”Jag använder min penna för det jag tror på”

Journalisten träffade henne när hon besökte Stockholm i veckan för premiären av dokumentärfilmen Six Days.

Lanja Abdulla började verka som journalist 2006, vid sidan av sitt arbete för att förbättra kvinnors villkor i Irak och Kurdistan.

– Journalistiken blev min favoritsyssla, säger hon.

Annons

I dag skriver hon i organisationen Warvin foundations nättidning och dess magasin, vars utgivning dock för tillfället är vilande i brist på resurser.

Organisationen Reportrar utan gränser beskriver i sin landrapport pressfriheten i irakiska Kurdistan som klart bättre än för tio år sedan. När Saddam Hussein föll försvann också den irakiska censuren, och en mängd nya publikationer och kanaler har startat i regionen.

Men Lanja Abdulla beskriver arbetsförhållandena för journalister som dåliga. Det är svårt att få fram sanningsenliga uppgifter när den största delen av alla medier är starkt politiserade.

– Det är inte fri journalistik. Journalister kan inte uttrycka sig som de vill. Pengar kan köpa ord, säger hon.

Enligt henne är även de medier som kallar sig oberoende partiska för antingen det regionala styret eller oppositionen: för att få hela bilden av en händelse måste man ta del av flera medier.

Ser du några framsteg för pressfriheten det senaste decenniet?
– Utbildningen för journalister har utvecklats och det finns fler medier. Och det finns en lagstiftning till skydd för journalistiken. Men hur den fungerar i praktiken…fortfarande blir journalister misshandlade och fängslade, säger hon.

Lanja Abdulla är van vid hot, främst i samband med sitt arbete för kvinnors rättigheter.

– Såklart blir jag rädd. Men då kan jag inte jobba som jag vill – det är bara att övervinna den rädslan.

Hon har också hotats som journalist vid några tillfällen. En gång stormade beväpnade män in på redaktionen efter ett avslöjande om att en familj där pappan hade mördat de egna barnen hade kopplingar till en barnpornografihärva. Hon har också blivit anmäld när hon skrivit politiskt, berättar hon.

På frågan om vem som kan verka för en större pressfrihet i irakiska Kurdistan suckar hon lite.

– Till att börja med måste journalistfacket kräva bättre villkor.
Men det kommer nog inte att hända, tror hon: även fackförbundet är politiserat, och själv har hon sagt upp sitt medlemskap av den anledningen.

– Det går inte att få inflytande i journalistförbundet om man inte är medlem i rätt parti.

Hon är kluven till vilken roll journalistiken kan spela för att förändra de patriarkala strukturer hon och Warvin kämpar mot.

– Journalister har motarbetat oss aktivister, kritiserat oss i vårt arbete. Om en aktivist bjuds in till ett TV-program bjuder man samtidigt in någon religiös ledare som motvikt.

Å andra sidan har ju Lanja Abdulla själv använt journalistiken för att nå ut och påverka med sitt budskap.

– Jag använder min penna för det jag tror på, som det inte fanns utrymme för i medierna tidigare. Vi berättar sanningen om kvinnofrågorna.

Warvin har byggt upp ett nätverk av skribenter i grannländerna, som kan skicka in texter som publiceras på sajten.  Man utbildar också journalister i regionen om jämställdhet, och som enda organisation kommer man att starta ett sådant projekt i Iran.

– Intresset finns.

Dokumentärfilmen Six Days är finansierad av organisationen Kvinna till kvinna, som är en samarbetspartner till Warvin.