Gå direkt till textinnehållet

Trovärdigheten hotat varumärke Aktier+Medier=SANT

Aftonbladets journalister blir rika på de aktier tidningen skriver om. Expressens journalister sitter på arbetstid och gör snabba aktieaffärer från redaktionens datorer. Integritet och trovärdighet sitter löst i den nya ekonomin, där IT-kometer köper upp medieföretag medan journalisterna surfar på börshaussen både i tryck och privat.

Aftonbladets journalister blir rika på de aktier tidningen skriver om. p(ingress). Expressens journalister sitter på arbetstid och gör snabba aktieaffärer från redaktionens datorer.

Integritet och trovärdighet sitter löst i den nya ekonomin, där IT-kometer köper upp medieföretag medan journalisterna surfar på börshaussen både i tryck och privat.

Expressens journalister har inga optionsavtal. Tidningen har inte ens ett eget venture-bolag, ett sånt som byter annonsutrymme i tidningen eller på nätet mot aktier i små källarföretag i IT-branschen – företag som kan bli internationella mångmiljardkoncerner inom bara några år.

– Det är bra, tycker klubbordförande Fredrik Nejman. Jag tycker det räcker att ha ett vinstdelningssystem. Det är viktigare och viktigare för tidningarna att ha nån sorts trovärdighet och det håller på att luckras upp.

Han sitter på journalistklubbens expedition strax före lunch onsdagen den 13 mars.

I ett internt mejl till Expressens medarbetare har han just läst om ett rykte som säger att brittiska QXL lagt ett bud på den svenska auktionssajten Bidlet värt fem miljarder kronor.

Veckans nummer av Journalisten är på väg från tryckeriet och har inte nått Fredrik Nejman. Där berättas om Aftonbladets optionsavtal och hur tidningen två gånger på tre veckor tipsat läsarna om att köpa just Bidlet. Ett bolag ägt av bland annat Hierta Venture, där 360 av Aftonbladets journalister har förmånliga optionsavtal.

I Expressens internmejl spekuleras det om att optionstecknarna på Aftonbladet blir miljonärer på köpet.

– Undrar hur de ska skildra det i tidningen. Ska de göra ett mittuppslag där de står och tjoar, som de gör när upplagan gått upp med 500 ex, säger Nejman giftigt.

Själv har Fredrik varit privatekonomisk reporter på Expressen. Det var han som lät schimpansen Ola kasta pil på börssidorna för att få ihop en bra portfölj och se hur mycket den steg på en månad. Ola vann överlägset över fem börsexperter på ansedda tidningar.

Privat är inte Fredrik så intresserad av aktier. Han äger andelar i en allemansfond där han petar in lite pengar då och då och har inte gjort några uttag på många år.

Men bland kollegor är intresset större, säger han:

– Många ser det som ett spel. Det finns gott om journalister på Stockholmstidningarna som klickar in sig var tionde minut och kollar kurser och köper och säljer.

Sitter de och handlar aktier på jobbet?

– Ja. Det finns folk här på Expressen som gör det. Säkert på Aftonbladet också. Det förekommer på många arbetsplatser, säger han.

Men på en redaktion surrar ju rykten och nyheter hela tiden. Det låter som om risken för insideraffärer är stor?

– Visst blir det etiska problem. Det ligger jävligt nära insideraffärer, säger Nejman.

Har ni haft någon diskussion om det på redaktionen?

– Nej, inte i nån organiserad form. Mer sånt som det snackas om mellan folk.

– Idag kan man hävda nån sorts individbaserad moral. Men om Bidlet säljs och Aftonbladets journalister blir miljonärer, så tvingas en massa tidningar att ta ställning, säger han.

Samtidigt funderar han över hur intresserade redaktionsledarna egentligen är.

– Kanske ledarna själva är med i det här rejset och köper och säljer aktier.

När kvällstidningar börjar skriva mycket om börsen skrivs artiklarna av vanliga reportrar, inte av specialiserade börsreportrar.

På ekonomiredaktionerna har det länge funnits klara regler för medarbetarnas innehav av värdepapper.

– Men på Aftonbladet verkar det mer vara allmänreportrar som skriver de här grejerna. Och ju fler privatpersoner som håller på med aktier, desto känsligare blir kurserna för skriverier, säger Fredrik Nejman.

När Expressens och Aftonbladets reportrar ska toppa tidningen med de 32 eller 37 eller hur-många-de-nu-kan-vara nya vinnaraktierna, så ringer de nästan säkert till chefredaktör Anders Andersson på Privata Affärer. Reportern frågar vilka aktier han bedömer som mest köpvärda. Anders Andersson svarar och ger en kort motivering.

