Gå direkt till textinnehållet
Foto: Tor Johnsson

”Jag är ett levande bevis på att allt är möjligt i det här landet”

Svenska Dagbladets reporter Negra Efendić granskade Rättsmedicinalverkets medicinska åldersbedömningar av asylsökande i nästan två år. Hon bet sig fast där andra gett upp – att släppa taget skulle ha varit tjänstefel. För henne handlar det om ansvar, framför allt hennes eget.

Över en burgare i Solna centrum konstaterar Svenska Dagbladets reporter Negra Efendić att det är osannolikt att vi sitter här. Ja, inte att vi sitter just i Solna, där hon bor och sedan coronakrisens inledning också arbetar. Utan att vi möts. Att hon blev journalist.
Historien om hur det gick till har hon berättat i boken Jag var precis som du, som hon fick Stora journalistpriset för 2016. Det är skådespelaren Sven Wollters förtjänst. Hon berättar den igen, mellan tuggorna på New York-burgaren.

2001 plågades svenska skolor av främlingsfientlighet och nazism, och Sven Wollter bjöds in till Negra Efendićs gymnasieskola för att föreläsa om vikten av mångfald.
– Med de bästa intentionerna så klart. Stackars Sven Wollter.
Den uppburne skådespelaren berättade hur väl mottagen han blev när han reste utomlands. Negra Efendić som kommit som flykting från Bosnien som trettonåring mötte så gott som dagligen brutal rasism i skolan och ute på gatan. Hon lämnade aulan i vredesmod och skrev under den efterföljande svensklektionen en ils-
ken insändare till Jönköpings-Posten på temat ”Sven Wollter vet ingenting”.
Insändaren ledde till integrationsdebatt och Negra Efendić blev intervjuad i tidning och i radio.
– Politiker ställdes till svars, herregud, jag trodde inte det var sant. Det var min första kontakt med svensk journalistik. Det var då jag bestämde mig: jag måste bli journalist. Om jag inte kan bli journalist blir jag ingenting.

Det är en bra story, och den är sann. Men det är bara början av berättelsen som lett fram till att vi sitter här. Hennes betyg räckte inte till universitetsstudier. Hon sökte samtliga journalistutbildningar på landets alla folkhögskolor. Hon kallades till intervju och fick göra ansökningsprov i ordförståelse och nutidsorientering. En efter en föll utbildningarna bort.
– Jag hade ingen koll på vem som var minister eller när Sverige hade vunnit hockey-VM. Jag tittade ju bara på bosnisk tv hemma.
En enda folkhögskola använde inte några tester: Bona folkhögskola i Motala. Hon blev antagen efter intervju.
– Mina föräldrar var väl lagom förtjusta. ”Det är bättre att satsa på någonting rejält. Typ tandläkare. Folk behöver laga tänder överallt i världen.” Det var viktigt för dem med ett yrke som man kan utöva på andra håll i världen. Det är väl ett slags flyktmentalitet.
När det var dags att hitta en praktikplats sökte hennes kursare till orter där de hade familj eller vänner de kunde bo hos. Negra Efendić sökte överallt, var beredd att resa till världens ände för att vara på en redaktion. Hon skrev sin första artikel i Jönköpings-Posten, om halloween på stan.
– Åh, jag var så stolt. Jag var så glad. Att få vara på en redaktion. De riktiga reportrarna och fotograferna, när de kom in i rummet, de var storheter för mig. De fick ställa frågor och folk måste svara, jag menar herregud!
Hon kan fortfarande 15 år senare bli starstruck när hon möter journalister hon ser upp till.

Vägen till journalistiken var en hård kamp. När kompisarna åkt ut i världen som au pairer hade hon slitit som lokalredaktör i Ödeshög. 2005 fick hon fast jobb som reporter på Borås Tidning och stortrivdes, men behövde fortfarande hjälp – och fick det.
– Jag var jättedålig när jag började. Det är sant. Jag kunde inte så bra svenska. Men jag var nyfiken och hade grundinställningen som journalister behöver ha, och mina kollegor på Borås Tidning såg det. De engagerade sig för att göra mig till en journalist. Utan dem hade det inte gått. Idag vill redaktionerna ha journalister som är perfekta: du ska leverera från dag ett, du ska kunna allt och du ska funka. Det får inte vara något krångel. Man måste se potentialen också, och vaska fram dem.
– Det finns en massa hinder som sätts upp för folk helt i onödan. Jag tror att vi missar unga tjejer och killar som skulle bli fantastiska journalister och tillföra andra erfarenheter, men som hindras av praktiska saker. Det speglas på redaktionerna och på utbildningarna. Journalistkåren ska representera hela Sveriges befolkning. Så ser det inte ut idag.

