Gå direkt till textinnehållet
Ida Ölmedal, ny kulturchef på Svenska Dagbladet.
Foto: Tor Johnsson

”Jag är egentligen en 29-årig gubbe”

Sydsvenskans och Helsingborgs Dagblads kulturchef Ida Ölmedal oroas över slappheten på redaktionerna i Stockholm och har som mål att återerövra kulturreportaget. Hon är ung, vass och vägrar låta sig reduceras till kultur­sidesideolog.

Hon får välja mötesplats. Det blir Kallbadhuset i Malmö. Blixtsnabbt. ”Älskar att bada” skriver hon i vändande epost. Det är inte bara en kärlek till vatten hon ger uttryck för utan en överlevnadsstrategi, visar det sig.

– Redaktionstillvaron i öppna kontorslandskap bryter ner en kognitivt varje dag och sen går man hem och bygger upp sig igen. Det hjälper att bada.

Och att resa bort. Och framför allt att läsa.

– Att hålla sin hjärna i skick är ett sisyfosarbete.

Vi sitter och pratar i en timme i skuggan vid badhuskaféet längst ut på bryggan. Det är 30 grader och på sandstranden svettas barnfamiljer med kylväskor under parasoller.

Ida Ölmedal vänder på formuleringarna och sitter långa stunder tyst och tänker på frågorna. Mot slutet av intervjun ser hon ändå bekymrad ut. Är alla de här sakerna väldigt sagda? Hon skyr det; räds att på grund av obetänksamhet eller ett orörligt intellekt bli en del i en åsiktsmarknad där man premieras för att skrika självklarheter. Hon fnyser.

– Kultursidorna används ibland som en kör som ska besjunga hur viktigt någonting är. Det är en obehaglig roll. Man måste ifrågasätta etablerade sanningar, dekonstruera fastlagda berättelser och vara ett korrektiv när nyhetsförmedlingen blir för ensidig. Det kräver en långsamhet.

Kultursidornas kör, som hon kallar den, sjunger som starkast efter stora nyhetshändelser.

– Vid flera av terrordåden 2015 och 2016 gick det för fort på kultursidorna. Man hann inte tänka och analysera. Man iklädde sig rollen som en präst som besjöng värderingar som var självklara.

– Det görs jättemycket som är bra men det finns en ”förfanism” som jag inte är förtjust i.

Hon myntade begreppet i en krönika i våras, en antonym till åfanismen, berättargenren som går ut på att läsarens reaktion på varje artikel ska vara: Å fan!

Hon exemplifierar med branden i Notre Dame.

– Det kom tusen texter om Notre Dames betydelse för Europa. Många av vinklarna var inte nya och skribenten hade inte själv hunnit tänka. Funktionen var att besjunga att nyheten var viktig, att skapa ett buzz kring det.

– Och sen, alltså …

Hon lutar sig fram.

– Den brann ju inte upp.

Ida Ölmedal ”kommer från skogen” utanför Munka Ljungby i Ängelholms kommun. Hon växte upp i ett ”ganska stort hus” med pappa som jobbade som lärare, mamma som jobbade på bibliotek och fem bröder. Här fanns ibland höns, ibland katter, ibland hund.

– Det var bra för mitt skrivande att växa upp i en stor familj. Man får mycket tid för sig själv om man vill ha det. Det är lätt att skapa sig ett eget rum när man inte har ögonen på sig hela tiden. Man blir också van att lösa konflikter och avtrubbad inför skrik och bråk. Det har jag haft nytta av.

Efter studenten läste hon teoretisk filosofi i Lund, men tyckte att det var världsfrånvänt och bytte till praktisk filosofi, insåg att det också var världsfrånvänt och bytte till statsvetenskap och sociologi, men längtade efter något mer samhällsorienterat och bytte till juridik, innan hon plötsligt sögs in i journalistiken via studentkårernas tidning Lundagård där hon blev ansvarig utgivare vid 21 års ålder.

– Lundagård var bra. Det hade varit en gyllene era precis när jag hittade dit. Isabelle Ståhl, Matilda Gustavsson, Patrik Lundberg skrev för Lundagård och det var ganska kort efter att Björn af Kleen varit där.

På Lundagård fick hon slåss för det redaktionella oberoendet. Granskningarna av kårens verksamhet bäddade för konflikt. Vid ett tillfälle brände nationsföreträdare tidningar på en efterfest.

Lundagård blev en skola i både pressetik och det journalistiska hantverket. Efter praktik och ett par års vikarierande som reporter på tidskriften Fokus fick hon fast anställning på Expressens kulturredaktion 2016, och förra hösten rekryterades hon till Sydsvenskan/HD som kulturchef efter Rakel Chukri.

Många kulturredaktörer har en tydlig ideologisk hållning, ibland även partistämpel. Ida Ölmedal vill inte veta av det.

– Min drivkraft är att jag vill förstå saker. Det tycker jag är livet: att undersöka och försöka begripa omvärlden, gärna i grupp, gärna i en kulturdebatt där åsikter bryts mot varandra. Jag är inte ideologiskt fast. Jag vet inte vad jag tycker om allting – det behöver undersökas. Det har nog att göra med att jag har en genuint journalistisk bakgrund som reporter. Sen kan det nog bero på min ungdom också. Jag tycker att man kan tillåta sig att undersöka saker innan man bestämmer sig.

