”Blint tvivel eller blind tillit – vem som förtjänar vad blir en evig kamp”
KRÖNIKA Video har länge varit journalistikens starkaste valuta, men nu kan den enkelt förfalskas med en prompt. Kommer vår största uppgift inte längre vara att fånga verkligheten – utan att bevisa att den är verklig?
Strax före gryningen börjar en video cirkulera på både ryska och ukrainska Telegramkanaler. Den visar Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, stående i ett bunkerliknande rum. Bakom honom syns försvarsministern med sänkt huvud. Zelenskyjs händer darrar lätt. “Vi har förlorat för många söner. Det här kriget måste få ett slut, oavsett pris,” säger han och lägger till: “Det här är inte ett nederlag – det är ett sista försvar av liv.” Scenen är skakig, filmad med mobilkamera. Den är bara åtta sekunder lång och övertygande. Blicken, pauserna, kroppsspråket – allt stämmer.
Men videon är inte verklig. Den är skapad med Googles nya AI-modell för generativ video, Veo 3. För bara ett par år sedan var detta science fiction. Någon kanske minns den AI-genererade videon på en deformerad Will Smith ätandes deformerad spaghetti. De första AI-modellerna för video genererade lika delar skratt som fascination, med sina smetiga rörelser, smältande ansikten och personer med sex fingrar. En hund som skulle springa genom en park såg mer ut som en suddig oljemålning som halkade över skärmen.
Men något har hänt. När Google presenterade Veo 3 för några veckor sedan förändrades spelplanen. Klippen är nu i 4K-upplösning, med korrekta skuggor, verklighetstrogen rörelse och synkroniserat ljud. Modellen kan förstå komplexa beskrivningar: “En tv-reporter i regnjacka rapporterar live från en översvämmad gata i Milano”, och skapar en video som inte bara ser trovärdig ut – den känns autentisk. Rösten, vattnets rörelse, vinden i mikrofonen. Mer än en handfull videor har lurat mig vid första anblick bara de senaste dagarna.
Detta är inte längre en leksak. Det är en teknologisk revolution – och för journalistiken innebär det både möjligheter och mardrömmar.
Riskerna är uppenbara, inte bara för filmmakare och kreatörer som efter att ha fått se AI-modeller tränas på deras verk nu lär få se samma AI-modeller stjäla deras jobb. Även journalistiken behöver anpassa sig.
Om vem som helst på några timmar eller minuter kan generera ett trovärdigt men falskt videoklipp där en känd politiker erkänner valfusk, eller där poliser skjuter ett obeväpnat barn, krackelerar grunden för det visuella beviset. Video har länge varit journalistikens starkaste valuta. Nu kan den förfalskas med en prompt. Och när publiken inte längre vet vad som är sant finns två vägar: blint tvivel eller blind tillit. Vem som förtjänar vad blir en evig kamp.
Men frågan är om jag är alldeles för alarmistisk. I TV4 påminde nyligen journalisten Emanuel Karlsten om debatten kring stillbilder när Photoshop kom. Domedagsprofetior som visade sig inte slå in. För publiken är sällan hjälplös. Medvetenheten om AI-manipulation ökar snabbt. Faktagranskning och verifieringsverktyg utvecklas. Kanske förmår vi tämja AI-videoproduktionen att mestadels tjäna goda syften. Att komplettera snarare än att ersätta.
För redaktioner med blygsamma resurser kan AI-genererade videor också innebära en möjlighet. Till pedagogiska visualiseringar, eller till grafiska lösningar. Så länge vi är tydliga med vad som är simulerat – och varför – kan verktyg som Veo bli en förlängning av det journalistiska uppdraget, inte ett hot.
Men frågan kvarstår. När du nästa gång ser ett videoklipp från ett krig, ett val, ett mord eller en presskonferens – är du säker på att du vet vad du ser?
Och blir vår största uppgift framöver inte längre att fånga verkligheten – utan att bevisa att den är verklig?
