Stressade P4-reportrar livesänder vid ratten

Det börjar med ett mejl i inkorgen. En reporter på en P4-redaktion tycker jag ska titta på arbetssituationen för livereportrarna. De senaste åren har allt bara ”blivit värre och värre”.

När jag ringer upp berättar reportern, som vill vara anonym på grund av sin otrygga anställning, hur man förväntas producera en liveintervju i timmen samtidigt som man ensam i bil färdas genom ett stort upptagningsområde. Däremellan ska reportern höras ungefär en gång i kvarten under sändningen – för att läsa väder, svara på en fråga eller läsa upp ­Facebookkommentarer. Några gånger om dagen ska även sociala medier uppdateras med bilder och filmer från fältet.

På den aktuella redaktionen har flera kollegor valt bort kaffet eftersom man inte längre har tid att gå på toaletten.

– Mellan oss skrattar vi åt situationen, att vi är de där som kissar i dikena efter riksvägen. Vi skämtar, men det är bara kul för att det är sant.

Flera gånger har reportern sänt live från en parkeringsficka, för att andra gånger inte hinna stanna bilen på ett säkert ställe och då tvingats sända vid ratten. På redaktionen har flera medarbetare med fast anställning vägrat ta livereporterpassen, vilket gjort att ledningen fyller dem med vikarier och programanställda.

Tiotalet P4-medarbetare vid fyra olika redaktioner bekräftar livereporter-vardagen: höras i sändning ungefär varje kvart, långa sträckor i bil, en liveintervju i timmen, och så vidare. Flera medger att de känt sig pressade att till och med ­redigera bilder, sända live eller sköta andra arbetsuppgifter medan de kör. 

Få vill prata öppet om det, bland annat eftersom det är olagligt.

Men vittnesmålen skiljer sig också åt, främst i hur ledningen tillåter medarbetarna att skruva på det dagliga upplägget, vilket spelar stor roll för den upplevda stressen. Många vi pratar med – inte minst i Jämtland och Norrbotten – poängterar också att de älskar jobbet, att sända live är både kul och givande även om man kan känna sig otillräcklig när resurserna är små.

”Jag och Ankie älskar att åka runt och sända live men jag kan sakna att få göra genomarbetade reportage. Det är något vi i princip inte får göra längre”, säger Annie Lidé. Foto: Tor Johnsson

I Luleå, på P4 Norrbottens centralredaktion, jobbar man likt många andra redaktioner i lag om två med en livereporter och en programledare i varje block: morgon, förmiddag och eftermiddag. Målet är att de bara ska sända live. Bandade nyhetsinslag eller gräv görs av nyhetsreportrarna.

Livereportern och programledaren Anna Lidé berättar att hennes roll förändrades efter en beställning från SR-ledningen 2020.

– Mycket gjordes om på ett bräde. Man skulle inte längre vara två i studion och en skulle alltid vara ute och sända live.

Frustrationen var stor på redaktionen när det här nya direktivet först kom, berättar flera reportrar. Länet är stort, resorna tar ofta lång tid. Till en början hann de sällan äta lunch. Sedan dess har läget stabiliserat sig och arbetsmiljön blivit lite bättre, anser Anna Lidé.

Tillsammans med kollegan Ann-Christine ”Ankie” Wallner Hoppe har hon hittat sätt att skruva på uppdraget, med chefernas tillstånd. De lägger till exempel inte lika mycket tid på sociala medier utan skickar bilder till den digitala redaktionen i Luleå. De håller sig också ofta till två liveintervjuer per pass i stället för tre och bokar inte längre upp allt klart inför morgondagens program när de kommit tillbaka till redaktionen efter sändning. 

Utöver livesändningarna ska Anna Lidé helst filma Instagram-storys och ta bilder till sajten. Foto: Tor Johnsson

Ingen vi pratar med i Luleå är tillfälligt anställd. Det kan spela roll för hur man tillåtits påverka rollen som livereporter. Det anser i alla fall Tova Nilsson, som när Journalisten är på plats sänder morgonprogrammet från studion.

– Vi som jobbat ett tag kan utan problem säga nej, även om det är väldigt sällan vi får order från arbetsledare. Men det kanske inte är lika lätt om man är ny med tillfällig anställning, säger hon.

Förra våren var Tova Nilsson sjukskriven för stressymptom, delvis på grund av det nya arbetssättet.

– Det är sällan bara jobbet, det kan bli stressigt hemma också. Det är en kombination av att man aldrig får återhämta sig. Men visst är det speciellt att jobba morgon och kliva upp vid fyra eller fem och sätta sig i en bil och köra långt, ibland efter bara några timmars sömn, säger hon.

Tova Nilsson säger att det i hennes roll är viktigt att också sätta egna gränser och tänka på arbetsmiljön. Foto: Tor Johnsson

En typisk arbetsdag ute på fältet startar med en tur upp till redaktionen i centrala ­Luleå vid sextiden på morgonen för att hälsa på programledaren. Förhoppningsvis har hon hunnit förbereda manus dagen innan så det bara är att hälla kaffe i termosen och åka.

Innan Tova Nilsson sätter sig i bilen gör hon dagens första livepuff, som kan prioriteras bort om det är dåligt väder och långt att köra. Sen väntar (oftast) en bilfärd efter E4:an, har hon otur är det snökaos eller oväder. Klockan sju stannar hon efter vägen för livepuff nummer två.

– Förhoppningsvis hinner man till intervjun i tid. Sedan gör man den första liveintervjun, en till kortintervju för webben, fotar och lägger ut något på sociala medier. Sedan nya livepuffar längs vägen mot nästa intervju. Sedan fortsätter det så, berättar hon.

