Gå direkt till textinnehållet

Smärtgränsen är passerad

Optimisterna har hävdat att vi skulle kunna genomdriva vår svenska offentlighetsprincip på europeisk nivå tack vare EU-medlemskapet. De något blygsammare har menat att vi garanterat får behålla vår egen öppenhet intakt.

Optimisterna har hävdat att vi skulle kunna genomdriva vår svenska offentlighetsprincip på europeisk nivå tack vare EU-medlemskapet. De något blygsammare har menat att vi garanterat får behålla vår egen öppenhet intakt.

I dagsläget är det dock fara värt att det mest pessimistiska scenariot blir verklighet: att den svenska öppenheten tvingas anpassa sig till en betydligt mer sluten EU-nivå.

I artikeln på sidan 8 rapporterar Staffan Dahllöf från ett rundabordssamtal om det nya fördrag som regeringscheferna i EU ska ta ställning till före sommaren. Utgångspunkten, den s k Dublintexten, är mycket svag på offentlighetsområdet sett med svenska ögon. Skrivningar om meddelarfrihet och källskydd samt sekretessregler i fördragstexten släpptes redan på ett tidigt stadium, sedan de svenska förslagen mött ett massivt motstånd. I Dublintexten finns heller inga krav på öppenhet i det mellanstatliga arbetet, inga krav på ministerrådet att anta detaljerade och juridiskt bindande öppenhetsregler, inga skrivningar om öppenhet när det gäller inkomna handlingar och inga krav på registrering eller öppna diarier.

Vad som finns är välljudande, men föga förpliktande, formuleringar som att “besluten ska fattas så öppet som möjligt, och så nära medborgarna som möjligt”.

Vid rundabordssamtalet betecknade justitieminister Laila Freivalds Dublinförslaget som oacceptabelt, departementsrådet Olle Abrahamsson menade att det låg “under smärtgränsen”. Problemet är inte bara vad som saknas, utan även att texten kan angripas från motsatt håll. Medlemsländer kan framföra krav om skyldighet att följa sekretessbedömningar i EUs institutioner — något som skulle betyda direkta ingrepp i den svenska offentlighetsprincipen.

Ett nytt fördrag kan enbart träda i kraft sedan det godkänts i alla EU-staters parlament. Enskilda medlemsstater kan blockera ett för landet oacceptabelt fördrag, Danmark lyckades få igenom vissa förbehåll mot Maastrichtfördraget 1993.

Återstår att se om de svenska politikerna vågar ta sådana krafttag för att försvara offentlighetsprincipen. Ska man döma efter tidigare löften kan de inte gärna låta bli.

Informationskonsult, påtryckare, PR-man. Kärt barn har många namn. Jerry Bergström är en av de framgångsrikaste i konsten att få medier att nappa på uppdragsgivares budskap.

I intervjun på mittuppslaget berättar han om sin inställning till journalister. Själv anställer han tidigare journalister för PR-jobb. Ändå är han kritisk till “extraknäckare” som rör sig mellan business och journalistik och efterlyser en tydlig rågång mellan yrkena. Det är inte bra att ena stunden skriva pressmeddelanden, kundtidningar och årsredovisningar och i nästa vara journalist. Journalister som inte går hem och skriver om vad de får reda på är inga bra journalister, tycker Jerry Bergström.

Man må tycka vad man vill om källan, i det här fallet har han en poäng. Glidning mellan PR och journalistik är farlig för trovärdigheten. Men det gäller inte bara den enskilde skribenten.

När Sydsvenskans chefredaktör Jan Wifstrand stoppar distributionen av en annonsbilaga om OS 2004 i Sydsvenskan för att den imiterar redaktionellt material är det en signal fler borde ta fasta på. Den typen av annonser har vi helt enkelt inte råd med.

Fler avsnitt
Fler videos