Var tolfte frilans under fattigdomsgränsen

Journalistens arvodesenkät i mars 2024 åskådliggör en alltmer desperat situation för frilansjournalister. Många har drabbats ekonomiskt av de stora nedskärningarna i mediebranschen det senaste halvåret och är på väg att ge upp. Undersökningen som har besvarats av 500 av Journalistförbundets 1 600 frilansmedlemmar visar bland annat:

1. 80 procent tjänar sämre än den sämst betalda anställda journalisten på ett medieföretag. (Månadsinkomsten före skatt från frilansjournalistiken ligger under den kollektivavtalade lägstalönen för en anställd journalist utan akademisk examen – 26 281 kronor i månaden 2023.) På bara åtta år har andelen frilansjournalister som tjänar under lägstalönen gått från 60 till 80 procent.
2. Åtta procent har i enkäten uppgett en total inkomstnivå (från frilansjournalistik samt annat) som ligger under den relativa fattigdomsgränsen om 14 000 kronor i disponibel inkomst per månad.
3. För att klara uppehället har 60 procent av de svarande frilansarna skaffat sig inkomster vid sidan av frilansjournalistiken och blivit så kallade ”kombinatörer”, ibland genom deltidsanställningar på redaktioner, ibland med icke-journalistiska uppdrag.

Flera av frilansarna uppger i enkäten att de arbetar med kommunikation och marknadsföring. Så här skriver en av dem:

”Det vimlar av uppdragsgivare som erbjuder skamligt dåliga ersättningar. För att överleva ekonomiskt har jag successivt övergått till att arbeta med kommunikation åt facktidningar och forskningsinstitut. Jag längtar tillbaka till den tid då jag kunde göra riktig journalistik men det är nästan ingen som betalar för det idag. Och jag måste ju ha mat på bordet.”

Var fjärde svarande uppger att inkomsten från frilansjournalistik var mindre än 100 000 kronor före skatt under 2023, motsvarande en månadslön på under 9 000 kronor. De flesta av dem hade inkomster från annat håll.

En frilans skriver:

”Det går inte att försörja sig som frilansjournalist och har aldrig gjort, lösningen är inte att arvodena ska höjas för det kommer de aldrig att göra. Man måste ha ett till jobb, eller en trust fund.”

Flera frilansar uppger att deras inkomst inte räcker för att komma upp i en dräglig levnadsstandard och att de har gett upp hoppet. En av dem skriver att hen efter många år som frilans gett upp, lagt ned företaget och försökt hitta fast jobb. Hen har förlorat två anställningar i samband med nedskärningar de senaste åren och närmar sig nu pensionsåldern:

”Jag kommer att få jättedålig pension på grund av mitt frilansande vilket såklart känns ruttet när jag ser hur bra pensioner kollegor som varit fast anställda har. Här har Journalistförbundet en mycket viktig roll i att hitta lösningar för frilansar som hjälper de yngre medlemmar som inte förstår vikten av att ha en egen pensionsförsäkring.”

Hen räknar med att behöva arbeta efter pensionen för att få ihop till hyra och mat.

”Jag kan bara hoppas få fortsätta vara frisk så länge att jag kan fortsätta jobba och slippa bli hemlös”.
En tredjedel av de svarande har varit verksamma som frilansjournalister i över 20 år och flera av dem uppger att de oroar sig för att bli fattigpensionärer.

– Tyvärr är det här en bild jag känner igen men några av siffrorna överraskade mig. Att åtta procent uppger att deras totala inkomst ligger under fattigdomsgränsen är verkligen anmärkningsvärt. Det är oerhört allvarligt, säger Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert.

– Jag skulle vilja möta de här uppdragsgivarna ansikte mot ansikte och säga: Hur tror ni att man ska kunna leva på det här som ni betalar?

