”Vi har varit långt ifrån balanserade och objektiva”

Sommaren 2019 bestämde sig Johan Wicklén för att skriva boken. Första halvåret spenderade han en hel del timmar på Kungliga Biblioteket efter arbetstid där han byggde upp en databas med massvis av research i ämnet.

– Jag läste gamla tidskrifter och böcker och skapade databasen för att göra materialet sökbart. Det här är mitt första bokprojekt så i början hade jag ingen riktig aning om vad jag gjorde. Det var först 1,5 år in i arbetet som jag kontaktade förlaget Volante, säger Johan Wicklén.

Från början var tanken att det skulle bli en reportagebok där Johan Wicklén skulle resa till USA, Kanada och Nederländerna för att berätta om cannabis och andra länders syn på narkotikapolitiken. Sen kom det en pandemi i vägen, så han bestämde sig för att fokusera mer på Sverige.

Han har rest runt från norr till söder för att skildra Sveriges narkotikapolitik från 50-talet och framåt, men också för att genom olika personer skildra cannabisbruket i Sverige. Bland annat träffar han en man som har lämnat gänglivet bakom sig och berättar hur marknaden och försäljningen fungerar.

En annan kille som han träffar har en trasig rygg och odlar eget.

– Han är en helt vanlig fyrabarnspappa som riskerar fängelse för att ha försökt göra sitt liv lite drägligare. Jag följer även en tjej i Malmö som beställer cannabis via en app och får det hemkört på elcyklar. 

Att Johan Wicklén valde att satsa på en bok om just narkotikapolitiken förklarar han med att klyftan mellan politikerna och forskarvärlden är så tydlig och att det är tacksamt att skildra kampen mellan moral och kunskap.  

Det är också det ämne som Johan Wicklén tycker att kollegorna har sämst koll på, många är benägna att reagera med känslor när den här frågan kommer upp.

– Jag ville skriva den bok som jag själv hade velat läsa när jag började intressera mig för de här frågorna, hela sista kapitlet handlar också om journalistikens roll i allt det här, säger Johan Wicklén.

Så vad tycker du om mediernas bevakning av frågan i Sverige?

– Det har blivit bättre, men först de senare åren. Historiskt sett har bevakningen varit bedrövlig. Dels har man blivit en megafon för politiken men man har också bedrivit kampanjjournalistik i de här frågorna. Både när det gäller att lyfta den svenska vägen, men också hur man har slagit ned på andra länders agerande. Inte minst under 90-talet när Nederländerna var den stora fienden. Vi har varit långt ifrån balanserade och objektiva, säger Johan Wicklén.

– Det fanns forskare och experter redan på 90-talet som var kritiska och gjorde sitt jobb, men de fick knappt något utrymme. Det här verkar vara en generationsfråga också, jag upplever inte att yngre kollegor kan så mycket mer om ämnet, men det reagerar inte lika snabbt med magen som den äldre generationen gör, fortsätter han.

Bland annat menar Johan Wicklén att svenska journalister historiskt förlitat sig allt för mycket på polisen när man ska skildra narkotikaproblematiken.

– Polisen är experter på att lösa brott men här får de även vara experter på vad de här preparaten har för effekter eller hur andra länders narkotikapolitik fungerar, det duger inte. Polisen är inte heller en neutral spelare i den här frågan eftersom man har varit med och drivit fram den nuvarande linjen i politiken, säger Johan Wicklén. 

Vad har varit svårast med arbetet?

– Att få ned det här enorma researchmaterialet till en egen historia. Det är tufft att stryka när jag vet hur många timmar jag har kämpat för att få ihop det här.

Fotnot: Vi ger oss aldrig – så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket kommer ut i april på förlaget Volante.