Replik: ”En penningtvättsskandal utan någon penningtvätt”
DEBATT Det som UG nu kallar Swedbanks ”värsta kris någonsin” är alltså inte kopplat till någon faktiskt förekommande penningtvätt; exakt noll fall av penningtvätt är konstaterade i Estland.
Replik till: ”En samling gränslösa påståenden utan bevis”
Ack, de statligt avlönade granskarna på ofarligt uppdrag har samma otur när de debatterar som när de rapporterar. De enklaste sakuppgifter glider dem ur händerna. De påstår att min bok ”Avrättad” är 280 sidor lång. Om någon av de fyra skribenterna hade läst den, eller bara bläddrat i den, skulle de upptäcka att den är 307 sidor lång. En skitsak, javisst, men hur kan de lyckas ha fel om precis allting?
Aldrig någonsin har jag talat om någon ”konspiration” eller ”sammansvärjning”. Detta är nonsens som syftar till att blanda bort korten. Jag konstaterar helt enkelt att UG:s reportage om Swedbank och penningtvätt är en enda lång räcka av felaktigheter och manipulationer.
UG tror, eller låtsas tro, att man har en lista över 50 kunder som i nutid (2018–19) utför suspekta penningtransaktioner. Det är inte sant och inget prat om ”gränslösa påståenden” ändrar detta faktum. Vad man hade var daterade uppgifter om ett halvdussin kunder som banken redan hade rapporterat till vederbörliga myndigheter och/eller sagt upp relationen med. Flera år tidigare! Vad UG hade var alltså ett material som fullt ut bekräftade bankens intervjusvar, de svar som kritiserades så ursinnigt i reportagen. Vad man då gjorde var att sminka grisen och låtsas att här fanns en skandal. Man hittade på att vd Birgitte Bonnesen hade en rysk visselblåsares martyrblod på sina giriga händer. Antingen mot bättre vetande eller i rent oförstånd, det är omöjligt att avgöra vilket. Men absolut ingenting av detta är korrekt.
Vad gäller de ”bevis” som UG efterlyser, eller låtsas efterlysa, så finns de ju överallt i den digra dokumentationen av hela denna affär. De finns i de vittnesmål och domar (tingsrätt och hovrätt) som jävar UG:s påståenden om mörkläggning, de finns i de många grundliga utredningar (Ekobrottsmyndigheten i Estland, advokatbyrån Clifford Chance, med flera) som vederlägger UG:s påståenden om penningtvätt. Och så vidare. Det finns hur mycket som helst och UG har fel i allt. Liksom drevet. Vilket framgår utmärkt väl i boken.
Det som UG nu kallar Swedbanks ”värsta kris någonsin” är alltså inte kopplat till någon faktiskt förekommande penningtvätt; exakt noll fall av penningtvätt är konstaterade i Estland. I februari 2024 meddelade alltså den särskilda ekobrottsutredaren i Estland att inget brott har begåtts och lade ned utredningen av Swedbanks dotterbolag i landet, vilket svenska medier noterade med mycket små bokstäver. UG vet förstås detta men väljer att förtiga det.
Slutligen detta med att ”inte en enda kritisk fråga ställs till den bankdirektör som bar det yttersta ansvaret” för den där värsta krisen i den bok som UG inte vet hur lång den är. Det är ett resonemang som – om inte även detta påstående vore felaktigt – vore relevant om, men bara om, det fanns något enda fall av penningtvätt att diskutera, något handfast att klandra banken för. Vi har alltså en ”penningtvättsskandal” utan någon penningtvätt alls, och ytterst ansvarig för den är de drevkarlar på Uppdrag granskning som nu bedriver debatt genom att kalla min bok för ”Bonnesens slutplädering” men som inte kan tillbakavisa min kritik på en enda punkt.
Bevisen för UG:s systematiska vilseledande och manipulerande hopar sig, med andra ord.
Jan Söderqvist