Henrik Simonsen, ordförande i Frilans Riks, är inte förvånad över de dystra siffrorna:

– Vi gjorde en egen undersökning förra året som pekar på samma sak. Det är inte guld och gröna skogar att vara frilansjournalist. Vi vet från tidigare undersökningar att trenden med minskade inkomster har pågått länge.
Att över 60 procent uppger att de är kombinatörer och inte kan klara sig på enbart inkomsten från frilansjournalistiken är också väntat, menar Simonsen.

– Det är svårt att försörja sig på frilansjournalistik och då måste man hitta andra sätt att livnära sig. Många frilansar berättar att de visserligen får ha kvar uppdrag, men att uppdragen minskar i antal i samband med besparingar. Det är svårt att komma åt genom att bara prata om arvodesnivåerna. Det behövs förmodligen ett annat synsätt från uppdragsgivare och redaktörer på frilansar och på ansvaret för att det ska gå att leva på arvodena de betalar, säger Henrik ­Simonsen.

Några av de frilansar som besvarat enkäten upplever att de stora upphovsrättsavtalen för anställda journalister saboterar marknaden för frilansar. Inom Bonnier News kan material delas relativt fritt mellan tidskrifterna och dagstidningarna, vilket minskar behovet av inköp av featurejournalistik, menar de.

– Den ökade ägarkoncentrationen är ganska säkert en bidragande orsak till att frilansuppdragen minskar i antal. Man väljer att återpublicera i stället för att köpa in. Vi har förhoppningar att det nya upphovsrättsdirektivet ska hjälpa till att få upp arvodena och göra det svårare att återanvända material fritt, men än så länge finns det inget vägledande rättsfall, säger Henrik Simonsen.

På 1990-talet hade många redaktioner som tumregel att betala en krona per tecken i frilansarvode för skrivande journalister. Skulle den tumregeln följa inflationen borde redaktionerna idag betala 1,60–1,90 kronor per tecken. I stället ligger många redaktioner kvar på enkronasregeln, eller har till och med sänkt, uppger frilansar i enkäten.
Journalisten och författaren Katarina Bjärvall konstaterar när hon går igenom sina arvoden sedan hon började frilansa 1999 att arvodena inte följt löneutvecklingen för anställda, eller inflationen.

– Det som sticker ut mest är att dagstidningsarvodena inte har gått upp alls på 25 år, de har nästan gått ner, säger Katarina Bjärvall.

– Man önskar verkligen att det var annorlunda också för mångfaldens skull; att det inte bara ska vara anställda med bekväma löner vars perspektiv hörs.

Katarina Bjärvall har gett Journalisten tillgång till hela sin arvodesdokumentation där vi kan se svart på vitt hur stagnationen sett ut. Arvoderingen varierar stort mellan olika redaktioner men också mellan avdelningar på samma redaktion.

1999 fick hon 12 000 kronor för ett reportage på 12 000 tecken för DNs Stockholmsredaktion.

– Det tyckte jag var väldigt bra betalt 1999. Jag blev uppbjuden till DN för en lunch med nyhetschefen och vi diskuterade en annan artikel jag skulle skriva. Jag frågade hur mycket de betalar. Han svarade femton. Jag var tvungen att fråga om han menade femtonhundra eller femtontusen.

2022 betalade DN Kultur 13 000 kronor för ett grävande reportage på 17 000 tecken.

– Mitt intryck är att kultursidorna oftast betalar sämre än nyhetsredaktionerna, men nyhetsredaktionerna lägger knappt ut jobb på frilansar längre.

De organisationstidskrifter som Katarina Bjärvall frilansat för under längre tid betalar betydligt bättre än dagspressen men arvodena har inte ökat i takt med inflationen eller löneutvecklingen för anställda journalister.

Pedagogiska Magasinet, som ägdes av Lärarförbundet, betalade henne 18 000 kronor per artikel om 10 000 tecken under sex års tid, 2014–2019. Arvodet höjdes aldrig.

2012 betalade tidskriften Lära 19 500 kronor för en särskild typ av artikel om 17 000 tecken. Efter fyra år begärde hon en höjning och fick det, till 20 000 kronor, och sedan låg arvodet stilla i fyra år till innan det höjdes till 20 760 kronor, år 2020. Sedan har arvodet fortsatt att höjas i princip varje år, efter att hon själv krävt det. Den totala ökningen är dock beskedlig jämfört med löneökningen som en genomsnittlig anställd journalist har fått sedan 2012.

