”Jag vill inte ta Erics jobb”
DEBATT Jag vill gärna jobba här, men jag vill inte putta bort någon annan, någon jag tycker om och som är mycket mer kompetent än mig. Las-reglerna är galenskap och de saboterar för journalistiken.
Las-reglerna misstolkas konsekvent i journalistbranschen. Det finns en skevhet i hur man rör sig runt den regel som skapades för att skapa trygghet, men som istället har blivit som en regel för hur länge en anställd ska vara på en arbetsplats.
Nu får jag höra att Eric som är en riktig snitsare på det han gör blir utlasad i augusti. Förutom att göra sin titel på ett mycket bra och strukturerat sätt, hoppar han in här och där och stöttar upp andra och lär upp nya. Mig har han hjälpt mycket extra. Lärt ut mer än vad som är nödvändigt.
Den här branschen är knäpp. Jag vill inte ersätta Eric i augusti. Jag vill inte ta Erics jobb. Jag vill gärna jobba här, men att putta bort någon annan, någon jag tycker om och som är mycket mer kompetent än mig är ju galenskap.
Las-reglerna är galenskap. Detta om något saboterar för journalistiken. Journalistiken ÄR dess medarbetare. Journalisterna, fotograferna, redigerarna, printplanerarna och en och annan chef.
Frågan för den som värnar om journalistiken är: Hur tar vi hand om våra anställda? Hur får vi dem att känna sig trygga, att växa i organisationen, att lära sig produkten och sedan komma till punkten där de börjar se förändringsmöjligheter. Platsen där journalistiken kan utvecklas positivt. Platsen där gruppen tillsammans lyfter varandra och arbetar mot samma mål. Den plats som alla vettiga chefer strävar mot.
Hinner medarbetarna under en Las-period komma dit? Efter en rad Las-perioder, efter en rad flyttar och nya sammanhang att sätta sig in i – orkar man ens börja engagera sig, eller urlakas entusiasmen allt mer för varje besvikelse, efter varje gång man blivit utkastad med badvattnet från redaktionerna? Fast man gjort sitt yttersta. Fast man är bra på det man gör.
Mina kollegor kämpar för att vara kvar. Ibland med näbbar och klor. Ibland med vassa armbågar. Ibland vacklande och krypande med växande självförakt. Dålig stämning på arbetsplatser är vardag när kollegorna är indelade i ett b-lag och ett a-lag, inhopparna och de anställda, de oviktiga och de viktiga. De oviktiga konkurrerar med varandra om att bli en av de viktiga.
Hur ska vi orka?
Hur länge ska journalistiken hålla samman?
Anna Höök
