspot hade kopplat svenska gripanden till frigivningen av ETC-journalisten Joakim Medin. Det räcker med att säga att uppgifterna inte stämmer, annars bör de presentera belägg för sina påståenden. Brit Stakston skriver om detta i analysen ”När makten glömmer varför pressen finns”, på Blankspot.