Gå direkt till textinnehållet

Försvara inte skvallerjournalistik

Helena Giertta gör mig förvånad. Hon skriver apropå den famösa bilden med kungaparet och Camilla Henemark i sin ledare att ”vårt statsöverhuvud får … lov att klara värre intrång i sitt privatliv innan gränsen [för yttrandefriheten] är nådd”.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Vad skulle det då vara, kan man undra efter det senaste dryga årets frossande i förmenta kungaskandaler? Så läser jag på sidan 8, där Journalisten under rubriken ”Utspelen vill skapa opinion mot medierna” återger vad Thomas Mattsson i Expressen och Utgivarnas VD, Jeanette Gustafsdotter, skriver i ärendet.

Snacka om krokodiltårar! Och på det ställer Journalisten upp!
Yttrandefriheten är något mycket värdefullt, men när journalister som Thomas Sjöberg och konstnärer (?) som Elisabeth Ohlson Wallin missbrukar den, riskerar de just det krokodiltårarna gäller, nämligen att yttrandefriheten inskränks. Det finns nämligen också en lag om förtal, och yttrandefriheten står inte över den.
Utgångspunkten för allt skvaller om kungen och hans förmenta besök på porrklubbar och relation med Camilla Henemark är Thomas Sjöbergs bok Den motvillige monarken. Att Henemark antytt att ryktet om henne och kungen skulle vara sant är inget bevis utan kan bara vara ett sätt för henne att få uppmärksamhet. Om kungen haft sådant här för sig är det olämpligt, men så länge inga bevis framkommit är påståendena kränkande. Den springande punkten är ju, att Sjöberg trots krav på belägg för påståendena i boken veterligt inte visat upp ett enda. Tvärt om har experter på fotoanalys kunnat visa, att ett foto i boken från ett sammanhang med ”lättklädda damer” varit manipulerat, och det utgör då grund för att misstänka att även resten är falskt. Den misstanken stärks i högsta grad av det Desirée Ahokas Schein och Dick Harrison funnit och redovisar i boken Från en säker källa…

Det märkliga är att ingen på allvar har krävt bevisen på bordet. Var är den kritiskt granskande journalistiken? Ska inte den också kritiskt kunna granska journalistkollegor? Ska journalisterna blunda för uppenbart ostyrkta påståenden för att de är så härligt kittlande? Och säljande? Att skandalisera kungen och drottningen är som att skjuta på sittande fågel. Om de via hovet gör rättssak av det som påstås om dem, har de allt att förlora, även om de skulle vinna själva rättssaken. Det är därför Sjöberg vågar skriva en sådan bok. Att den skulle sälja som smör var väl inte svårt att gissa i ett land, där skvallertidningar säljer så bra.

Angreppen på drottningen, som på något sätt hålls ansvarig för att hennes far var medlem i nazistpartiet, då? Silvia Sommerlath var inte gammal nog att över huvud taget förstå det som hänt i Tyskland, förrän flera år efter det att kriget var slut, familjen hade flyttat till Brasilien och nazistpartiet hade upplösts. Vad hennes far eventuellt hade gjort sig skyldig till, kan hon därför omöjligen ställas till svars för. Det finns massor av människor i Tyskland, barn till uttalade nazister, men de blir inte ställda till svars för sina föräldrars politiska förehavanden, som ägde rum innan de själva var stora nog att begripa det som skedde. Det vore ju absurt! Att man utsätter drottningen för detta är just för att hon är Sveriges drottning. Den Walter Sommerlath som hon kände, var hennes älskade pappa. Att försöka smutskasta henne för detta är både grymt och oförskämt och visar, att Jantelagen står över yttrandefrihetslagen i Sverige. Har möjligen inte herrar och damer journalistkolleger noterat, att kungafamiljen gör ett betydelsefullt arbete för Sveriges anseende i världen och för den svenska exporten, som vi alla är beroende av, och att den gör fina insatser för handikappade och nödlidande? Varför då skandalisera den och hela Sverige, när man borde berömma? Är det ett utslag för den ganska unika inställningen i det här landet, att det ”osvenska” är bäst, att vi helst ska skämmas för det vi är (utom i idrottssammanhang)?

Madeleine Leijonhufvud har fullständigt rätt, och det är märkligt att Journalistens chefredaktör inte vill erkänna det utan ställer upp på skandaljournalisterna. Vi journalister ska publicera sådant som är av oavvisligt allmänt intresse, sådant läsarna bör kunna ha nytta av på något vis. För att vara det, ska det också vara sant, medan skvallerjournalisterna fabulerar fritt och gärna följer den gamla devisen att inte kolla en bra story. Det är ingenting journalistkåren ska försvara i yttrandefrihetens namn.
Calle Friedner

 

SVAR:

I min ledare tog jag upp den satiriska bilden som föreställer bland annat kungaparet och där Camilla Henemark ligger på en piedestal med pizza över sig. Den är satir, ett inlägg i en debatt, ett konstverk. Den får vårt stats­överhuvud tåla. Den bygger kanske på den bok du nämner, eller också på andra uppgifter, den bygger kanske på Kalla faktas granskning av drottningens pappa. Dessa uttryck berör jag inte i min ledare. Jag berör Elisabeth Ohlson Wallins kollage. Den får kungen tåla i yttrandefrihetens namn. Lögner och förtal ska ingen behöva tåla, vare sig kungen eller någon annan. Jag beklagar om hovet känner att det inte har möjlighet att använda vårt rättsväsende som ska skydda mot just sådana övertramp. Men det kan inte rättfärdiga ytterligare inskränkningar i TF eller YGL.
Helena Giertta
chefredaktör, Journalisten
 

Fler avsnitt
Fler videos