– Jag har aldrig varit med om att en återkommande uppdragsgivare höjt ett arvode självmant, man måste alltid väcka den frågan själv.

Hur har du klarat ekonomin?

– Jag klarar mig bra nu men det var riktigt tufft mellan 2009 och 2016 då jag var ensamstående med två barn hemma. Jag gjorde mycket brödjobb, uppdragsjournalistik för myndigheter och institutioner. Från 2019 till 2023 hade jag ett femårigt arbetsstipendium som motsvarade en låg halvtidslön. Stipendierna har varit ganska viktiga.

Stillastående och stagnerande frilans­arvoden har varit ett känt problem i branschen länge.

– Det finns tyvärr ingen quick fix, då hade det inte sett ut som det gör, säger Journalistförbundets ordförande ­Ulrika Hyllert.

– Jag är övertygad om att det krävs att vi jobbar på flera olika sätt, allt från strategiskt långsiktigt arbete mot politiken och uppdragsgivarna med fungerande trygghetssystem, ansvars­tagande och avtal, till klubbarbete, nätverk och stöd i den enskilda förhandlingssituationen. Det har gjorts stora ansträngningar genom åren inom många delar av förbundet och av enskilda, men vi behöver ständigt utveckla och förbättra arbetet om vi ska hålla borta försämringar och få bättre villkor. Ett bra aktuellt exempel är frilansarna på SvD Kultur som organiserat sig och ställt gemensamma krav.

Fungerar det?

– Det kan det göra. Jag har min bakgrund på Sveriges ­Radio och var med när radiofrilansarna som gjorde dokumentärer för P1 och P3 i olika omgångar gick samman och sa att de slutar leverera material om inte arvodena höjs. Det har skett på andra ställen också, Sydsvenskan till exempel. Det finns frilansnätverk som arbetar för att få upp arvodena och de kan behöva stärkas och samordnas.

Flera frilansjournalister uppger i fritextsvaren i Journalistens enkät att det inte är arvodesnivåerna som är deras huvudsakliga problem, utan att jobben sinat.

”Problemet är inte att arvodena minskat, utan att tidningar som lägger ut uppdrag minskat. Majoriteten av mina tidigare uppdragsgivare har lagts ner eller slutat lägga ut jobb på frilansare”, skriver en av dem.

– Vi får fler samtal till vår rådgivning från frilansar som upplever samma sak, säger Ulrika Hyllert. De stora besparingarna i branschen har slagit hårt mot anställda journalister som sägs upp, men också mot frilansjournalister. Det är besparingar som sker i det tysta. Medieföretagen brukar inte gå ut och berättar att de ska minska frilansbudgeten.

Av enkäten framgår att 33 procent av frilansjournalisterna anser att Journalistförbundets arbete för frilansar inte fungerar väl, medan bara 26 procent tycker att det gör det. 41 procent har svarat ”varken eller”.

– Det är inte förvånande att det är fler som inte tycker att det fungerar väl än som tycker att det fungerar väl. Vi vet mycket om hur missnöjet ser, bland annat tack vare de rapporter som Kent Werne gjort på förbundets uppdrag. Det är också därför vi tar ett stort omtag kring det frilansfackliga arbetet. Det pågår en omorganisation på förbundets kansli för att vi ska kunna jobba bättre och effektivare med frilansfrågorna. Frilansarnas frågor är hela förbundets frågor, säger Ulrika Hyllert.

– Samtidigt måste jag säga att det är roligt att 26 procent tycker att det funkar bra. Det finns olika sätt att se på saken. De andra svenska fackförbunden vill lära av oss. Det vi har är nästan unikt: en regional indelning med förtroendevalda egenföretagare, och ett frilansavtal med en arbetsgivarpart.

