Gå direkt till textinnehållet

Alisa Bosnic: Inte någon blattereporter

1991 och 1992 kom drygt 40 000 flyktingar från kriget i Bosnien till Sverige. En av dessa krigsflyktingar heter Alisa Bosnic. Nu, efter tio år, är hon svensk journalist och reporter på Vestmanlands Läns Tidning i Västerås.

Åren 1991 och 1992 kom drygt 40 000 flyktingar från kriget i Bosnien till Sverige. Det blev en samhällsprocess som fick djupgående inverkan på svensk politik och debatt, på traditionell svensk självsyn och självbelåtenhet.

En av dessa krigsflyktingar heter Alisa Bosnic. Nu, efter tio år, är hon svensk journalist och reporter på Vestmanlands Läns Tidning i Västerås. Man kan se henne som ett av de fåtaliga exemplen på att samhällets sammansättning även får genomslag i sammansättningen av presskåren. Själv har hon svårt att se sig själv som ett exempel på, eller en representant för, någonting alls:

– Jag har aldrig haft ambitionen att vara blattereporter.

Hon ler inte det minsta åt uttrycket: det är ingen lustifikation, utan en precis och saklig fackterm. Blattereporter är en specialiserad yrkesroll jämförbar med att vara konsumentreporter eller popjournalist. På VLT är Alisa Bosnic istället featurereporter i den lilla grupp som varje vecka bland annat gör tre reportagesidor till lördagstidningen.

Allmän eller nischad – vilket är mest integrerat?

bryt

Hon är uppvuxen i en journalistfamilj i Sarajevo, med en pappa som var reporter och redaktör i den nyhets- och reportageinriktade veckopress man har där. Hon ville bli konstnär men kom inte in på konstfack i Sarajevo, sökte då in på journalistutbildningen som tidsfördriv och blev kvar. Hon började jobba som reporter 1990, under sista året på skolan. Sen kom kriget.

1992 satt Alisa Bosnic tillsammans med sin dåvarande man och deras dotter, då ett år gammal, på en flyktingsluss i Stockholm och tänkte som de flesta flyktingar att de skulle stanna en tid och sedan åka tillbaka till sitt land. Hon gick på SFI, Svenska för invandrare, och fick uppehållstillstånd.

– Så fort jag insåg att det här skulle pågå länge, kanske bli ett livslångt projekt, ville jag börja plugga. Journalistik var inte att tänka på, men jag läste kriminologi på Stockholms universitet.

– Jag råpluggade. Och fick en massa litteratur på norska, när jag precis lärt mig svenska! Men där fanns Jerzy Sarnecki som lärare, som är polack och talar med kraftig brytning – det kändes så skönt. Att han var så kunnig och rolig och hade svar på allt – och han bröt.

bryt

Medan hon gick på universitetet fick hon tips av en bekant om att Dagens Nyheter sökte praktikanter med invandrarbakgrund, ett projekt man drev ett par år under Joachim Berners chefredaktörstid. Året innan hade DN haft sex praktikanter under kortare perioder, nu skulle man ta in två praktikanter och ge dem längre tid på tidningen.

Alisa Bosnic fick en av de två praktikplatserna, och reportern Annika Ånnerud som handledare.

– Hon är en riktig stjärna, säger Alisa Bosnic, jag är tacksam för att hon var där och tog hand om mig.

Den första texten av Alisa Bosnic i DNs arkiv är daterad 990907 och har rubriken Fel dra in förtidspension:

”Kammarrätten har beslutat att en 37-årig trebarnsmamma får hel förtidspension, trots att försäkringskassan menade att kvinnan utförde ett halvtidsarbete i hemmet när hon skötte hushållsarbete samt svarade för vården av sina barn. […]”

– Jag fick börja med smågrejer, vanliga nyhetsartiklar om allt möjligt. Inga flyktingreportage, som jag var lite orolig för att de skulle vilja ha av mig. Jag visste inte riktigt vad DN ville ha av oss, snacket var att vi skulle få en chans – inte att vi skulle bidra med något särskilt.

– Jag var mest intresserad av hantverket. Hur tänker man här? Jag ville komma in i jobbet.

– Det var först under min tid på DN som jag verkligen började leva i det svenska samhället. Jag lärde mig hur folk är.

bryt

När praktiken var slut fick Alisa Bosnic ett vikariat som pågick tills hon fick lära sig en ny konstig fackterm i journalistsvenskan: utlasad.

– Det var en jättebra tid jag hade på DN. Jag fick det jag behövde då: stöd och plats.

I den pågående debatten om mångkultur i medierna förekommer två olika mål.

Dels det vanliga sociala integrationsmålet: invandrarna ska in på arbetsmarknaden, för att det är bra för invandrarna.

Dels finns även ett publicistiskt mål: andra perspektiv och livserfarenheter än den strikt medelklassvenska ska sätta prägel på redaktionerna – för att det vore bra för journalistiken, för samhället och demokratin.