– Men det är en sån oerhörd hausse bland kvällstidningarna nu så ibland brukar jag säga nej. Det gäller att hålla de bästa råden till mina läsare i Privata Affärer. Lite renommésnyltning av kvällstidningarna är det allt, säger han.

Anders Andersson gav i februari Aftonbladets läsare rådet att investera i Bidlet. Men att Hierta Venture hade ett stort ägande i Bidlet hade han inte en tanke på, försäkrar han.

– Det är ett problem för Aftonbladet. Vi är ju inte involverade i några aktier, säger Anders Andersson.

Hur hade du gjort om din redaktion haft ett liknande optionsavtal som Aftonbladet?

– Då skulle jag vara oerhört försiktig. Det skulle sitta väldigt långt inne att rekommendera den. Nej, vi skulle skriva i en fotnot att på grund av att vi har optioner där och där så har vi avstått från att ta med de bolagen i bedömningen. För oss är trovärdigheten A och O, säger Anders Andersson.

Och tillägger:

– Fast dessbättre är vi inte i den situationen.

Den andra experten som föreslog Aftonbladets läsare att investera i Bidlet är Robert Eriksson på Finanstidningen.

Han har heller inga optioner. Inte ens i den koncern som äger Finanstidningen.

– Jag höll på att säga att det hade varit kul att ha optioner i MTG, men det har vi inte. Journalistiskt sett är det bra i alla fall, säger han.

För Finanstidningens medarbetare gäller samma regler som för mäklare och andra ekonomijournalister. Inga försäljningar med vinst efter kortare tid än tre månader! Alla avräkningsnotor till chefredaktören!

Ett optionsavtal på Finanstidningen i ett bolag som äger ett antal IT-bolag ser han som en orimlighet.

– Då kan man ju inte skriva alls om de bolagen. Man sätter sig i en oerhört konstig situation, säger Robert Eriksson.

När jag frågar vad som skulle hända om någon på Finanstidningen ägnade sig åt daghandel av aktier på jobbet, så börjar han nästan fnissa.

– Ja, vad skulle hända? Det är ju mot reglerna. Vi skulle väl få sparken, antar jag, säger han.

Ryktet om storaffären i Bidlet som citeras i internmejlet på Expressen bygger förmodligen på en artikel i Finanstidningen samma dag. Rubriken är ”5 miljarder bjudet för Bidlet”. Artikeln är skriven av Robert Eriksson.

– Mina källor säger att QXL har bjudit 2 000 kronor per aktie för Bidlet. De håller på och förhandlar med ägarna just nu, berättar han i telefon.

I artikeln skriver han att den främsta stötestenen i förhandlingarna mellan Bidlets ägare och QXL är hur köpet ska betalas.

Kort sagt: Hur mycket ska betalas med riktiga pengar och hur mycket ska betalas med luft eller förväntningar, alltså det som företagets börsvärde består av?

QXLs kurs har sjunkit femton procent de senaste dagarna. Det betyder att budet har blivit mindre värt. Eftersom en stor del av köpen brukar betalas med aktier i det köpande bolaget, så är en kursnedgång rena katastrofen.

Stefan Brännlund är börsanalytiker på Nordiska Fondkommissionen med IT och medier som specialitet och han pratar om IT-bolagens starka valuta.

Det är aktierna i det egna bolaget som ger denna styrka. Den kan bestå av luft om man tror att IT-hysterin är en bubbla som kommer att spricka. Den kan bestå av ännu mera pengar om man tror att vi står inför en ny ekonomi baserad på Internet som blir oerhört lönsam i framtiden.

Denna förväntan bygger IT-bolagens starka valuta. Sånt som aktieanalytiker förr ägnade sig åt, som verkliga värden i fastigheter och anläggningar, är helt passé idag.

Nu är det förväntningar som gäller. Förväntningar om de stora vinster som de nya fantastiska bolagen ska göra i framtiden.

Det är därför vi kan se fantasikurser för nya bolag med blygsam verksamhet som inte väntas ge annat än jätteförluster i många år framåt.

Detta sätt att se på världen är på väg in i mediebranschen, där kurserna stiger för de få företag som finns på börsen. Förklaringen är rätt självklar. Om de framtida vinsterna ska bli så oerhört stora räcker det inte att dra kabel, bygga bredband eller utveckla nät för mobilt Internet.