En av de förändringar Ida Ölmedal ville genomföra när hon tillträdde som kulturchef var att utveckla kulturreportaget. Och i augusti sjösattes den satsningen i samband med att Julia Svensson börjar som biträdande kulturchef.

– Jag har börjat bli lite varm i kläderna men jag känner inte att jag har kommit igång med att förändra så mycket i den mån jag hade tänkt göra. Det har varit en lång inskolningsperiod. Att vara kulturchef är många jobb i ett.

– Det är kulturjournalistikens uppgift att lyfta in andra världar, bildning, existentiella frågor och akademin i den offentliga debatten. Kulturreportaget är ett bra sätt att göra det på men tyvärr har det försvunnit från många kultursidor. I stället har kulturskribenter gått över till att göra nyhetsreportage. Det journalistiska och litterära har följt med, men inte det akademiska.

Är inte det ett tecken på kulturreportagets styrka, att formatet stjäls?
– Jo, det är det ju. Kulturjournalistiken är en experimentverkstad för all annan journalistik. Den får lov att bryta mot regler.

Malmö har blivit nära nog ett lackmustest i samhällsdebatten; en stad man måste ha en uppfattning om som kulturskribent.

– Man kan inte tillåta sig vara klyschig och ha bara en enda Malmöbild. Jag måste ha tusen. Staden har många sidor och på vissa sätt är den mer urban än vad Stockholm är.

– Sen finns det i vår läsekrets riktig landsbygd. Skåne är som ett extremt Sverige – alla de konflikter som har varit kokande de senaste åren finns här. Man ska komma ihåg att det här är två prenumererade tidningar som inte bara läses av den övre medelklassen. Mina barndomskompisar på landet och killen som har falafelkiosken som jag bor ovanpå läser också.

Kulturjournalistiken i Sverige klarar idag inte av uppdraget att försöka förstå hela samhället, anser Ida Ölmedal. Åtminstone inte i alla delar. Åtminstone inte på Stockholmsredaktionerna. Hon beskriver det som en ”ganska tråkig uppläxande stämning” och efterfrågar mer nyfikenhet. Och mer verklighet.

– Det finns något sårigt i att man skriver om människor som inte får en chans att skriva själva. Det enda sättet att göra det bra är att ha väldigt god kontakt med den verklighet de lever i. Den extrema identitetspolitiska idén att man bara skulle få skriva om erfarenheter som man själv har går inte att förena med journalistik, men det krävs verkligen att man sätter sig in i folks verklighet på riktigt.

Hur menar du?
– Om man läser vissa delar i Svenska Dagbladet kan det ibland kännas att den tydligt räknar med att alla som läser också är vita innerstadsstockholmare. Kontraktet med läsarna är att de är medelklass som är trött på att gymma. De förutsätts ha samma livsstil som en själv. Det är bekvämt men egentligen får man ju inte tillåta sig att lösa det på det sättet, utan man måste bilda sig en uppfattning om andras verklighet. Det görs ju ibland, men för sällan.

Hon skojar om fenomenet med ledar- och kulturjournalister från Stockholm som åkte ut i landet och ”spekulerade i vad lantisar tycker om invandrare” i samband med sommarens Jimmie moment-debatt.

– En sån sorts text hade inte kunnat publiceras hos oss. Det är för slappt. Det är en stor fördel att befinna sig i det lokala med en närhet till sin publik. Då upptäcker man också frågor och konflikter som inte går att filosofera sig fram till genom att hänga på Twitter.

Ida Ölmedals krönikor är ofta skarpslipade med en tydlig måltavla. Att förarga bekymrar henne inte.

– Kulturtexter som är dåligt underbyggda befinner sig ofta i mitten. Den som åsiktsmässigt är mellanmjölk behöver inte väga sina ord på guldvåg. Att någon vågar ta en risk kan vara ett tecken på att de har tänkt lite mer.

Du har gjort snabb karriär och blivit kulturchef innan du fyllt 30. Vad beror det på tror du?
– Jag var 21 när jag började på Lundagård så jag har ändå arbetat som journalist ett tag. Och jag har aldrig känt mig ung. Eller snarare: jag har aldrig varit bra på att vara ung. Det har säkert med min långsamhet att göra. Jag är egentligen en 29-årig gubbe.
 

Fakta

Ida Ölmedal
Född: 1989

Familj: Mamma, pappa, fem bröder

Uppväxt: I Munka Ljungby utanför Ängelholm i Skåne

Karriär: Efter studier i filosofi, statsvetenskap, sociologi och juridik i Lund blev hon ansvarig utgivare för studentkårens tidning Lundagård vid 21 års ålder. Hon gjorde praktik på Fokus där hon sedan vikarierade som reporter 2014-2016. Hon jobbade som redaktör på Expressen Kultur 2015-2016. 2016 anställdes hon på kulturredaktionen på Expressen, 2018 tillträdde hon som kulturchef på HD/Sydsvenskan.

Drivkraft: ”Att förstå omvärlden.”

Läst under sommaren: ”Elena Ferrante. Jag är fascinerad av vänskap.”

Fritid: ”Reser mycket till Berlin där jag har vänner. Läser. Badar.”

Fler avsnitt
Fler videos