”Man kan inte fly från ödet”
Krönika av Ragip Zarakolu, publicerad 5 maj 2020 av tidningen Artigercek. Översättning från turkiska av Kurdo Baksi.
Utåt kan det verka som att vänsterrörelsen i Turkiet var fri under åren 1919-1925 och 1930-1945. Under dessa tidsperioder är också relationerna mellan den nya turkiska republiken och Sovjetunionen goda.
Men alla åtal som upprepas mot kommunisterna med jämna mellanrum pausas ändå inte. Dock är straffsatserna lägre än under den nästkommande perioden med Demokratiska Partiet (DP). (1) Dessutom hade många förmånen att lämna fängelserna långt före avtjänat straff tack vare de återkommande amnestierna.
Men med en lagändring som DP införde kunde plötsligt en dödsdom avkunnas mot en person som styrt två olika organisationer. Syftet måste ha varit att sätta hinder för Folkfronterna som bildades under ledning av olika kommunistpartier efter 1936 runt om i världen.
Medan enpartiregimen övergick till ett så kallad flerpartisystem fruktade regimen mest sådana. Men vi får inte glömma att DP, som genomförde de största antikommuniska tillämpningarna i McCarthys anda under 50-talet, betraktas som potentiell allierad till den demokratiska fronten som bildades av socialisterna 1945.
Det är viktigt att känna till att det fanns många personer med vänsteråsikter i eliten inom DP. I antikommunismens kvävande klimat lämnade de vänsterrörelsen.
I 1950 års parlamentsval röstade många inom vänsterrörelsen, som attraherades av valsloganen ”Det får vara nog!”, på DP. Även om inställningen i själva verket var ”Det räcker inte, men ja!”
Undantagstillståndet som pågick trots att kriget var avslutat och nedstängningarna av fackföreningar och partier 1946 ledde till att majoriteten av arbetarrörelsen röstade på DP.
Det var under denna tid som den landsomfattande fackföreningen Türk-İş bildades.
CHP-styret, (2) som övergavs av vänsterintellektuella 1946, bildade ett block med nationalistiska och konservativa individer.
Cevdet Sunay blev den som ledde den första juntan inom militären efter att Turkiet blev republik, före 1950 års parlamentsval. Målsättningen var att genomföra en kupp om landets ledare vägrade att lämna makten ifrån sig.
Till och med sonen till presidenten Ismet Inönü var oppositionell varför han placerades i husarrest (av sin far, öa.). DP var i själva verket B-laget för enpartiregimen. Det var Celal Bayar, som innehade en stor roll i alla etniska rensningar mellan 1914 – 1955 och var medlem i Teşkilat-ı Mahsusa (3) som hade kontrollen. Han betedde sig värre än Inönü och vägrade lämna ifrån sig makten genom val.
Alla de som var inom anti-CHP-fronten 1949 anslöt sig på nytt till CHP när DP visade auktoritära drag.
De kuppivrande organisationerna som var emot Inönü blev 1960 motståndare till DP som på ett smutsigt sätt försökte bli auktoritärt. Den militärkupp som kom av sig blev verklighet 1960.
2010 beviljade Recep Tayyip Erdogan (RTE) tillstånd till de största Första maj-firanden sedan 1980. Han spelade nämligen fortfarande liberalismens kort. Han agerade precis som Menderes som blev den förste premiärministern i Turkiet som firade arbetarrörelsens Första maj.
Precis som Menderes vänder han blicken mot Ryssland när han inte får stöd i Väst längre. Men det är redan för sent för allt detta.
Även avskaffandet av Undersökningskommissionen som skulle stänga ned CHP. Ja, klockan hade börjat klämta. Den som skulle avrättas var Menderes, inte Celal Bayar. Och den som benådade Celal Bayar var hans evige rival, Inönü.
Och de konservativa rörelser som försvarade den islamisk-turkiska syntesen (4) skulle få större tyngd i AP (Rättsvisepartiet) (5) än i DP. AP skulle satsa på DP-väljarna, men den största mardrömmen var att DP skulle bli ett legalt parti igen.
RTE tolkar historien på det sätt som passar honom bäst och väljer taktik därefter. Därför åtnjöt han länge kuppmotståndarnas liberala stöd, därför lät han inte Gezi-motståndet (6) förvandlas till hans egen 27-28 april. (7) Och slutligen såg han till att ett potentiellt kuppförsök provocerades i förtid.
Därmed skapade han basen för den islamisk–turkiska syntesen som DP aldrig lyckades med och som Demirel (8) delvis åstadkom.
Det bör också påpekas att grunden till denna bas hade lagts av 1980-juntans ledare Kenan Evren.
Och Turkiet, som övergett sin plats i listan över demokratiska länder för den auktoritära kategorin får nu känna sig framgångsrikt!
RTE hade också ett Menderes-trauma. Delvis som Demirel som kunde göra vad som helst för att undvika Menderes öde. Han kompromissade till och med sin rival Ecevit. (9)
Han bidrog till att Ecevit blev premiärminister och lyckades förmå honom att bilda regering med ärkefienden Bahceli. (10)
Och nu i dessa dagar kräver corona-pandemin svar inte bara från Turkiet utan från hela världen. Det är omöjligt att RTE och hans besättning kan undgå detta ansvar.
RAGIP ZARAKOLU
Här kan du läsa originalkrönikan på turkiska.
Fotnoter (av Kurdo Baksi)
1. Partiet styrde Turkiet mellan 1950-1960. (ö.a)
2. Turkiets traditionella maktparti Republikanska Folkpartiet, grundat av Atatürk. (ö.a)
3. Teşkilat-ı Mahsusa var en säkerhetstjänst som tillhörde Enver Pasha som var en av hjärnorna bakom folkmordet på armenierna 1915, ö.a),
4. En vanlig benämning på det som uppfattas som en förhärskande ideologi i Turkiet. (ö.a)
5. Konservativt parti bildat 1961 (ö.a)
6. Här åsyftas de landsomfattande protester som genomfördes sommaren 2013. (ö.a)
7. 27-28 april 1960 genomfördes massprotester mot Menderes-regeringen. Protesterna ökade trycket mot regimen (ö.a)
8. Tidigare premiärminister och president i Turkiet. I perioder mellan 1965 – 2 000. (ö.a)
9. Premiärminister i perioder mellan 1974-2002 (ö.a.)
10. Ledare för det ultranationalistiska partiet MHP (Nationella rörelsepartiet). Ecevits parti och Bahcelis MHP bildade regeringskoalition mellan 1999-2002 ö.a.)