Alisa Bosnic är kluven och avvaktande till denna diskussion.

– Hittills har jag varit helt fokuserad på det individuella hantverket. Att bli proffs, på ett nytt språk. Det är först nu som jag har börjat fundera på att jag har vissa egenskaper som jag skulle kunna använda på ett professionellt sätt.

– Men jag blir ju inte expert på någonting, bara för att jag har kommit till Sverige som flykting, eller hur? Jag vet inte hur andra invandrare har det, bara för att jag själv är invandrare.

– Det är ju inte så att jag börjar umgås med turkar bara för att de också är utlänningar. Mina vänner här är ungefär likadana som de jag hade i Sarajevo, och det är ungefär samma umgänge som de flesta europeiska journalister har.

– Men jag tror att jag kan leva mig in i en invandrares livssituation. Jag vet hur det känns att vara orolig för att min dotter, som är svensk med utländskt namn, ska utsättas för diskriminering eller främlingsfientlighet. Och jag kan ibland få bättre kontakt med invandrare. Men jag har inte riktigt utnyttjat det.

bryt

Vi pratar om Irak-kriget. Hur mycket det betyder för BBCs rapportering att flera av deras utsända har orientaliska eller arabiska namn. De är vanliga västerländska reportrar, men deras ursprung sätter en ton av närhet i TV-rutan: det är inte längre så förtvivlat långt bort till den andra sidan.

– Ja, säger Alisa Bosnic, det är som när Mustafa Can skriver om kriget. Det märks att han inte bara betraktar på avstånd, utan han är med. Han är inte bland främlingar.

Den sortens närhet hänger samman med vem reportern är, vad han/hon känner sig hemma med och främmande för. Så länge de flesta journalister upplever homogeniteten som normal, tenderar mångfalden att beskrivas som lite konstig. Så enkelt är det, det är en mognadsprocess som pågår, vi lär oss hantera en mer komplicerad samhällsbild.

– Svenska medier har länge skrivit om invandrare som grupp, säger Alisa Bosnic. Nu händer det ibland att man går på etiopiska föreningen och skriver något annat än att de är duktiga på att laga mat och dansa.

Till VLT kom hon direkt efter utlasningen från DN, anställd i september 2000.

– VLT sökte en rättsreporter, och det stod i annonsen att de välkomnade sökande med utländsk bakgrund. Så jag visste att jag hade en chans.

– Anders Ahlberg som var chefredaktör på VLT då ville ta in det mångkulturella samhället i redaktionen. Men det var inga avsteg från den normala anställningsproceduren, det var arbetsprover och referenser och frågor om hur man såg på namnpubliceringar i kriminalreportage.

– Jag visste inte då att det var så ovanligt med utländska journalister i Sverige.

bryt

Hon är för artig för att säga det, men man kan ana en lätt, otålig irritation över den lite spända och klumpiga svenska diskussionen om mångfald.

– Jag fattar ibland inte varför det ska vara så konstigt att jag som är från Bosnien har blivit svensk journalist! Varför tycker ni det är så märkvärdigt? 20 procent av Sveriges befolkning är utlänningar. Att det ska vara en sån stor grej att de är med på alla områden i samhället!

Jo, säger jag, men du kommer från ett land och inte minst från en stad som har en central tradition av mångkultur och som bygger sin identitet på möten och blandning: så är det inte i det här landet.

– Nä, jag har märkt det, säger Alisa Bosnic med ett leende.

VLT har som tradition att göra en julbilaga, som publiceras på julafton. Julen 2002 handlade bilagan om Sarajevo tio år efter kriget och var skriven av Alisa Bosnic. Tillsammans med en fotograf tillbringade hon fyra intensiva arbetsdagar i sin gamla hemstad: huvudreportaget handlar om en familj, om deras vardagsliv.

– Jag ville skriva om folk. Vanliga människor. Hur lever de, hur tänker de, har de mat, har det blivit bättre?

Alisa Bosnic följer inte sina egna spår i Sarajevo, utan arbetar som en lokalreporter, sakligt och nära, pratar med människor. Hon skildrar Sarajevo för VLTs läsare ungefär som om det var Västerås: här och inte någon annan plats.

– Jag har försökt vara närvarande. Jag ville inte göra en berättelse om att vi är olika, utan visa att det är folk, som vi.

– Vi arbetade dygnet runt, ute på stan hela tiden. Det var så intressant. Men det var också känslomässigt tufft, faktiskt.

Att det skulle bli jobbigt för dig personligen, det var du väl förberedd på?

– Nej, nej. Jag trodde att jag hade lämnat allt det där bakom mig. Men när jag skulle skriva om det måste jag in i det så djupt. Det kändes konstigt att jag inte hade varit där hela tiden. Och sen när jag kom hem kändes det konstigt att vara här. Jag känner mig ganska hemlös. Stockholm är den plats där jag känner mig mest hemma.

Fler videos
Fler avsnitt