På P4 Jämtland i Östersund är livereportrar öppna med att de sänt radio medan de kört bil. Numera är det slut med det. I oktober togs ett beslut av kanalchefen att man inte får medverka live medan man rattar bilen.

Det som ledde fram till förbudet är en serie av händelser där reportern Patrik Sjöö fick två fortkörningsböter och en parkeringsbot inom loppet av några veckor för att hinna mellan jobb. Eftersom medarbetarna betalar sina egna böter i Jämtland kostade det honom 5 200 kronor.

– Vi har ett stort område att bevaka och ibland tar saker längre tid än planerat. Jag har själv suttit med mikrofonen i ena handen och ratten i den andra och pratat live, säger Patrik Sjöö.

De dagar han behöver åka 60 mil genom Jämtland kan jobbet kännas som ”en enorm stress”. Även han har upplevt dagar där han knappt hinner gå på toaletten. Men Patrik Sjöö beskriver också ett bra stöd från cheferna, inte minst efter liveförbudet vid bilkörning.

– Jag kände att det var många kollegor som kanske inte har vågat säga något men som andades ut när det beslutet kom, säger han.

Olof Ekerlid, kanalchef vid P4 Jämtland, säger till Journalisten att han inte har uppfattat stressen som ett specifikt problem för gruppen livereportrar. I Jämtland har reportrarna frihet att bygga programmet själva, anser han. Samtidigt tror han att det kan se olika ut på olika P4-redaktioner.

– Hos oss kan exempelvis andra reportrar hoppa in och det kan bli en telefonare från studion om saker och ting inte blir som det ska, säger han.

Biologen Thomas Öberg, känd för SR-lyssnare från Naturmorgon, står redo i skogen när Anna Lidé kommer fram. Foto: Tor Johnsson

Tillbaka till Luleå där reportrarna även har arbetsuppgifter som andra redaktioner inte vittnar om, exempelvis att spela in liveintervjuerna två gånger eftersom en ska göras kortare för webben.

Det betyder att reportern även förbereder två påor (en kortare för webben) helst med en så kallad mellanprata till. Materialet skickas till en utkorg där en kollega tar emot det.

– Helst ska du också puffa inför dina live, ofta från en parkeringsficka när du sitter i bilen, på väg till nästa live, förklarar Carrie Söderberg, nyhetsreporter.

Även som ”vanlig” nyhetsreporter gör Carrie Söderberg en hel del liveintervjuer, på redaktionens önskemål. Ibland blir intervjuer som var tänkta att bli nyhetsinslag i stället liveintervjuer. Enligt Carrie Söderberg förlorar man mycket här eftersom en rak liveintervju aldrig kan ge samma kontext som ett genomarbetat nyhetsknäck.

– Även om en liveintervju såklart i stunden kan vara intressant, säger hon.

Ett ämne som återkommer hos flera reportrar på olika redaktioner är att de vid känsliga ämnen tvingas lämna intervjupersonen ”i sticket” eftersom de ska rusa vidare till nästa grej. Det kan till exempel handla om ett brottsoffer som kanske aldrig har varit med i radio tidigare.

– Jag har tänkt mer än en gång att det här är inte yrkesetiskt rätt, säger en reporter.

Anna Lidé i Luleå är en av dem som reflekterat över det här.

– Jag kan vara fröken gränslös ibland och tro att jag hinner allt, men det har några gånger varit tydligt att personen jag ska intervjua har varit jättenervös medan jag bara vill rusa in och ”mata på”. Här har jag sett mig själv utifrån och hur respektlöst det har varit att förvänta sig att intervjupersonen bara ska leverera innan vi slänger oss vidare igen. 

Armi Rousu, kanalchef på P4 Norrbotten. Foto: Tor Johnsson

Enligt Armi Rousu, kanalchef på SR Norrbotten sedan ett drygt år, är utmaningen i deras landsända framför allt avstånden och bemanningen. 

– De senaste åren har det blivit allt svårare att hitta vikarier när medarbetare är sjuka eller lediga. Vi har ett bra bemanningsläge för tillfället, men lägger mycket tid på att försöka hitta vikarier och lära upp mer oerfarna personer. Det är ingen enkel ekvation, ett stort problem är att vi inte längre har en journalistutbildning med kontinuerlig intagning här uppe, säger Armi Rousu.

Hon är tydlig med att det är strikt förbjudet att sända live medan man kör bil. 

– Det är inget vi har tagit upp med personalen men jag hoppas verkligen att det aldrig förekommer. Inget jobb är så viktigt att vi ska äventyra säkerheten.

Tycker du att ni behöver göra mer för ­livereportrarnas arbetsmiljö?
– Jag känner inte riktigt igen bilden att det är väldigt stressigt på grund av livesändningarna. Det är klart det tar längre tid om vi ska åka i väg, men som det alltid är i nyhetsarbetet måste vi prioritera. Om vi ser på hur lyssnarmönstret ser ut, och hur vårt uppdrag ser ut, så är det jätteviktigt att vi är ute i samhället, säger Armi Rousu.

Johanna Lindblad Ahl, ordföranden i SRs journalistklubb, är bekymrad över uppgifterna i reportaget. Även om P4 behöver mer resurser överlag, så tror hon inte att det skulle hjälpa livereportrarna i det här fallet.

– Jag tror att det helt enkelt är en fråga om bättre planering och större förståelse för reporterns situation. Det måste finnas tid till vila och vad jag vill kalla ”sömsmån” mellan liveinhoppen, inte bara att ta dig från punkt a till b. Du måste hitta parkering, ha en chans att gå på toaletten, fylla på med energi, hitta personen du ska träffa. Inte minst för att göra bra intervjuer, säger hon.