Sverige behöver modigare journalister

11 december, 2020

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

DEBATT Dokumentärserien ”Estonia - fyndet som ändrar allt” är ett journalistiskt föredöme. I ett land där flertalet journalister anser att de fullföljt sin uppgift när politiker ”pressats” till att ”tillsätta en utredning”, är Evertssons okonventionella metoder lika uppfriskande som de är effektiva. Att detta inte gjorts tidigare borde leda till instinktiv och direkt självrannsakan hos många av landets redaktioner. 

För mig började Estoniakatastrofen en septembermorgon för 26 år sedan. Jag var 15 år gammal och knappt vaken när jag hörde min syster springandes uppför trapporna till övervåningen och med upprörd röst säga till min pappa; ”en färja från Tallin har sjunkit i natt, kan mamma ha varit med på den?”. Pappa svarade lugnt och sansat, ”nej, det kan jag inte tänka mig, hon flög ju dit, hon flyger säkert hem också”. Jag gick till skolan som vanligt den onsdagsmorgonen och hade träslöjd.

Samtalsämnet var givetvis färjekatastrofen och jag kände mig lite märkvärdig som hade en mamma som faktiskt hade varit i Tallinn i sitt arbete de senaste dagarna och som faktiskt hade kunnat vara med på färjan. Vid lunchtid samma dag hade vi klart för oss att pappa tyvärr hade fel, mamma var med på Estonia. Och hon verkade inte vara bland de överlevande. Ovissheten, kasten mellan hopp och förtvivlan, fakta som förvandlas till osanning, har präglat Estoniakatastrofen sedan den morgonen den 28 september 1994. 

Jag anser att motgångar och utmaningar krävs för att vi människor ska utvecklas till starka individer. Vi väljer inte vilka utmaningar livet utsätter oss för, men vi väljer hur vi reagerar på dem och hur vi agerar efteråt. Under många år har jag varit obeskrivligt besviken på agerandet av auktoriteter i Estoniafrågan. Färjan skulle initialt naturligtvis bärgas oavsett kostnad; det var en självklarhet. Senare var det lika självklart att täcka över skeppsvraket med cement. Bärgning av de dödas kroppar var för komplicerat, och dessutom alldeles för traumatiserande för de dykare som skulle vara involverade, trots att de dykare som faktiskt varit vid vraket beskriver det som mer traumatiserande att inte få bärga kroppar. Kostnadsfri bärgning av kroppar erbjuden av ett Norskt företag avfärdades. Gravfrid utlystes. Rykten om militärtransporter på M/S Estonia avfärdades som konspirationsteorier, tills de faktiskt blev bevisade att vara sanna. En haverirapport som är fylld med fler luckor än en julkalender. Med mera, med mera. 

Känslan att någonting mörkas är svår att slå ifrån sig. Men många svenska journalister nöjer sig med de enkla svaren: ”det är oacceptabelt”, ”det ska utredas vidare”. Vad händer sen? Ingenting! Inget ansvarsutkrävande. Ingen ställs mot väggen. Tama journalister nöjer med sig icke-svar. Men så dyker en ensam journalist upp med små resurser och bestämmer sig för att söka svaren själv. Men hjälp av material inköpta på Claes Ohlson och en tysk fiskebåt, lyckades Henrik Evertsson få fram mer bevis, mer fakta, på några få månader, än vad en haverikommission med nästan obegränsade resurser uppnådde på flera år.

Och det är verkligen en dokumentär som ändrade allt! Min initiala önskan att finna sanningen varför min mamma dog drunknade efter år av besvikelser tillslut i byråkratin, i slirandet, i och icke-svaren, och jag utvecklade en acceptans till att sanningen kanske inte kommer fram under min livstid. Tills nu. Dokumentären om Estonia förändrade allt för mig. Äntligen har en journalist lyssnat på oss anhöriga och vår vilja, istället för att se oss som offer för olyckliga omständigheter. Offer som är förlamade av sorg och saknad, utan förmåga att kunna tänka kallt och rationellt. Givetvis är det oundvikligt när det gäller en katastrof av den här magnituden att alla berörda inte har samma åsikt, men den typ av kritik som lyfts fram den senaste tiden mot Evertsson är att skjuta budbäraren. 

Dokumentären lyfter högst adekvata frågeställningar, som är så pass centrala att få svar på, att det är helt naturligt för en journalist att faktiskt rikta strålkastarljuset på dessa och påtala hur tomt svaren ekar. Förtroendet för de beslutsfattande politikerna och vilka de tillsätter för att få fram något relevant är för länge sedan förbrukat och vi kräver en ny, oberoende, utredning av vad som faktiskt skett. Vi barn till omkomna och överlevande skickade ett öppet brev till regeringen i tisdags för två veckor sedan där vi kräver svar på en hel del frågor. En av dessa är varför regeringen tackade nej till att se videomaterialet teamet bakom dokumentären erbjöd dem att ta del av. Vi frågar även varför man inte utrett vilka länder som skulle kunna ha varit inblandade i att använda M/S Estonia för att frakta militärt material.

För mig som helt vanlig mediekonsument framstår bråket om serien och dess skapare som att journalisteliten, på sina verklighetsfrånvända innerstads-redaktioner, vaknat till nyheten att Stora Journalistpriset plötsligt gått till en kufig, skäggig, outsider som inte ens verkar kunna knyta en slips korrekt, och de kan inte tro sina ögon. En jämtlänning, som är bosatt i Norge och som ingen kände till tidigare. Serien om Estoniakatastrofen är ett formidabelt och banbrytande exempel på hur journalistik ska göras. Får man som journalist inga riktiga svar när man ställer de ansvariga mot väggen, når man bara återvändsgränder; då bör man ta saken i egna händer. Man får kavla upp ärmarna och börja gräva. Det har Evertsson och hans kollegor gjort, och det kan ingen ta ifrån dem.

Tage Danielsson sa ”utan tvivel är man inte klok”. Vi är många som tvivlar och som lider av en sorg som hittills inte fått ro efter Estoniakatastrofen, helt i onödan. Om det inte funnits så mycket frågetecken hade såren kunnat läka för länge sen - vi är många som hade uppskattat den möjligheten och rättigheten. Jag och andra berörda har fått bevis på att den påstådda sanningen inte kan vara just det; sann. Något många av oss misstänkt länge. Sanning kan undvikas, men i förlängningen inte förnekas. Sanningen har en fantastisk förmåga att finna en väg fram i rampljuset tids nog - olyckligtvis för oss anhöriga har det tagit alldeles för lång tid i denna fråga. Vi är fortsatt inte ens i närheten av sanningen, men hoppet om att den ska nå ytan har tänts tack vare Evertssons och hans Norska kollegors gedigna insats. Hoppet om att en dag få svar på varför. Hoppet om att en dag få en ursäkt från regeringen för att de hanterat Estoniakatastrofen så oerhört dåligt. Hoppet om att en dag få uppnå komplett sorg, utan frågor.

Nina Hammarström

 

Läs tidigare inlägg här och r

Kommentarer

Det finns 1 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Miriam tors, 2020-12-17 15:19

Fantastiskt bra skrivet, jag är rörd och berörd.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies