Prishajpen drar löjets skimmer över branschen

Allra värst är det vad det gäller tidningsformgivning: Där finns så många tävlingar, så många klasser och så många pristagarnivåer att bara ett litet fåtal tryckta tidningssidor inte kommer ifråga för jurybedömning.

Genierna, de riktigt duktiga och de sidor de skapar, drunknar i en flod av mediokra sidan 21 med ful pluggannons i botten.

Fotograferna är på väg att få sitt yrkeskunnande devalverat på samma sätt. Mängden fototävlingar ökar. Vem utanför branschen, eller ens i den, orkar hålla ordning på vad som faktiskt är stort (World Press Photo) och vad som inte är det (Jonas Lembergs nystartade egna pris)?

Ytterligare ett problem är att varje enskild tävling gödslar med bronsmedaljer och hedersomnämnanden och ”awards of excellence” och andra inte bara i språklig mening svåröversättliga priser. Till slut blir det som en idrottstävling i Bamse, eller ett svenskt dagiskalas på sjuttiotalet: En kraftmätning där alla vinner – och för säkerhets skull står på en prispall som är lika hög för alla.

Vi får inte bättre journalistik på det sättet.

För några år sedan utsågs Helsingborgs Dagblad till världens bäst redigerade tidning. Eller om det var Europas bäst redigerade, jag minns inte, men obegripligt var det. Inte för att HD skulle vara ful, HD är inte ful. Men HD är alldeles säkert heller inte snyggast i världen.

Vad sägs om att smalna av det lite?

Vad sägs om lite nationell och internationell samling? De priser som har nått hög och definitiv status har gjort det genom en radikal upprensning i kategorierna och en stram klassindelning.

Nu gäller det för dem som har ett fungerande pris att hålla benhårt fast i sin form. Klassiskt blir bara sådant som har historia. Inget fixande och trixande. Inget christerbjörkmaneri. Inga deltävlingar i världen kan tävla med kontinuitet.

Och den som önskar instifta ännu ett pris? Gör som affärssnillet Warren Buffett när han ville ge bort sina miljarder. Han gav dem till Bill och Melinda Gates välgörenhetsstiftelse i stället. Där fanns ju redan infrastruktur, trovärdighet och strategi – precis sådant som är så svårt att bygga upp. Fåfängan var det enda Warren Buffett behövde avstå.

Där finns något litet att lära om inte journalistikprisen ska bli som tungviktsboxningen, med fler mästarbälten än någon orkar bry sig om.

Men vänta lite här nu. Ni som har följt nyhetsflödet i branschen under juni känner förstås till att jag tillsammans med kollegan Nina Svanberg på Sörmlands Nyheter har instiftat ett nytt pris, Årets notis, för att uppmärksamma skönheten i det oglamourösa uppdraget att skriva kort, smart, skarpt, precist och alldeles för ofta osignerat.

Konsekvent?

Nej! Så stäm mig!