Skärp er, för Satan!

Förra lördagen var kulturminister Leif Pagrotsky, enligt Expressen, på ”satanistkonsert”, då han såg ett av Sveriges mest omskrivna black/deathmetal-band, Dissection, med sångaren Jon Nödtveidt, som avtjänat fängelsestraff för mordet på algeriern Josef Ben Meddaour i Göteborg 1997.

Pagrotsky tyckte, fortfarande enligt Expressen, att det hela var ”görkul”. På frågan om han visste att bandet ”var satanister” svarade ministern: ”Det förstod inte jag. Jag tyckte att det var bra.”

Fem dagar efter deathmetal-diggandet var Leif Pagrotsky på Journalistförbundets kongress på Djurönäset, för en dryg timmes tal och diskussion. Han tyckte det var lika kul det. Huruvida han förstod vad det var för tillställning han befann sig på den här gången är dock lite oklart. Möjligen trodde han att han var på s-kvinnornas kongress i Eskilstuna, tillsammans med sin högste chef, eftersom han från talarstolen efterlyste en ”lika intensiv debatt om kränkande löpsedlar som den vi nu fått om inskränkningar av tryckfriheten”.

bryt

Pagrotskys tal visade väldigt tydligt på snävheten och ad hoc-prägeln i den svenska mediepolitiken. När han skulle lista de tre viktigaste frågorna blev det de tre propositioner som legat längst fram i regeringens pipeline sedan han tillträdde: digital-TV, must carry (det vill säga vilka TV-kanaler som måste finnas med i alla sändningsplattformar) och digitalradion (och ja, det kommer ett DAB-besked från regeringen i höst, lovade han). Förmågan att sätta de enskilda mediefrågorna i ett större sammanhang lyste med sin frånvaro. Nu blev det istället från golvet som han blev påmind om betydligt tyngre frågor som minskande mediemångfald, skärpt sekretess och beskuren pressfrihet, i och utanför Sverige.

bryt

Pagrotsky ställde dock en del intressanta frågor till församlingen: Hur ser ni på pluralismen i medierna? Hur ser ni på mediernas eget ansvar? Hur ska förtroendet för journalister kunna höjas? Att det finns ett intresse för sådana frågor är självklart bra, men bakom frågorna skymtade ändå i första hand politikerns missnöje med mediernas ”allsidiga granskning” och ”hur medierna arbetar med rättelser”. Intrycket av såväl Pagrotskys som Perssons tal är tydligt: de vill läxa upp medierna på partipolitiska och opinionskänsliga grunder och bekymrar sig inte nämnvärt om de i den strävan klampar över de gränser som politikerna definitivt bör hålla sig utanför.

bryt

Kongressen i övrigt? Interndemokrati, förbundsekonomi och – framför allt – lön, lön och lön. Låglöneföretagens ombud vann via talarstolen ett unisont stöd för sin skildring av läget på de sämst betalda medieföretagen. Inför nästa kollektivavtalsrunda kanske brittiska journalistfacket NUJ kan låna ut sin rekvisita från demonstrationen utanför ett lunchmöte med brittiska lokaltidningsägare, där demonstranterna iklätt sig grismasker (!) och viftat med skyltar med slagorden ”Pig sick of low pay”…

Martin Jönsson

mj@journalisten.se

PS: För den som är intresserad av Journalistförbundets framtid fanns den nedtecknad på ett 20-tal blädderblocksblad som satts upp på väggarna i kongressalen på Djurö i fredags, som sammanfattning av kongressens gruppdiskussioner i ämnet.
Tre alternativ hade skissats av den arbetsgrupp som utrett frågan: ett renodlat journalistförbund, en framtid där förbundet blir en del av ett allmänt tjänstemannaförbund eller bildande av ett nytt förbund för olika yrkesgrupper inom medieområdet. Ett tydligt budskap var att det knappast är aktuellt med en fusion med Sif: ”NEJ! Med emfas!” var en av kommentarerna till det alternativet.
Behovet av medlemsrekrytering togs också upp. ”1000 nya medlemmar till nästa kongress” var ett mål, ”Var och en värvar fem nya medlemmar” ett annat. När det gäller att öppna portarna och vidga synen på vem som ska kunna bli medlem var den dock relativt begränsad. ”Öppnare kriterier”, stod det på en lapp. Men med ordet ”Lite” inritat i förledet…