Frilansrapport från Coronaland
Bella Stenberg funderar över frilanstillvaron under coronapandemin.
Det är inte synd om mig
Inte egentligen
Det finns sådana som har det värre
(det gör det nästan alltid)
De som är ensamma
Isolerade isär
eller med någon de egentligen inte vill vara med
De som inte ens har en bostad att stanna i
(och så vidare)
Men
(det finns nästan alltid ett men)
Jag behöver också få känna
Besvikelse
Ilska
Irritation
Frustration
Depression
Livet är orättvist
(det är det ofta)
Corona är orättvist
Jag hade ett jobb
Eller två eller tre
Försörjningen fixad nästan året ut
Nu har jag nästan inget kvar
Sakerna som jag skulle skriva om ställs in
Resorna som jag skulle lett ställs in
Det är okej
Men det är inte okej
När någon frågar vad jag jobbar med brukar jag säga
frilansande kulturarbetare
Regeringens stödpaket räknar inte in kulturjournalister där
(journalister är en samhällsviktig yrkesgrupp)
Jag har ett företag
Det är skillnad på folk och folk
och på företag och företag
Regeringens stödpaket ser inte till egenföretagare
med företagsformen enskild näringsverksamhet, så kallad enskild firma
(vi anställer ju inga andra)
En sak har vi fått hittills
En liten nedsättning av egenavgiften
En nedsättning av avgiften
på pengar som vi inte tjänar
Alla uppdrag är ju bortblåsta
(jag slipper i alla fall räkna på det)
Timbaserade jobb som bokas av ger ingen ersättning
Den som har företag kan inte få a-kassa
(men reglerna har ju ändrats?)
För att få a-kassa måste företaget läggas vilande
Du får inte jobba alls
Är det inte bättre att få jobba lite än att gå helt på bidrag?
Att få lov att se en framtid?
(det är klart att konkurrenssituationen går att lösa om viljan funnes)
Jag är min egen chef
Chefen måste ta hand om sig själv
Jag har uppdragsgivare
Runt en handfull regelbundna
De är också chefer
Ingen har hört av sig personligen
Ingen har frågat hur det går
Hur de inställda jobben påverkar
Hur vi mår eller om vi klarar oss
Som frilans räknas du inte som medarbetare
(just det är i och för sig inget nytt)
Oj, förlåt, i ett mail om ett avbokat jobb står det faktiskt:
”Vi beklagar naturligtvis detta.”
Tystnad
En arbetsgivare skriver i ett massmail:
”I en sån här situation så är det viktigt att vara anpassningsbar och flexibel till de nya förutsättningarna.”
De flesta har inte hört av sig alls
En gör upprop för andra kulturutövare
(men vem ska skriva om musiken när deras egna frilanskritiker måste byta bransch?)
Mer tystnad
Och min personliga favorit:
”Bara inte vi på något sätt blir skyldig att betala ut det om arrangemanget ställs in.”
(* det = din lön)
Tystnaden kanske är att föredra?
Det är svåra tider för alla
Det gör det inte lättare
BELLA STENBERG
frilansjournalist
