”Behöver ni verkligen oss utrikesfödda journalister?”

Medieinstitutet Fojo vid Linnéuniversitetet har ett projekt för utrikesfödda journalister som ska lära känna det svenska journalistlandskapet. Genom att deltagarna i projektet gör praktik i flera månader ska de få en chans att bli anställda. Enligt Fojo ”fortsätter programmet Ny kollega, med mål att främja mångfald i mediebranschen, att växa.”

I början samarbetade bara Bonnier News och SVT med programmet. Under den första terminen fick deltagarna göra studiebesök och delta i föreläsningar som hölls av journalister från SVT och Bonnier. Under den andra terminen erbjöds praktikplatser på någon av deras lokala redaktioner. Numera är även andra mediebolag, bland andra Schibsted och Sveriges Radio, med i projektet och erbjuder praktikplatser till deltagarna.

Här vill jag inte prata mer om själva projektet – som jag tycker är bra – utan om frågan om utrikesfödda journalister faktiskt har en chans att få jobb.

Annons

Jag deltog själv i projektet. Utöver den journalistiska erfarenhet jag har med mig från mitt hemland hade jag redan innan Ny kollega-projektet både studerat journalistik i Sverige, tagit examen och hunnit arbeta på olika redaktioner. Trots min kunskap om den svenska journalistiken tvingades jag ändå delta i ett sådant projekt för att öka mina chanser att få jobb.

Jag tror att syftet med att stora medieföretag som public service och Bonnier stöttar sådana program är, åtminstone i teorin, att de behöver personer som oss – personer som har upplevt en annan typ av journalistik och som ser saker ur ett annat perspektiv. Men frågan är om de verkligen ger utrikesfödda journalister den möjligheten. Jag tror inte det. Eller rättare sagt: jag har inte sett det.

Programmet Ny kollega har funnits i flera år, men hittills är det bara några få – kanske två eller tre – deltagare som faktiskt har fått en fast anställning efteråt. Jag själv har, sedan 2017, både före och efter min medverkan i Ny kollega-projektet, arbetat på olika public service-redaktioner. Men jag har aldrig fått en anställning som varat längre än sex månader. Jag har varit inhoppare eller korttidsanställd.

Under åren har jag sökt många jobb – på kvälls- och dagstidningar, lokala redaktioner och andra journalistiska verksamheter – men jag har sällan ens blivit kallad till intervju. Förutom flera års yrkeserfarenhet och journalistutbildning i Sverige har jag dessutom en akademisk examen i medie- och kommunikationsvetenskap, vilket stärker min kompetens ytterligare. Ändå får jag aldrig den chans jag verkligen förtjänar.

Det som är både komiskt och tragiskt är att jag ofta söker jobb där det i annonsen står att det är meriterande att kunna andra språk – till exempel från Mellanöstern. Jag behärskar två sådana språk, men trots det går jag aldrig vidare i processen.

Så frågan är: vill ni verkligen ha oss? Vill ni ha personer som oss – som har journalistisk kompetens och erfarenheter från andra delar av världen, som numera också är flyktingar-migranter eller invandrare och har starka nätverk bland personer med utländsk bakgrund – eller inte?

Om ni vill ha oss, varför får då de flesta av oss inte en längre anställning? Varför leder inte praktiken till jobb? Varför blir vi inte ens kallade till anställningsintervjuer?

Och om ni inte vill ha oss – varför satsar ni då på program som Ny kollega? Varför säger ni inte från början att vi utrikesfödda journalister inte bör lägga vår tid och vårt hopp på något som ändå inte kommer att leda någonstans?

Jag är en utbildad och erfaren journalist som vill fortsätta arbeta inom yrket. Men jag vill också ha en stabilare anställning. Jag är trött på sommarjobb och korta vikariat. Jag tror att de flesta av oss utrikesfödda journalister förtjänar bättre anställningsvillkor och en chans att verkligen bli en del av det svenska medielandskapet.

Herish Naseri, journalist