Lina Makboul: : Invandrare inte alltid offer
Leandro Schclarek Mulinari påstår att jag och programledaren Janne Josefsson ”drivs av sensationslystnad” och vill ”sola oss i vårt scoop”. Han påstår vidare att jag är insinuant och använder mig av ”ett ovärdigt språkbruk”.
Leandro Schclarek Mulinari, medlem av tidskriften Manas redaktion, kritiserar i Journalisten (25/07) mitt reportage SFI – Sveriges farstu (sänt i SVT den 12 september).
Han påstår att jag och programledaren Janne Josefsson ”drivs av sensationslystnad” och vill ”sola oss i vårt scoop”. Han påstår vidare att jag är insinuant och använder mig av ”ett ovärdigt språkbruk”.
Till reportaget talade jag med flera personer som studerade på SFI. Många av dem, oberoende av varandra, berättade att de såg till att bli kuggade på proven för att kunna plugga kvar så länge som möjligt. På det sättet säkrade de sin inkomst.
Jag blev inte det minsta sensationslysten när jag talade med de här personerna. Jag insåg att de inte har några större förhoppningar på vårt samhälle. De säkrar hellre ett ynka socialbidrag än riskerar att efter avklarade studier marginaliseras på den svenska arbetsmarknaden. Vissa av dem såg det också som sin uppgift att utnyttja ”systemet” på alla sätt för att ordna sin försörjning utan att behöva lyfta ett finger.
Jag och redaktionen tyckte att det här var något att berätta.
Av begripliga skäl fick jag ingen av dessa att ställa upp i ett TV-reportage. Men vi gjorde ändå bedömningen att det borde finnas ett allmänintresse.
Jag gav dem källskydd, men bara ”Alis” vän valde att ställa upp (väl maskerad och med förvrängd röst).
Jag insåg att det fanns ett trovärdighetsproblem med den här typen av reportage, men valde ändå att berätta.
Efter att reportaget sänts i SVT har jag fått mängder av telefonsamtal och mejl från personer som vill bekräfta min bild. En SFI-lärare skriver att hon känner till flera elever som fuskar på det här viset.
En elev säger att ”det är klart att man fuskar. I det här samhället har man ändå inte en chans”.
Leandro Schclarek Mulinari menar att jag ”riskerar självklart att sprida och befästa fördomar om grupper i samhället, som redan har tillräckligt många vanföreställningar att slåss emot”.
Det är naturligtvis något jag funderat mycket på.
Jag råkar själv tillhöra gruppen ifråga. Jag är en muslimsk arabbrud från västerort.
Men problemen försvinner inte för att man inte låtsas om dem.
Vanföreställningarna försvinner inte för att man ignorerar dem.
Tvärtom är det detta som skapar grogrund för extremism.
Jag känner inte Leandro Schclarek Mulinari.
Jag tror inte jag har läst, sett eller hört något av det han har publicerat.
Men jag anar att invandrare är offer i hans värld.
Små varelser som är så ansatta av strukturellt förtryck att de inte ens tål svåra frågor.
Jag vet inte vad herr Mulinari läser in i min intervju med kvinnorna som ”bara presenteras med förnamn”, men i min värld är de två vältaliga kvinnor som kan försvara sig och inte väjer för svåra och oförskämda frågor.
Att jag intervjuar dem på deras modersmål är för att de fortfarande efter sex respektive elva år i Sverige knappt talar ett ord svenska.
Är inte det värt att berätta?
Skulle det inte kunna upplevas som en provokation att det går att bo så länge i detta land utan att tala språket?
Om inte det är av allmänintresse förstår jag inte vilka journalistiska preferenser Leandro Schclarek Mulinari har.
Det är inte jag som dömer kvinnorna i mitt reportage.
Det gör Leandro i all sin välmenande präktighet. Och med det tolkningsföreträde som han har i egenskap av invandrare (jag drar den slutsatsen av hans namn).
Kanske vill han att jag VÄLDIGT TYDLIGT och med god artikulation ska formulera att alla invandrare inte fuskar utan att det finns en massa snälla invandrare.
Jag gillar inte att slå in öppna dörrar.
Ingen drog slutsatsen att alla politiker är rasister efter Janne Josefssons reportage om valstugorna, trots att Janne inte sade att det finns goda politiker också.
Det är på grund av sådana bidrag till debatten som Leandro Schclarek Mulinaris som vi med invandrarbakgrund aldrig blir jämlika i det här samhället.
Vi är och förblir offer som inte klarar av samma granskning som andra.
Vi är och förblir offer som inte ens ska bevärdigas med kritiska frågor…
Och Mediesverige är fullt av Mulinaris som specialiserar sig på frågan.
Duktiga blattar som tolkar och talar för de andra stackars blattarna.
För den dag vi behandlas som alla andra svenskar (av polisen, i passkontrollen, på Ica, av Lars Vilks, av Per Svensson, i krogkön etcetera) upphör Leandro Schclarek Mulinaris roll som journalist.
Och hans tidning blir osäljbar och meningslös.
reporter, Uppdrag granskning
Fotnot: SFI – Sveriges farstu går att se på svt.se/granskning