Teknikleverantörerna måste fylla sin teknik med innehåll. Då krävs medieföretag för att locka tittare, lyssnare och läsare i så stor mängd att teknikbolaget kan tjäna pengar på trafik, och innehållsföretagen kan göra vinster på transaktioner och annonser.

Den första affären i den vägen var när ganska unga America Online några dagar in i januari köpte anrika Time Warner. AOLs köp var värt ofattbara 1 600 miljarder kronor. Köpet bestod mest av aktier – alltså antingen mestadels luft eller ännu mer pengar i framtiden.

Inför dessa oerhörda mängder pengar kan vilken mediedirektör som helst vilja lägga sig platt på rygg och vifta inställsamt med svansen, som en hund som inte vet om den ska få belöning eller stryk.

– Andra säger att medieföretagen är vinnarna på den här utvecklingen. Jag vill vända på det och säga att de är förlorarna. Titta bara på Time Warner. De slukades av en ny aktör som bara funnits några år. De renodlade teknikbolagen erövrar nu anrika medier med sin starka valuta, säger Stefan Brännlund på Nordiska Fondkommissionen.

Han och hans kollegor är nya betydelsefulla makthavare på en mediemarknad som inte alls ser ut som vi är vana.

”Medieföretagen exponerar sig för en annan sorts ögon”, som professorn i massmedieekonomi, Karl Erik Gustafsson, uttrycker det.

Ögon som Stefan Brännlunds.

Och en viss koll har analytikerna förstås på det som ska hända.

När Journalisten pratar med Stefan Brännlund i början av februari och ber honom berätta vilka AOL/Time Warner-affärer han ser i Norden, så nämner han UPC och SBS, där köp av mindre aktieposter redan börjat ske.

Den nionde mars får jag lära mig vad det betyder: Att Holländska kabelgiganten UPC, som bland annat äger Stjärn-TV i Sverige och en rad liknande bolag i Europa, köpt SBS Broadcasting, som äger Kanal 5 i Sverige och kabelkanaler i Norge och Danmark.

SBS är också en stor delägare i Bidlet, det företag som också ägs av Hierta Venture där Aftonbladets anställda har sitt förmånliga optionsavtal.

Det är alltså med bland andra UPC och Hierta Venture som den brittiska auktionssajten QXL just nu diskuterar budet på Bidlet.

Helt nya och för de flesta okända bokstavskombinationer som plötsligt är makthavare i mediebranschen och som med sina enorma tillgångar byggda på höga kurser, kan sluka vilka medieföretag som helst för kaffekassan.

Stefan Brännlund på Nordiska Fondkommissionen är övertygad om att framtidens svenska medieföretag kommer att heta sånt som UPC, Utfors och Bredbandsbolaget.

– Det här är en situation som vi aldrig har haft förr. Alla vet ju hur traditionell mediemarknaden är. Hur konservativa bolagen är. Vi måste ha en omstrukturering av den svenska marknaden. Vi måste komma ifrån alla familjeföretag som driver medierna i dag, säger han.

Men det är inte bara svart från hans horisont. I Sverige och Norden finns tidningsföretag som är duktiga på att anpassa sig till de nya tiderna, till de nya marknaderna.

Stefan Brännlund är särskilt imponerad av Aftonbladet och dess norska ägare Schibsted.

– Aftonbladet har hittat en ny målgrupp på nätet. De har fått mig som köpt tidningen Aftonbladet kanske tio gånger under min livstid, att regelbundet gå in på deras sajt för att se vad som har hänt, säger han.

Han är också imponerad av Hierta Ventures sätt att ta betalt i aktier och att sälja in sig i den nya världen. Om Hierta Venture börsintroduceras i år, vilket är ett rykte som bland annat Brännlund refererar till men som Hierta Ventures VD Peter Åström förnekar, så ställer sig Brännlund gärna i kö för att köpa.

Nyckelordet är det engelska ordet Content. Alltså innehåll.

Det innehåll som ska dra läsare, lyssnare och framför allt tittare till de sajter där allmänheten ska göra de transaktioner som ger de stora vinsterna, i stället för att på en millisekund blippa sig vidare till en annan plats på nätet.

Men börsanalytiker vet inte så mycket om vilket innehåll som drar folk. Det är sånt journalister är bra på.

– Alla talar om content men viktigare är hur man skapar lojalitet. Vad alla undrar i dag är hur man konverterar content till kundlojalitet. Många har bara slängt upp en massa content men det räcker inte, säger Stefan Brännlund med den prosa som är vanlig i dessa makthavarkretsar.

