Replik: ”Snabbhet som förför”

Replik till ”Idag kan vi få ut nyhetsbilder till våra läsare på några sekunder”:

I flera decennier nu har jag hört chefredaktörer förklara att rationaliseringarna gör deras produkter bättre. Det är som slagorden i Orwells 1984: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” Carl-Henric Malmgren i Smålands-Tidningen gör detsamma när det gäller bildberättandet, påstår att det blev bättre när pressfotograferna försvann. Genrebilder kan, framhåller han, ses både som en utveckling och ett närmande till 1500-talets ikonologi. Underförstått: vi måste lita till läsarnas förmåga att tolka symboler, exempelvis en polisbil.

Däremot undviker han att diskutera själva basen i pressfotografers och reportrars arbete, nämligen att ta del av faktiska företeelser/händelseförlopp och därefter återberätta detta i bild och/eller text.

Faktum kvarstår: Smålands-Tidningen är ett typexempel på den bildhantering jag beskrivit, ett inlägg han kallar ömsom ”banalt”, ”utan förankring”, ”barockt” och ”totalt snömos”. Däremot är Carl-Henric Malmgren full av lovord över det arbete han själv ansvarar för, och den uppskattningen bottnar i ett resonemang om tid: Snabbheten i förmedlingen stärker demokratin och upprepade publiceringar av arkivbilder ger relevanta signaler till läsarna.

Malmgren skriver ”Att slentrianmässigt ta nya bilder på nyss nämnda kommunalråd flera gånger i månaden tillför absolut ingenting” och förefaller blind för andra alternativ än politikerbilder. Att även berätta om innehållet i politiken är en möjlighet som inte verkar aktuell.

Men resonemangen runt snabbheten är värda att uppmärksamma. När landsortens bantade redaktioner – så småningom – insåg möjligheten att konkurrera med etermedia om att vara först förändrades produktionen på flera sätt. En del var positivt, som möjligheten till direktrapporter. Men det hade behövts fler, inte färre, redaktionella medarbetare för att klara uppgiften.

Snabbheten kom också att påverka planering och idéarbete samt urval och efterarbete samtidigt som redaktionerna drog ned på fältarbetet, nyhetsjournalistikens kärna. Sammanhang och strukturella analyser begränsades till krönikor, ledare, debatt- och insändarsidor.

I landsortspressen märks förändringen i att specifika observationer saknas i vad som kallas reportage. I bildberättandet syns det som ett klipp-och-klistrande, baserat på arkiv och andra källor. Min övertygelse är att det minskar landsortstidningarnas angelägenhet.

Nyligen illustrerade Carl-Henric Malmgren själv detta i Smålands-Tidningens webbversion. I en stor artikel berättar han om en bilverkstad som fått anmärkningar: ”Anställda toksågas – riskerar avsågade fingrar”. Texten är ett referat av Arbetsmiljöverkets protokoll. Samma bildmontage återfinns i såväl puff som huvudartikel: Två arkivbilder från TT (en skyltbild med texten ”Bilverkstad” och en med ett underrede och en hand med verktyg) samt bildtexten ”Obs: genrebilder som inte har med den aktuella verkstaden i texten att göra”.

Därutöver publiceras två foton tagna av Arbetsmiljöverket, en på två plastdunkar utan etikett och en på en verktygslåda där det framgår att vinkelslipen saknar skydd. Texten kompletteras med en faktaruta där Arbetsmiljöverket, SCB samt branschtidningen Motormagasinet anges som källor.

Artikeln är en i raden som berättar om lokaljournalistikens kontorisering. Jag minns en tid då reporter och fotograf tillsammans gav sig ut från redaktionerna till verklighetens arbetsplatser, pratade med folk och skildrade livet där. Men visst, det blev inte alltid bra då heller och det tog tid. Men ambitionen var större och ramarna vidare. Kan vi hoppas att också framtidens fotografer och reportrar kräver – och medges – rimligare villkor än i dag?

Martin Hedén
tecknare, författare och journalist