Slutordat från getingboet
Att leda jobbet på Journalisten är som att sticka huvudet rakt in i ett getingbo. Så skrev jag i min allra första krönika, sommaren 1997.
Att leda jobbet på Journalisten är som att sticka huvudet rakt in i ett getingbo. Så skrev jag i min allra första krönika, sommaren 1997. Och så är det; journalister älskar att ha synpunkter på tidningen – ofta av det slaget att man förstår att vederbörande nog skulle ha gjort det betydligt bättre själv.
Och det kanske man skulle? Tänk dig till exempel Anders Gerdin som redaktör för Journalisten. Eller någon annan från Aftonbladet. Då skulle det väl äntligen bli slut på etikgnället och hackandet på kvällstidningskollegerna…
Nej, jag är inte bitter. Inte ens stött. Möjligen lite väderbiten efter de stormar som blåst under mina två och ett halvt år på tidningen. För blåst har det – både i och utanför spalterna. Ibland har jag överraskats av kritiken, ibland irriterats. Men ofta ändå glatts över engagemanget. För som jag också skrev i en av mina första krönikor – jag har hellre tio irriterade läsare i luren än inga alls.
”Jag lutar mig tillbaka och blir en vanlig, kritisk läsare”
Och innan jag sätter punkt, vill jag nog ta chansen att säga ytterligare några saker:
Till alla mediechefer: att vara journalist kräver inte bara nyfikenhet, samhällsengagemang och språkkänsla. Det kräver också rimliga arbetsvillkor, tid för eftertanke och en arbetsledning som står upp för just journalistiken. Det tröttsamma ekonomiska perspektivet är det ändå så många som lägger på verksamheten.
Låt sådana som Herencos Stig Fredriksson och Ingress Medias Göran Lundberg bli parenteser med sina slimmade multiredaktörsidéer.
Till TU: Gör upp om upphovsrätten! Ni vinner inget på att förneka just journalister de rättigheter som så många andra har.
Till SJFs ledning: Höj taket. Lyssna på Fredrik Nejman och andra med idéer. Bland allt det galna finns sannolikt också det mest geniala.
Till Anders Gerdin: Ta ditt förbannade ansvar! Lämna din stol och höj kompetensen på Aftonbladet.
Så var det sagt. Men nu är det alltså slut. Nu kryper Kurt Nurmi in i getingboet. Vad han tänker göra med Journalisten är hans ensak. Jag lutar mig tillbaka och blir en vanlig, kritisk läsare. Det är inte så dumt, det heller.
Gott nytt årtusende!
