”SVT:s Indienbevakning missar den demokratiska tillbakagången”
DEBATT Bevakningen av Indien i svensk public service saknar kritisk kontext kring mänskliga rättigheter, nationalism och demokratisk utveckling.
När Indiens premiärminister Narendra Modi nyligen besökte Sverige beskrev SVT mötet som historiskt mellan två demokratier. Men tittarna fick knappast veta varför Modi samtidigt är föremål för omfattande internationell kritik.
Det är talande för ett större problem i svensk public service-bevakning av Indien: frånvaron av kritisk kontext kring mänskliga rättigheter, nationalism och demokratisk utveckling.
Indien är i dag världens folkrikaste land, en geopolitisk stormakt och en allt viktigare partner för Europa. Sverige fördjupar samtidigt samarbeten med Indien inom handel, teknologi och försvar. Just därför behövs en journalistik som är självständig, kunnig och kritiskt granskande.
Men den svenska bevakningen präglas alltför ofta av ett märkligt försiktigt tonläge.
Internationella människorättsorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och Reporters Without Borders har under lång tid dokumenterat en oroande utveckling kring pressfrihet, minoriteters rättigheter och demokratiska institutioners oberoende i Indien.
Internationella rapporter och forskare har återkommande beskrivit ett hårdare klimat för muslimer, kristna, daliter, akademiker, aktivister och kritiska journalister.
Trots detta beskrivs Narendra Modi i svensk public service ofta främst som moderniserare, strategisk partner eller ledare för världens största demokrati – betydligt mer sällan som ledare för ett land där många internationella bedömare ser en tydlig demokratisk tillbakagång.
Skillnaden mot internationell rapportering är påfallande. I brittiska medier och internationell public service diskuteras Modi och den hindunationalistiska utvecklingen regelbundet i relation till pressfrihet, majoritetspolitik och försvagade demokratiska institutioner. Svenska tittare får betydligt mer sällan ta del av den kontexten.
Det handlar inte om att svensk public service ska bedriva aktivism. Det handlar om grundläggande journalistik: att ge publiken relevant sammanhang.
Samma kritiska reflex som svenska medier använder i bevakningen av USA, Ryssland eller Turkiet tycks ofta försvinna när det gäller Indien.
Problemet märks också i hur Indien ibland skildras kulturellt. Underhållningsformat och reseprogram har återkommande reproducerat exotiserande bilder där Indien reduceras till färgstark kuliss för svenska berättelser om kulturkrockar och “det annorlunda”. För många av oss med indisk bakgrund framstår det som en oreflekterad fortsättning på ett kolonialt sätt att se på landet.
När personer med ansvar för utrikesrapportering samtidigt deltar i sådana format väcks också frågor om journalistisk distans och rollförståelse.
Flera journalister, forskare och Indienkännare har under lång tid reagerat på obalansen i svensk Indienbevakning och påtalat detta för SVT utan större gehör. Det handlar inte om individuella journalisters avsikter utan om vilka berättelser svensk public service återkommande väljer att förstärka – och vilka som hamnar i bakgrunden.
Vi vet också av egen erfarenhet hur svårt det blivit att bedriva oberoende journalistik i Indien. Kritiska journalister övervakas, pressas eller nekas arbetsmöjligheter. Det borde leda till större vaksamhet hos svenska redaktioner – inte större försiktighet. Att föra fram kritiska perspektiv om Indien innebär i dag reella risker för journalister, forskare och människorättsförsvarare.
BBC:s dokumentär India: The Modi Question blockerades i Indien och följdes senare av myndighetsraider mot BBC:s kontor (2023) – en händelse som internationellt väckte frågor om pressfriheten i landet.
Public service har ett särskilt ansvar att hjälpa publiken förstå världen i hela dess komplexitet. När rapporteringen om Indien gång på gång saknar centrala perspektiv om demokrati och mänskliga rättigheter riskerar journalistiken att bli missvisande.
Svenska tittare förtjänar bättre än så.
Parul Sharma
Människorättsjurist med fokus på Sydasien
Ulrika Nandra
Journalist och författare
Det saknas kunskap om Indien i Sverige, och Västvärlden. Finns mycket att kritisera i många länder, ja. Men total okunskap om att en stor del av den hinduiska MAJORITETEN förtryckts under snart 770 år. Och att mycket av det som sker idag är en sen reaktion på detta – och bör sättas in i sitt rätta sammanhang. Vad muslimerna anbelangar så har de styrt Indien under 500 år i egen regi, och sedan innehaft MÅNGA ledande roller i Indien på uppdrag av Storbritannien, under kolonialtiden, under 200 års tid (enligt brittiska söndra och härska). Och efter självständigheten har muslimerna fått stora privilegier eftersom valsystemet med enmansvalkretsar gör att när muslimerna samordnar sitt röstande vinner ofta de kandidater som de väljer att stötta, när hinduerna splittrar sina röster på många olika partier.
-Att muslimerna i praktiken haft islamsk civillagstiftning för sig själva i Indien sedan självständigheten.
-Att muslimerna har styrelser som utan bevis kan lägga beslag på hinduiska egendomar om de anser att dessa ägts tidigare av muslimer vid självständigheten. (Hinduisk ägare måste sedan bevisa i domstol om det var fel – kostar tid och pengar).
-Att muslimer misshandlat hinduer i valkretsar i Västbengalen där enligt muslimerna ”fel person” blev vald i förra (inte senaste) valet där.
Självfallet utsätts muslimer också för olika saker – absolut. Men bristen på kunskap och helhetssyn gör att svenska journalister inte beskriver läget på ett neutralt sätt, utan ofta tolkar händelser i Indien som OM de hade hänt i Europa. Men Europa har INTE samma historia.
Politiskt står jag till vänster och har vistats en stor del av mitt liv i Indien sedan 1985. Och jag VET att Indien är otroligt komplext, och jag träffar politiker från många partier och människor från olika religioner och samhällsklasser. Har t.ex. suttit med på möten där ledande personer från indiska Kashmir har diskuterat sin situation – mest muslimer där.