Det ska väl betyda: Frågan är hur man får folk att alltid gå till Aftonbladet och inte springa och läsa Expressen i tid och otid. Eller tvärtom.

Detta kommer naturligtvis att få betydelse för journalistiken i framtiden. På ett eller annat sätt.

Men ingen av de analytiker som Journalisten har pratat med betonar betydelsen av självständig journalistik med hög integritet.

Det kan bero på att de inte begriper publicistiska frågor. Eller på att de har rätt.

Stefan Brännlund på Nordiska Fondkommissionen tror till exempel att denna nya sköna högavlönade värld kommer att kosta massmedierna deras bästa medarbetare.

– Nu ser vi massor av mediefolk som hoppar av. De bästa journalisterna kommer att vilja arbeta på transaktionsdelen på nätet eftersom det är den som genererar mest pengar. Inte i informationsdelen, där det är svårt att ta betalt, säger han.

När jag kollar citaten i mitten av mars har det gått mer än en månad.

– På det området har det ändå hänt en del. Det verkar som om det nu går att ta betalt för content. Och det är ju positivt, säger Stefan Brännlund och nämner ett amerikanskt företag som heter iSyndicate som lever på att sälja information på nätet under rubriken ”Need Content for your web site?” och vars kurs stiger vackert på diagrammen.

En som just hoppat av ett traditionellt massmedium är Pontus Hedin som varit analytiker och journalist på Affärsvärlden. Nu ska han tillsammans med två andra journalister och två IT-analytiker starta ett analyshus som bara arbetar med IT, telekom och medier.

– Vi ska skriva analyser i realtid och leverera som en tjänst till alla aktiemäklare på nätet. När något händer så sitter vi beredda och analyserar det. Alla behöver innehåll, vi levererar, säger han.

Han ser en framtid där de som är duktiga på innehåll blir otroligt värdefulla. Hela hemligheten är att locka ett ständigt flöde av besökare. Därför behövs profiler. Han kan tänka sig att TV4s börskurs skulle rasa om det blev känt att Lasse Bengtsson eller någon annan profil slutar.

Den här utvecklingen är redan i gång. IT-konsulten Mandator har köpt Journalistgruppen och Framfab har köpt Göteborgsföretaget Production Media Lab, som arbetar med rörlig bild för webben. När vi pratar i februari klickar Pontus Hedin fram på sin dator att Jonas Birgerssons Framfab är värt fyra gånger så mycket på börsen som hela TV4.

– Framfab skulle kunna sluka TV4, säger han.

Men medieföretag är inte bara villebråd. En av de allra duktigaste på att växa på alla fronter är just Aftonbladets ägare, norska Schibsted-koncernen.

Vad detta betyder för journalistiken har inte vållat någon omfattande diskussion i Sverige. I Norge har intresset varit stort för det som rör journalistisk trovärdighet, inte minst risken för sammanblandning mellan textreklam och redaktionell text på nätet. Norska journalistförbundets vice ordförande Ann-Magritt Austenå har haft Schibsteds koncernchef Kjell Aamot på besök i huset och det samtalet gjorde henne rädd:

– Jag är lite skrämd av hållningen hos Aamot och andra ledare som vi har diskuterat det här med. Den går ut på att integritet är något relativt, en inbyggd kvalitet i människan. Om det uppstår problem så får man byta ut den personen. Det är inget man kan styra genom etiska regler, säger hon.

Norska företrädare för nätbaserad journalistik har rest frågor om inte redaktionella etiska regler blir en hämsko för utvecklingen på nätet.

– Det har tagit lite för lång tid innan det kommit ut redaktörer på banan och sagt att vi måste ha samma regler på nätet. Och från Kjell Aamots sida är det överhuvudtaget väldigt lite problematiserande kring de här frågorna, säger Ann-Magritt Austenå.

Hon är förvånad över denna brist på intresse.

– Jag begriper inte att inte ägarna förstår att de riskerar sina egna varumärken.

Optionsavtal som det Aftonbladets journalister har diskuteras även på Schibsteds tidningar i Norge, säger hon. Redan erbjuds koncernens anställda i både Sverige och Norge att köpa aktier i Schibsted till kraftigt rabatterat pris.

Schibsted är en koncern som i dag har ägande inom hela IT- och mediesektorn. Allt från portaler, TV, film, förlag och annat som brukar kallas nya medier.

Själv tycker hon det är illa nog, rent etiskt.

