”Utlandsspionerilagen värre än vi trodde”

Meddelarskydd innebär att den som lämnar en uppgift för publicering till ett grundlagsskyddat medium, en tryckt tidning till exempel, inte ska kunna straffas. Meddelaren får inte heller efterforskas av myndighetsföreträdare. Poängen med skyddet är att missförhållanden särskilt inom den offentliga sektorn ska kunna ventileras offentligt.

Men den som ser eller hör något på sin arbetsplats får alltid räkna med att bli efterforskad och straffad, ifall han eller hon berättar om det för en journalist. Om uppgifterna uppenbaras för en främmande makt (exempelvis Ryssland) genom publiceringen, och detta ”är ägnat” att skada Sveriges förbindelser med en främmande makt som vi samarbetar med (exempelvis USA). Förutsatt också att det som berättas anses hemligt.

Då kan meddelaren som kontaktar journalisten misstänkas för grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Och enligt lagstiftningen om utlandsspioneri bortfaller meddelarskyddet för en visselblåsare, som gör sig skyldig till grov obehörig befattning med hemlig uppgift. En sådan visselblåsare kan inte heller hoppas gå fri, ens om han eller hon anses ha handlat försvarligt. Det finns visserligen ett sådant undantag i lagen, men detta gäller inte om den obehöriga befattningen med hemlig uppgift bedöms som grov.

Vad är det då som gör att en obehörig befattning med hemlig uppgift ska anses grov? Brottsbalken (BrB) 19 kap. 8 § andra stycket har svaret:

”Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen (1) innefattade tillhandagående av en främmande makt eller motsvarande eller (2) var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller (3) rörde något förhållande av stor betydelse eller (4) om den som har begått gärningen röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom eller henne.”

Vi har kursiverat ordet ”eller” och numrerat de olika slagen av försvårande omständigheter. Eftersom de fyra fallen avgränsas med ordet ”eller”, räcker det att bara en av de försvårande omständigheterna är för handen. När det gäller fallen 1–3 kan detta verka rimligt.

Men vi vill särskilt peka på det fjärde fallet. Det handlar här om en visselblåsare som har fått den röjda informationen under sin värnplikt eller som anställd i ett företag eller en myndighet. Röjandet behöver inte därutöver innebära ett ”tillhandagående av främmande makt” (fall 1) eller vara farligt därför att det pågår ett krig (fall 2).

Inte heller behöver det röjda förhållandet ha stor betydelse (fall 3). Även ett förhållandevis harmlöst förhållande som ”betrotts” visselblåsaren räcker för att meddelarskyddet ska raseras, om han eller hon lämnar uppgift om det för publicering.

Frågan är då vad lagstiftaren har menat med uttrycket ”betrotts”? Krävs det att en skriftlig handling eller en muntlig uppgift har lämnats till den värnpliktige eller anställde mot uttryckligt – muntligt eller skriftligt – tysthetslöfte? Eller räcker det att någon som värnpliktig eller anställd snubblar över informationen, exempelvis råkar höra något i samtal mellan andra personer i matsalen?

Formuleringen ”betrotts” i ett liknande sammanhang dyker upp första gången i Straffrättskommitténs förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69). Där handlar det om vad som ska göra att spioneri bedöms som grovt spioneri. Kommitténs förslag blev lag 1948. Formuleringen har sedan kopierats vid tillkomsten av brottsbalken 1962. Senast har formuleringen kopierats till bestämmelsen om grov obehörig befattning med hemlig uppgift.

Straffrättskommittén förklarar formuleringen i sina motiv på följande sätt (s. 134):

”Såsom exempel på att den brottslige röjt vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom må nämnas, att en militär eller en civil befattningshavare vid ett militärt förvaltningsverk eller en anställd vid enskilt företag, som arbetar för försvarsväsendets räkning, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda yppar något varom han i denna egenskap fått kännedom.” (kursiverat här)

De kursiverade orden visar att det enligt kommitténs uppfattning är tillräckligt att en person som anställd eller anlitad ”fått kännedom” om den hanterade uppgiften, oavsett på vilket sätt den kommit till hans eller hennes kännedom. Även den som ”snubblar” över informationen kan alltså anses ha ”betrotts” densamma.

Varken i den auktoritativa kommentaren till brottsbalken eller i ledande doktrin (Jareborg m.fl.) hittar man något som motsäger Straffrättskommitténs förklaring.

Så snart en myndighet anser att den läckta informationen kommer från någon som är värnpliktig, anställd eller anlitad, så föreligger en misstanke att någon har gjort sig skyldig till grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Då gäller inte längre förbudet för myndigheten att efterforska källan till den publicerade uppgiften.

Sättet att utforma bestämmelsen om grov obehörig befattning med hemlig uppgift medför ett synnerligen stort bortfall av möjliga källor för grävande journalistik. Varifrån ska uppgifter om missförhållanden komma, om alla som i sitt arbete sitter inne med informationen är belagda med en så effektiv munkavle? Sådana uppgifter kommer ju inte springande av sig själva till journalisterna.

Om trots allt en person, som är anställd, som gör värnplikt eller som anlitas av en myndighet, exempelvis Försvarsmakten, erbjuder en journalist information av det slag som kan aktualisera tillämpning av bestämmelserna om ”utlandsspioneri” med mera, så måste journalisten inse att den potentiella meddelaren med stor sannolikhet gör sig skyldig till grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Enligt BrB 19:14 andra stycket är journalisten då skyldig att avslöja eller förhindra brottet. Gör inte journalisten det, kan han eller hon själv straffas för sin underlåtenhet. Inte heller i detta fall krävs således att det förhållande som röjs måste vara ”av stor betydelse”. Också en förhållandevis harmlös uppgift räcker för att försätta journalisten i detta hopplösa dilemma

Riksdagen kan snabbt lätta på munkavlen. Genom ett enda beslut att stryka andra och tredje styckena i BrB 19:7 kan riksdagen återge informationsfriheten och yttrandefriheten det innehåll de hade, innan lagstiftningen om ”utlandsspioneri” med mera trädde i kraft. Det beror på att Tryckfrihetsförordningen (TF) kräver att en gärning, som ska utgöra tryckfrihetsbrott, måste vara kriminaliserad i både vanlig lag (brottsbalken) och TF. Grundlagsändringen kan göras senare.

Ingemar Folke
tidigare advokat med erfarenhet av ärenden om tryckfrihet, aktiv i Nätverket mot s.k. utlandsspioneri

Ewa Hedlund
styrelseledamot i Reportrar utan gränser, aktiv i Nätverket mot s.k. utlandsspioneri

Victoria Al Haj
jurist och författare av masteruppsats om utlandsspioneribrottet