Men kritiken från frilansar är bitvis mycket hård och några är tveksamma till om ett fackförbund verkligen är rätt sorts organisation för att arbeta för frilansars bästa.

”Efter ett långt frilansande yrkesliv känner jag att förbundet misskött frilansmedlemmarna. Har tänkt gå ur SJF flera gånger, men blivit kvar av någon slags lojalitet med fackförbundstanken. Men jag har aldrig känt något stöd i frågor som gällt upphovsrätten och frilansarvoden, vilket är sorgesamt”, skriver en frilans.
En annan uppger att hen ständigt funderar på att lämna förbundet. Hen skriver: ”Hur lite Journalistförbundet gör för sina anslutna medlemmar som är frilansar kan sammanfattas i ett ord: skamligt.”

”Har inte råd att jobba med journalistik”

180 frilansar valde att lämna egna kommentarer i Journalistens arvodesenkät. Så här skriver några av dem.

”Det går inte att enbart jobba som frilans och få företaget att gå runt. Jag har lyckats med det men nu har jag nog nått vägs ände. Inte ens fackförbundens tidningar betalar enligt frilansarvodena. Synd att SJF under alla år ignorerat frilansarna.”

”Min uppfattning är att allt verkar bromsa in de senaste månaderna. Flera uppdragsgivare flaggar för att de inte längre kommer att kunna betala så mycket som under 2022 och 2023.”

”Har trappat ner på mitt frilansarbete och börjat ta ut pension. Känns inte värt att ständigt bli erbjuden låga ­arvoden med förklaringen ’det är vad vi brukar betala’. Får idag samma eller till och med mindre betalt än 2016 då jag startade min firma.”

”Egentligen är det inte problem med arvodets storlek, snarare mängden jobb. Mängden fakturerade timmar minskar år från år. Kan ibland gå 10–14 dagar utan ett enda jobb.”

”Jag frilansade även 1999–2001. Arvodena var på samma nivå eller bättre då. Det är rent förfärligt.”

”Jag började frilansa i slutet av 1970-talet. Då fanns en frilansmarknad. Idag skulle jag inte råda någon att bli frilansjournalist.”

”Bisarrt få uppdrag av 25-årig redaktör som tjänar betydligt mer än vad man själv gör efter 25 år i branschen.”

”Det är misär men det är ingen mänsklig rättighet att hålla på heller.”

”Det enda sättet att påverka frilansarnas rättigheter och arvoden är om de SJF-medlemmar som är anställda deltar i aktioner – kanske till och med strejker.”

”Jag skriver nästan uteslutande för kundtidningar och för företag, där kan jag med den kunskap jag har få bra betalt. Har inte råd att jobba med journalistik tyvärr.”

”Jag väljer att frilansa för att jag lägger stor vikt vid friheten, men det är krävande både psykiskt och ekonomiskt.”

”Kulturjournalistik och recensionsskrivande blir bara mindre och mindre lönsamt.”

”Arvodena går egentligen inte att leva på. Bor i hyresrätt och äter billigt. Skidsemester och annat som vanliga anställda sysslar med är inte ens att fundera på – har ändå inte råd att bryta benet så bäst låta bli.”

”Det är fruktansvärt att vara frilans jämfört med hur folk som är anställda har det. Ingen anställd (chefer framför allt) förstår våra villkor. Det är vidrigt att förhandla. Ingen anställd kan se våra villkor och kostnader. INGEN.”

”SJF bryr sig bara om anställda journalister.”

Om Journalistens enkät
Webbenkäten gick ut per mejl till samtliga 1 601 yrkes­aktiva frilansmedlemmar i Journalistförbundet och besvarades av 504 personer under perioden 15–29 mars 2024. Svarsfrekvensen var 31 procent.
Bortfalls­analysen visar att bortfallsgruppen inte skiljer sig systematiskt från svarsgruppen på något avgörande sätt men att andelen frilansar med många år i yrket (21+ år) är något lägre i svarsgruppen än i bortfallsgruppen.

Grafik: Ola Forssblad