Gå direkt till textinnehållet

Bra att drottningen anmälde

Elisabeth Ohlson Wallins fotomontage ”Kungamiddagen - Om detta må ni också berätta” skildrar som känt kung Carl XVI Gustaf med Aje och Noppe och allt vad kungens kompisar heter dreglande över Camilla Henemark serverad som pizza, allt med drottning Silvia har fullt upp med att skura bort ett hakkors på golvet nedanför den illustra buffén.  

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Många, för att inte säga de flesta, tycks i likhet med mig har funnit bilden smaklös och plump, därtill stendöd som satir. Var finns hos konstnären den glimt i ögat som förvandlar hennes bild med dess vältuggade rykten om kungen, dess billiga angrepp på drottning Silvia till något mer: Till ett skratt eller till ett ”hoppsan”? Ingenstans!

Att strö salt i såren på offentliga personer som mörbultats av skoningslös publicitet är inte någon hedervärd journalistisk ambition, låt vara att den inte är helt ovanlig inom svenska medier. Detta var vad fotomontaget syftade till och jag tycker att Daniel Suhonen på Tiden skulle ha avstått från den initiala publiceringen.

Men var publiceringen ett brott mot god publicistisk sed såsom den kodifieras i det pressetiska regelverket och praxis? Att som offentlig person bli utsatt för omdömeslösa anklagelser är inte nödvändigtvis detsamma som att ha blivit kränkt i pressetisk bemärkelse. En riktig råsop kan vara så grov att den tar ut sig själv varvid ingen klandervärd publicitetsskada uppstår.

Jag tycker att det är bra att drottningen anmälde Tiden m.fl. till PO för de fräna publiceringarna. Jag tycker likaså att det är bra att hon har överklagat PO:s friande beslut till PON. Inte för att jag vill falla min efterträdare som PO, Ola Sigvardsson, i ämbetet och hävda att han har fattat fel beslut utan därför att drottningens anmälan gäller knepiga publiceringar som gärna får bedömas av mer än en granskare.

Enligt min uppfattning får drottning Silvia, med den ställning hon har vid det svenska hovet, finna sig i att hennes familjs politiska bakgrund väcker allmänt intresse. Hon får också finna sig i att hennes egna ståndpunkter därvidlag diskuteras och ifrågasätts. Däremot behöver hon inte finna sig i att man klandrar henne personligen för faderns politiska val.

Elisabeth Ohlson Wallins fotomontage är, som jag ser det, tvetydigt ifråga om anklagelserna det riktar mot drottningen. Drottning Silvia, knäskurande ett hakkors på golvet inunder sig uppfattas av betraktaren som stigmatiserad av sitt förflutna på samma sätt som kungen inför den pizzabeströdda Camilla Henemark synes förtjäna evigt förakt. Det är rätt personligt.

Detta är naturligtvis inte den enda möjliga tolkningen av bilden. Man kan se den som en grov drift med monarkin. Kungen och drottningen är här inte att betrakta som personer utan som representanter för huset Bernadotte. Bakom monarkins förgyllda fasader och stolta ceremoniel slirar ätten Bernadotte ned i degeneration, dras med oskick, extravaganser, politisk förljugenhet och allmän stollighet – allt en organisk konsekvens av nedärvda positioner och orimliga privilegier.

Tolkar man bilden så får den ses som ett inlägg i samhällsdebatten – bara för drottningen och kungahuset att gapa och svälja.

Jag tycker inte att det är självklar hur man bedömer. Det ska vara svårt för kungahuset att få rätt mot den seriösa pressen men odiskutabla slag under bältet ska inte ens de kungliga behöva stå ut med. Återstår att se vad diskussionen i Pressens Opinionsnämnd kommer till för slutsats om slagen och hur de träffade.

                                                                                 YRSA STENIUS

 

 

 

Fler avsnitt