”Dragkampen om databaserna är inte över”

Frågan om rättsdatabasernas vara eller inte vara har dryftats av politiken sedan Lexbase startade i januari 2014. Olika regeringar har vid tre tillfällen tvingats backa i sina försök att sätta stopp för den regelrätta publiceringen av domar genom förslag på inskränkningar i tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna. Det första förslaget år 2018 stoppades efter protester mot att det skilde på journalister och vanligt folk och det andra förslaget år 2020 fick bakläxa efter att nästan ha smugits igenom.

För ett år sedan presenterades ett nytt förslag, med stort buller och bång. Även detta fick hård kritik för att det i praktiken skulle urholka tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna.

Och före årsskiftet meddelade regeringen att den inte kommer gå vidare med utredningens förslag. Den menar att man först måste invänta EU-domstolens utslag i det svenska fall som just nu prövas och som i ett förhandsutlåtande menar att databaserna inte är journalistik och därför inte ska undantas från GDPR.

Annons

Regeringen vill att en särskild utredare ska se över hur vanlig lagstiftning kan användas, exempelvis genom att se över vilka uppgifter som ska vara offentliga enligt sekretesslagstiftningen.

Det är förstås bra att regeringen låter bli att ändra i tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna. Men dragkampen om databaserna är långt ifrån över.

Vi har de senaste åren sett oroväckande tendenser när domstolarna föregriper riksdagens lagstiftningsprocess och bokstavligen tar lagen i egna händer.

I februari meddelade Högsta domstolen att domstolarna har rätt att begränsa hur nyhetsbyrån Siren får använda handlingar som lämnas ut. Detta genom ett så kallat förbehåll, som innebär att handlingarna inte får publiceras i sin helhet med personuppgifter i sökbart skick i tjänster som exempelvis Acta Publica. Därefter har Siren ändrat sina rutiner och gör bearbetningar av domarna i stället.

I höstas ville Göteborgs tingsrätt gå ännu längre och i oktober utökade de förbehållet vid utlämnandet av handlingar genom att lägga till att personuppgifter som namn, personnummer och adress för privatpersoner inte heller får användas ”på så sätt att möjlighet ges att bevaka om en viss person förekommer i handlingarna”.

I praktiken ville Göteborgs tingsrätt att Siren inte skulle använda AI för att skapa artiklar som sammanfattar domar om enskilda personer.

Det är förstås befängt när en domstol ger sig på att försöka bestämma vilka arbetsredskap redaktioner får använda. Det är lite som att försöka förbjuda reportrar från att använda bläckpennor, datorer, miniräknare, Excel, eller sökfunktionen i en pdf eller ett Word-dokument.

Det löser inte heller det problem politiken egentligen vill lösa. Ingen inblandad tycker att det är fel att journalister som behöver enkel tillgång till offentliga handlingar ska kunna få det. Redaktionerna har egna ansvariga utgivare som bestämmer vad som ska publiceras för allmänheten. De flesta redaktioner är anslutna till det frivilliga medieetiska systemet, dit privatpersoner kan vända sig för att få upprättelse i de fall omdömet hos utgivaren brustit.

Problemet är de databaser som vänder sig till allmänheten under skydd av det ansvariga utgivarskapet, men utan att vara anslutna till något etiskt system.

Och det borde branschen själv kunna åtgärda, för att hålla lagstiftarna borta från yttrandefrihetsgrundlagarna en gång för alla.

UPPDATERAD: Hovrätten kom den 29:e december med ett välkommet besked att den efter ett överklagande från Siren ändrar tingsrättens beslut. Det betyder att förbehållet inte utökas utöver HD:s beslut den här gången. Men att tingsrätterna fortsätter att försöka hitta nya sätt att begränsa utlämnandet är en oroväckande trend. Risken är att vi kommer att få se fler liknande försök även under 2026.

Fotnot: Krönikan skickades för publicering före julhelgen, och har nu uppdaterats med hovrättens beslut den 29 december.