Efter två år på BT blev hon headhuntad av Svenska Dagbladet. Fredric Karén, sedermera SvDs chefredaktör, ringde henne en dag i april 2007 och berättade att de var intresserade av att anställa henne. Negra Efendić svarade direkt: ”I Stockholm? På Svenska Dagbladet? Du, jag vet ärligt talat inte om jag är intresserad.” Fredric Karén blev tyst.
– Sen sa han åt mig att sova på saken. Jag trivdes ju bra där jag var och kände ingen längtan till Stockholm. Min chef på BT blev väldigt trött på mig och sa åt mig att ta tjänstledigt ett halvår och testa att jobba på Svenskan.
– Jag märkte när jag kom dit att ingen visste vem jag var och det var massor av folk som hade sökt det jobbet. Folk förstod inte. Varför är du så fantastisk? Svenskan hade ju inte anställt på många år.
Hon kände sig osäker och efter ett halvår tog hon in Fredric Karén i ett rum och förklarade att hon var glad över tjänsten, men att hon var ett oprövat kort och att om de ångrade sig kunde hon faktiskt återgå till tjänsten på BT. Hon var bara tjänstledig.
– Han suckade och sa åt mig att säga upp mig från BT.
Så du hade kvar din tjänst på BT, och Svenska Dagbladet
visste inte om det?

– Jag sa inget. Får man ens göra så, kom jag på nu? Oj. Ja, det är preskriberat. Jag var ju rädd att de inte skulle vara nöjda med mig. Det visade sig att det inte var så annorlunda att vara journalist i storstaden.

Förra gången vi pratades vid var i november 2018 i samband med Negra Efendićs granskning av Rättsmedicinalverkets (RMV) medicinska åldersbedömningar av asylsökande. Granskningen som pågick i nästan två år fram till oktober 2019 omfattar 70 artiklar och avslöjade allvarliga brister med livsavgörande konsekvenser för tusentals personer. Bland annat kunde hon visa att expertmyndigheten lämnat felaktig information i rättegångar.
Under arbetet möttes hon av styvnackat motstånd från myndigheten. Hon vägrades allmänna handlingar och intervjuer, och det var skälet till intervjun i Journalisten, som i sin tur ledde till ilskna telefonsamtal från RMVs kommunikationsavdelning, och en ny och märklig artikel i Journalisten med en icke-intervju med RMVs kommunikationschef. Negra Efendićs kamp mot RMV ledde till att myndigheten fick antipriset Årets rullgardin av Före-
ningen grävande journalister.
– RMV är nog det märkligaste jag har varit med om som reporter. Det var som en psykos. Du hade ju kontakt med RMVs kommunikationsavdelningen, så du vet ju. Hur länge hade du med dem att göra?
Kanske en vecka. Men det var en konstig vecka.
– Ja. Jag höll på i mer än ett år.
Negra Efendić tar ett djupt andetag.
– Det hade varit jättelätt att bara strunta i det, gå vidare, göra någonting annat. Då hade jag sluppit bli kölhalad av krönikörer, sluppit en massa näthat.
Vad är det i dig som gjorde att du inte släppte det?
– Jag tror att det är att man känner ett ansvar. Har jag fått reda på ett allvarligt missförhållande vore det tjänstefel att inte gå vidare med det. Skulle jag strunta i det för att det är för jobbigt – vad är jag då för journalist?
Finns det någon glädje i det?
– Ja, absolut. Den granskningen har dessutom gjort mig mycket påhittigare för att få ut allmänna handlingar och skickligare på att tolka vetenskapliga artiklar. Plus att jag blev vältränad eftersom jag började löpträna för att koppla bort RMV. Haha.
Vilken är din viktigaste drivkraft?
– Att vara journalist är en drivkraft. Jag brukar säga till studenter att om du kan tänka dig att göra något annat med ditt liv, gör det. Men om du inte kan tänka dig att göra något annat med ditt liv än att bli journalist, är du helt rätt. Du kommer att bli en jättebra journalist. Jag brukar också säga att jag är ett levande bevis på att allt är möjligt i det här landet.

Fakta/ Negra Efendić
Ålder: 39 år
Bor: I Solna
Familj: Sambon Henrik Ståhl, sonen Erion, 8 år.
Karriär: Journalistutbildning på Bona folkhögskola i Motala. Reporter på Borås Tidning 2005-2007, reporter på Svenska Dagbladet sedan 2007. Tilldelades 2014 Wendelapriset för reportaget ”Eko av hat” om den rasism och nazism hon mötte i skolan i Huskvarna. Vann Stora journalistpriset 2016 i kategorin Årets berättare för boken Jag var precis som du. Tilldelades Advokatsamfundets journalistpris 2018 för sin granskning av Rättsmedicinalverkets medicinska åldersbedömningar av asylsökande.

Om att vinna Stora journalistpriset:
”Det var totalt overkligt att vinna Stora journalistpriset. Men det är mycket i mitt liv som känns overkligt. Bara att lyfta luren och svara ’Negra Efendić, Svenska Dagbladet’, är stort för mig. Herregud, med tanke på hur oddsen såg ut! Att jag får göra det jag älskar varje dag, och att jag vann det här fina priset och fick sitta i juryer med journaliststorhet­er som man har sett upp till … det är totalt overkligt.”

 

Fler avsnitt