Dags att bli journalistbonde på Gotland

30 oktober, 2007

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Då återstår bara att ta sina alster och öppna ateljé på norra Gotland. Sälja kaffe och hembakat samt journalisthantverk i små serier. ”Vi kompromissar varken med råvarorna eller researchen” ska det stå på en svart griffeltavla ovanför disken.

Det är fina tider för oss som gillar reportageböcker. Bredvid sängen har jag en liten trave att växla mellan: Tyst hav av Isabella Lövin, Barnbrudar av Tina Thunander och Lasse Granestrands I Sveriges väntrum. Senaste tillskottet är Sjukt billigt av Huitfeldt/Johnson/Wong. För att bara ta några titlar ur höstens utgivning.

Den som undrar var journalistiken blev av, kan konstatera att den till en del har hamnat mellan bokpärmar.

I min hall står en annan sorts journalistik, kassen med gamla dagstidningar som ska ner till grovsoprummet. Nä, jag har inte lusläst precis varenda bilaga. Weekendläsningen, till exempel, den känns bara som pappersmassa. Tror redaktörerna att människan genomgår en transformation bara för att det är helg? Veckodags-Jekyll har inte ens tid att lyfta blicken från sina plikter. Men när fredagen är över, förvandlas varenda en av oss till Helg-Hyde. En njutningsmänniska som UNNAR sig allt utom att tänka, från morgon till kväll. En häärligt lyxig frukost i sängen, en stämningsfull promenad mellan modehus och utställningar, noga utvalt rödvin.

Jag letar fram den gamla undersökningen om hur journalister upplever klyftan mellan ideal och yrkesvardag. De tre områden där skillnaden var som störst, handlade om att kunna sätta in skeenden i ett större sammanhang, att vara en självständig kritiker samt att ge röst åt de svaga. (Det märks att frågorna har ett par decennier på nacken. ”En röst åt de svaga”, visst låter det ålderdomligt). Förmodligen har den här klyftan blivit ännu större sedan enkäten gjordes. Det man inte kan göra som journalist, kanske går att åstadkomma som författare. Att samla ihop sig till en reportagebok kan vara ett sätt för journalisterna att överbrygga gapet.

Vi som inte förmår samla ihop oss till mer än ett reportage, får försöka balansera över klyftan så gott det går. ”Du ska veta att vi betalar dåligt”, säger en utomordentligt proffsig och trevlig redaktör när jag ska sälja ett jobb. Arvodet visar sig vara 75 öre per tecken. Inklusive blanksteg. Då tappar jag faktiskt målföret, blir så full i skratt att jag inte ens klarar att lägga ett motbud som är fem öre högre. I stället får man använda utfyllnad, väldigt mycket ”så”, ”som” och ”ju” för att få upp timpenningen.

Om antalet tecken landar på 2 457 och rätt ska vara rätt, ska räkningen skrivas på 1 842 kr och 75 öre. Med tanke på att 25-öringarna försvann på 80-talet, blir det hemskt komplicerat. Det kanske slutar med att man inte får någon betalning alls.

Då återstår bara att ta sina alster och öppna ateljé på norra Gotland. Sälja kaffe och hembakat samt journalisthantverk i små serier. ”Vi kompromissar varken med råvarorna eller researchen” ska det stå på en svart griffeltavla ovanför disken. Där ligger notiser som tålmodigt polerats till fulländning. Ekologiska radiodokumentärer. Besökarna kan beundra omsorgen om detaljerna i de genomtänkta reportagen. Kombinera detta med grönsaksodling. Köra ut lokalt producerade nyheter och biodynamiska rotsaker till prenumeranterna.

Ni undrar om det är hållbart. Ska vi slå vad?

PS: Föreningen Djurens rätt bryter mot arbetsrätten. Anklagelsen kommer från redaktören för föreningens tidning. Kampen får lämpligen föras genom att man skickar dit arbetsrättsaktivister som kletar in lim i dörrlåset och häller trycksvärta över styrelserummet. Kan inte organisationen låtsas som om chefredaktören har len päls och fyra ben? Då faller det sig mer naturligt för dem att beakta hans rättigheter.

Kommentarer

Det finns 3 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Caroline Bexius mån, 2011-12-19 22:18

Ålderdomligt att ge en röst åt de svaga?

Kajsa Olsson anser i sin krönika i Journalisten (29/07)att uttrycket ”att ge en röst åt de svaga” låter ålderdomligt.

I samma krönika passar hon på att med hjälp av grova faktafel raljera över Förbundet Djurens Rätt. Många människor håller inte med dig, Kajsa.

Det är inte ålderdomligt att ge de svaga en röst. Fler och fler människor tar ställning för djuren och anser att vi måste behandla dem bättre. De anser att vår behandling av djuren visar hur civiliserat ett samhälle är.

Att raljera över människor som ger röst åt dem som aldrig kommer att kunna göra det själva, det är ålderdomligt, Kajsa. Dessutom sysslar inte Djurens Rätt, och har aldrig gjort, med illegala aktiviteter. En enkel koll på deras hemsida hade räckt för att konstatera det.

Men kanske har det blivit ålderdomligt med gammal hederlig journalistisk research?

/ Caroline Bexius

Inlagt av Kajsa Olsson mån, 2011-12-19 22:18

Djurens rätt och arbetsrätt

Uttrycket “de svaga” hör 1980-talet till. I dag talas det om “människor som lever i utanförskap”. En förändring i språkbruket, alltså.

Några rader i min krönika handlar om problem på tidningen som Djurens Rätt ger ut.

Du verkar inte ha noterat det, av ditt svar att döma.

Vänlig hälsning,

/ Kajsa Olsson

Inlagt av Henrik Lidbjörk mån, 2011-12-19 22:18

Skitbra!

Lysande krönika!

Så jäkla sant det där om helgtidningarna. Skval för folk som har för lite att göra (eller för folk som stressar ihjäl sig i veckorna och på något osannolikt sätt lyckas stänga av allt på lördag morgon).

Satiren om 25-öringarna och griffeltavlorna var också fantastisk!

/ Henrik Lidbjörk

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies