Per Öqvist:”Intervjuer ska vara som teater”

Per Öqvist är inte troende. Men han vet hur det ser ut i helvetet: där tvingas han sitta, dag ut och dag in, och skriva ut bandutskrifterna från sina intervjuer. Sina Mycket Långa Intervjuer.

Sedan början av 90-talet har Per Öqvist mer konsekvent än någon annan byggt en karriär på att göra landets längsta och mest genomarbetade intervjuer. Alltid i fråga/svar-formen. Alltid extremt väl förberedda – och alltid totaltäckande till sin natur, med 150–200 frågor om allt från livsåskådning till samhällsfrågor.

I redigerat skick, alltså. Från början är det betydligt fler.

– En normal intervju består av två sittningar på tre-fyra timmar vardera. Så totalt kan det mycket väl bli uppåt ett par tusen frågor. Men ofta upplever de intervjuade inte det på det sättet. Folk kan säga efter flera timmars intervju: hur ska du få ihop det här, du har ju inte ställt en enda fråga. De har bara uppfattat det som ett långt samtal.

Med sina totalintervjuer har Öqvist skapat en helt egen genre, som knappt ens har sin like i internationell press. På köpet har han sannolikt blivit den ende frilans i landet som kan överleva på att göra elva intervjuer om året.

Jo, han gör en del annat också. Skriver om favoritämnena musikaler, konst och bostadsfrågor, till exempel, men stommen i hans frilansverksamhet är maratonintervjuerna – de senaste fyra och ett halvt åren för Dagens Industri. Intervjuer som, utan undantag, blir nyhetsstoff i övriga medier samma dag som de publiceras, enbart genom hans förmåga att få makthavare att tala om saker som de inte brukar tala om.

Kändisintervjuer

Grunden för intervjuerna lades under hans tid som nöjesjournalist för Vecko-Revyn i slutet av 80-talet. Per Öqvist fick ta över intervjuuppdraget ”Heta stolen” efter Sigge Ennart och Kjell Dabrowski, men tyckte att det låsta – och småelaka – upplägget blev för sökt och gick vidare till Expressen, där han fick börja med att göra en kändisintervju där såväl frågeställningar som format var givet. 20 förutbestämda frågor och en sida text.

– Jag gjorde den, men lade till lika många egna frågor och lämnade en text som var dubbelt för lång. Tanken var att göra den så bra att de inte skulle vilja stryka ner den.

Tricket funkade. Nästa gång blev intervjun dubbelt så lång. Uppslagsintervjun svällde till först tre, sedan fyra sidor. Vägen mot intervjuformatets Mach 1 var påbörjad.

I dag är en normal Öqvist-intervju på sex helsidor i Dagens Industri.

– Jag är privilegierad som har fått den plattformen i den här tidningen, men jag har alltid slagits för utrymmet. Har man inte det tvingas man förenkla.

Samma sak gäller tiden för research.

– Jag vill vara maximalt förberedd. Det är bara genom att känna till standardbilderna och standardsvaren som man har en möjlighet att komma runt dem och få folk att öppna sig. Dessutom är det ett sätt att visa respekt. Att visa att man tar uppdraget på allvar. Respekt och nyfikenhet är alltid nyckelorden för en lyckad intervju.

Hans research före intervjuerna är extremt grundlig. Före en intervju ägnar han ofta 40–80 timmar åt att läsa in sig.

– Det är lite tentaläsning över det. Dagarna kring intervjun är jag oerhört uppfylld av personerna och bolagen det handlar om, men sedan försvinner kunskapen rätt snabbt och blir mer någon slags bred allmänbildning. Ibland kan jag bli avundsjuk på folk som kan något till fullo. Jag kan ställa frågor. Det är inte riktigt samma sak som att veta allt om hur en atomkärna klyvs.

Sneglar på blocket

Att intervjua Per Öqvist är, förklarligt nog, en något udda upplevelse. Även om han är ytterst ödmjuk, vänlig och lättpratad känns det hela tiden tydligt att han hellre skulle vilja ställa frågorna själv. Han är också extremt medveten om allt som pågår; sneglar ständigt i anteckningsblocket för att se vad jag väljer att skriva ner och vad jag hoppar över. Och han är den första att erkänna att en intervjusituation är ett rollspel, där små detaljer kan bli oerhört avgörande för slutresultatet.

– Självklart finns det knep, som man lär sig behärska. De första minuterna är till exempel helt avgörande för vilken kontakt man får. Därför brukar jag ofta använda dem åt att prata om något som jag vet att intervjupersonen är genuint intresserad av. Gärna en hobby. Om jag vet att personen som jag ska intervjua är mycket intresserad av till exempel segling eller schack ser jag till att läsa på om det, så att jag ska kunna ställa initierade frågor. Det är sällan frågor som kommer med i intervjuerna, men de hjälper till att skapa rätt stämning.

Att sätta intervjupersonen i centrum är ett annat, beprövat, grepp.

– Det handlar om småsaker. Att anpassa klädseln och språket så att de känner sig trygga. Att se till att de trivs i intervjusituationen. Som journalist ska man inte sträva efter att vara jämlik med dem man intervjuer. Man ska få dem att känna sig bekväma. Det är när det blåser på dem som de sluter sig. Jag har aldrig trott på skjutjärnsmetodiken.

Inspirationen för intervjuerna hittar han lika mycket hos klassiker som Slas och Jolo, samtida journalister som Jan Gradvall eller talkshow-värdar, som David Letterman.

– TV är över huvud taget en stor inspiration. Både talkshows och sitcoms. Målet är att få samma tempo och intensitet i dialogen som i ett avsnitt av Vita huset. Eller som i Seinfeld och Frasier.

Han får ibland höra att han gör det lätt för sig, med sin fokusering vid fråga/svar-formen: som om de bara var bandutskrifter, rakt av. En kommentar som gör honom lite sårad, eftersom hans intervjuer i publicerat skick alltid är oerhört hårt redigerade.

– Jag stuvar om totalt. Intervjuer ska vara som en film eller teaterpjäs. Det gäller att hitta rätt dramaturgi och rätt växelspel, men också om att försöka fånga deras språk. Att få en trovärdig ton.

Eftersom han redigerar så hårt låter han också alltid intervjupersonerna läsa hela texten.

– Det är, till en stor del, en fråga om trygghet. Om de vet att de får läsa texten öppnar de sig mer. Men det är också en rättvisefråga. De ska ha rätten att ge sin syn på den redigering jag gjort av vad de sagt.

Ibland leder det till vad han kallar en ”förhandling”, om enskilda citat, men väldigt sällan om krav på stora ingrepp.

– Jag försöker att inte vara rigid. Men jag har sällan känt det som att jag varit för snäll. Det är inte ofta jag behövt offra något viktigt. Jag har ju rätt mycket kvällstidningsnerv i mig också. Jag inser värdet av löpsedelsvänliga citat.

500 intervjuer

När Per Öqvist intervjuade Stockholms socialborgarråd Kristina Axén Olin i Dagens Industri för fyra veckor sedan blev rubriken på DIs förstasida: ”Den enda som Persson är rädd för”. En rubrik som skulle kunna sättas även på den här intervjun. Göran Persson är nämligen en av mycket få makthavare – och den ende politikern – som inte gått med på att intervjuas av Sveriges mest grundlige personporträttör.

Sedan början av 90-talet har Per Öqvist gjort mer än 500 större personintervjuer. Nej har han bara fått från ett fåtal makthavare: bland dem Jorma Olilla, Percy Barnevik – och Göran Persson.

– Jag har försökt få en intervju med honom under många år. Han har fått välja tid och plats, men har ändå aldrig ställt upp, säger Per Öqvist.

När han för en tid sedan träffade statsministern, i ett privat sammanhang, fick han en förklaring.

– Han sade att han var ”ytterst tveksam till att ställa upp”. När jag frågade varför tog han intervjun jag gjort med Ulf Dahlsten som exempel. ”Det var ingen snäll intervju”, sade Persson. Sedan gick han över på intervjun jag gjort med Gudrun Schyman: ”Henne tryckte du dit ordentligt”.

– Kanske är statsministern rädd för att inte kunna kontrollera intervjusituationen. Vilket är synd. Det är en person som jag har både stor respekt för och är nyfiken på.

Martin Jönsson

mj@sjf.se