– Det var bra när en Schibsted-aktie betydde att man ägde andelar i Aftenposten och VG. Nu kan en Schibsted-aktie betyda vad som helst. Plötsligt möter du dina egna ägarintressen i så mycket du gör journalistiskt.

Ingunn Saltbones Leine är klubbordförande på den norska kvällstidningen Verdens Gang, VG. Där utreder ledningen om man, likt Aftonbladet, ska lägga över nätdel och riskkapital i ett eget bolag. Något erbjudande om optioner har de inte fått ännu.

– Det måste man i så fall tänka igenom väldigt noga. Vi vill inte komma i en sådan dubbelroll att vi blir misstänkta för att skriva något i eget intresse. Med kombinationen textreklam och optionsavtal blir det riktigt illa, säger hon och fortsätter:

– Jag tycker det är väldigt bekymmersamt det vi nu ser konturerna av. Tänk dig om journalisterna dessutom äger det bolag som tidningen gör reklam för på nätet, säger hon.

Det beskriver exakt vad Aftonbladets journalister gör. De bolag som indirekt ägs genom optionsavtalet ligger på Aftonbladets hemsida med sina annonser. Det är det som är tidningens insats i affären.

Intill på redaktionell plats skriver Aftonbladets journalister, alltså annonsörernas delägare, om frågor som kanske rör annonsörernas intressen.

Dagen efter vårt samtal ska Ingunn och fyra andra representanter för VGs journalistklubb resa till New York för att studera etik på Internet och kopplingen mellan reklam och redaktionell text.

I en annan Schibsted-tidning, Svenska Dagbladets näringslivsbilaga, kan man läsa om Bert Karlssons nya nätsatsning.

Tillsammans med Aftonbladet och Internetföretaget Entrappa, som ägs av samme Harald Ullman som fick börja om på nytt när den så kallade HSB-affären avslöjades, ska Skara-Bert lägga ut hela sin musikkatalog på sajten Dig Music. Där ska man kunna ladda ner hans musik och andras och läsa musiknyheter.

”I uppgörelsen ingår också att Aftonbladet och Hierta Venture marknadsför tjänsten, på webben och i tidningen”, skriver Svenskan.

Hiertas deltagande bygger som vanligt på att annonsutrymme betalas med aktier i det annonserande bolaget. Ganska mycket annonser blir det. Hierta Venture ska äga 25 procent, Bert 12 procent, Entrappa 12 procent och amerikanska Dig-Music.Plc resten, berättar Hierta Ventures VD Peter Åström:

– Det blir en musikportal där vi skapar community-känsla genom en viss form av redaktionellt material. Vi ska ha försäljning av CD-skivor, att man kan producera egna skivor genom att ladda ner ett antal låtar på en CD-skiva som vi bränner eller att man laddar ner låtarna direkt, säger Åström.

Blir det redaktionellt material ur Aftonbladet?

– Nej. Den diskussionen har inte ens varit på bordet. Det blir bolaget självt som anställer en egen redaktion för den tjänsten, säger Peter Åström.

Ändå blir det ett rakt samband ner i medarbetarnas plånböcker: Aftonbladets journalister blir rikare om samarbetet med Bert Karlsson går bra.

Då möter inte bara börsskribenterna i Aftonbladet sin egen plånbok i tjänsten. Då gäller det även nöjesjournalisterna, IT-journalisterna och nyhetsreportrarna.

Till Svenska Dagbladet i början av mars sa Bert Karlsson: ”Men först tänkte jag vinna Melodischlagerfestivalen.”

När jag ringer honom hänvisar han till Harald Ullman på Entrappa.

– Jag har bara musikdelen i det, säger Bert Karlsson som också han poängterar hur duktiga Aftonbladet är på Internet.

– Du såg ju på Melodifestivalen. Jag anser att de hjälpt till jättemycket där.

Hur då, menar du?

– Ja, de var där hela tiden och sände, säger Bert Karlsson.

Så det hjälpte till att sälja skivor?

– Det är bättre att du pratar med Harald Ullman. Han vet allt sånt där, säger han.

I Melodifestivalen hade Bert Karlsson tre tävlande: Javiera, Friends och Barbados. På sajten www.eurosong. com, där Aftonbladet producerar texten och där Kalle Jungkvist står som ansvarig utgivare, kan man läsa hur Bert Karlsson nätchattat med Aftonbladets läsare. Man kan ladda ner alla låtar, man kan se och höra hur Bert sjunger Diggi-Loo Diggi-Ley i duett med sin dotter eller höra hans artist sjunga under rubriken ”Lyssna på segerfavoriten Javiera”.

Det blir rätt märkligt. Inte bara för att man vet att Roger Pontare vann så överlägset.

Arne Höök, ordförande i Aftonbladets journalistklubb, har inte hört talas om Dig Music förrän Journalisten ringer och berättar.

– Så jag kan inte säga mycket om det förrän jag har sett sajten. Men annars låter det ju inte så mycket annorlunda än att Hierta Venture äger andelar i Leknet. Om Hierta Venture går in som delägare så är det deras sak. Det är deras uppgift att investera i sådana bolag, säger Arne Höök när han sitter mitt uppe i löneförhandlingar på Aftonbladet.

Men sammansmältningen av medierna och IT-branschen kan få ett och annat att se lite konstigt ut.

Samtidigt som melodifestivalen genomfördes gjorde Aftonbladet tidning som vanligt. Tidningen toppades med Carolas kupp på Melodifestivalen (med en kontaktannons på tröjan). Intill låg en annan nyhet med betydelse för journalisternas egna plånböcker: ”Varning för ras! Experterna varnar: Stor risk för kursras bland företag inom IT- och bioteknik”, kan man läsa på nätet.

Fem aktier nämns direkt i ingressen: ”Framfab, Switchcore, Oxigene, Netinsight och Stena Line. Det är börsens farligaste aktier. Köp dem inte. Och om du redan äger dem – sälj innan raset kommer”, skriver Aftonbladet.

Handelsstoppade Bidlet, där Hierta Venture är stor ägare, är inte med på experternas säljlistor. En av experterna, Stefan Bielecki på Stockpicker, nämner samlingsbegreppet ”onoterade aktier” med kommentaren: ”Riskerna bland dessa är omåttligt höga”. Bidlet är en onoterad aktie.

Men att man skulle sälja Bidlet står det inte.

Och det är ju tur. En säljrekommendation hade tveklöst gjort Aftonbladets journalister mindre förmögna.

Läs även Nyheter

Niklas Silow, Aftonbladets redaktionschef:

”Vanligt journalistiskt arbete”

Jag tror att vi klarar av att hålla de rågångar som ska hållas. Det här är inte ett större problem än att vi kan hantera det, säger Aftonbladets redaktionschef Niklas Silow.

Niklas Silow förstår inte intresset för att Aftonbladets journalister riskerar att möta sin egen plånbok när de skriver i Aftonbladet.

Enligt honom är det ingen stor sak att Hierta Venture äger den nya musiksajten Dig Music tillsammans med skivbolagskungen Bert Karlsson. Eller att värdet på deras optioner i Hierta stiger om affärerna de har ihop med Bert går bra. Jag kan garantera dig att våra musikskribenter inte tar någon som helst hänsyn till det, säger Niklas Silow.

– Den inom musikbranschen som varit mest förbannad på oss den senaste tiden är Bert Karlsson, tillägger han och hänvisar till Aftonbladets nyhet om Karlssons tvist med en sångerska som anklagar skivbolagskungen för att ha varit hotfull i telefon.

Att Aftonbladet Nya Medier är samarbetspartner i en sajt om schlager-EM är inte heller ett journalistiskt problem.

– Jag kan inte förstå på vilket sätt det skulle vara det, säger Silow.

Aktiespararnas VD Lars-Erik Forsgårdh ser däremot problem med att journalisterna har optioner i ett bolag som äger IT-företag som tidningen rekommenderar läsarna att köpa.

– Det är ett helt oacceptabelt förhållande. Om de ansvariga inte tycker det är något problem måste de i alla fall se till att de egna journalisternas portföljer deklareras i tidningen.

Men det tycker inte Niklas Silow är nödvändigt.

– Vi har inga börskommentatorer och inga aktieexperter som påverkar marknaden som affärspressen har. När vi gör aktiejournalistik så intervjuar våra nyhetsreportrar aktieexperterna och citerar vad de säger.

– Vi gör ett vanligt journalistiskt nyhetsarbete kring aktier som på en massa områden. Jag tror inte det är börspåverkande på samma sätt som affärspressen, säger Silow.

I stället pekar han på tidningens bilreporter Robert Collin vars skriverier i högsta grad påverkar bilindustrin. Skulle han behöva redovisa i tidningen vilken bil han kör privat?

Men han äger väl inte enskilda bilföretag?

– Nej, men han har en roll där han påverkar.

– Våra nyhetsjournalister har inte det, säger Niklas Silow.

Fler avsnitt
Fler videos