Rätten att skriva sexlöp

Ett steg i riktningen mot en polisstat och ett hot mot yttrandefriheten. Så beskrev signaturen ”Hansan” på Helsingborg Dagblads webb i söndags beslutet av sjukhuschefen Carina Mohlin att inte längre exponera några kvällstidningslöpsedlar inom sjukhusområdet.

Sjukhusledningen och facket är överens om att löpen ”är stötande och spekulativa och alltför ofta anspelar på sex”. Inlägget är ett av ett 30-tal med synpunkter på löpbojkotten. Ett tiotal delar skribentens åsikt, medan en majoritet tycker att beslutet är positivt och att det är rätt att protestera mot de ”stinkande löpen”. På Expressens ledarsida i går gick tidningen till mottattack mot sjukhusdirektören, som beskrevs som en censor och smakpolis med drag av nordkoreansk maktfullkomlighet.

bryt

Frågan om kvällstidningslöpen är alltså på tapeten igen. Senast var det i januari, då Sveriges Livsmedelhandlareförbund uppmanade sina medlemmar att inte sätta upp kvällstidningslöpsedlar med sex-rubriker. Expressens redaktionschef Thomas Mattsson försökte då ta udden av kritiken, med det numera legendariska påståendet att ”så kallade sex-löp bara utgör en procent av Expressens löpsedlar”.

De flesta på kvällstidningarna brukar vifta bort löpdebatten, genom att argumentera för att löpen bara är marknadsföringsverktyg och inte representativt för tidningarnas innehåll samt att de som skäller mest på löpen inte själva är kvällstidningskonsumenter och därför inte bör agera smakdomare. Att döma av diskussionerna på hd.se ligger det en del i det: flera uttrycker där sin avsky inför ”den spekulativa fixeringen vid kändisar, sex och våld”, för att i nästa andetag konstatera att de inte läst kvällstidningar på flera år.

bryt

Men konflikten är mer komplicerad än så. Expressen har självklart rätt i att det är märkligt att en offentliganställd chefstjänsteman fattar principbeslut som dömer ut en viss sorts medier som spekulativa. Det krävs inte mycket fantasi för att se vart en sådan policydiskussion skulle kunna leda. Samtidigt kan man inte bara anlägga ett tryckfrihetsperspektiv på debatten. Tryckfriheten innebär inte en automatisk rättighet att också nå ut till alla. Distribution och exponering är en fråga om kommersiella avtal – fråga bara de tidskrifter som stångasts mot Tidsam om rätten att synas i butikerna.

bryt

Vad vi har är en konflikt mellan olika konsumentkrafter. Vad en sådan kan leda till har vi sett i USA, där moralvärnande intressegrupper på 80-talet tvingade en rad amerikanska tabloider att byta inriktning för att inte sparkas ut från stormarknaderna (Rekommenderad läsning: kapitlet ”Hello Supermarkets, Goodbye Sex and Gore” i Bill Sloans tabloidhistorik I Watched a Wild Hog Eat My Baby, som kom häromåret). Gnälliga mediekritiker och kulturdebattörer lär aldrig kunna påverka löpsedlarnas utformning, men starka konsumentkrafter kan. Därför tror jag att tidningsledningarna, trots den befogat upprörda tonen på Expressens ledarsida, är uppriktigt bekymrade över det allt oftare förekommande talet om bojkott. Att bli utkastad från marknadsplatsen vore, milt sagt, inte en bra affär. Inte ens för att värna rätten att skriva sexlöp.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se

PS: Bloggfebern i journalistkåren är nu på influensanivå. Inte en dag passerar utan en ledare, kulturkrönika eller reportage om medborgarnas, politikernas och – inte minst – journalisternas digitala loggböcker. Till och med Rupert Murdoch slår nu fast att bloggarna tillhör framtiden och att de stora tidningsföretagen varit alldeles för passiva inför den digitala revolutionen. ”Konsumenterna vill styra medierna, inte bli styrda av dem”, konstaterade Murdoch i ett tal i Washington och varnade för att tidningsbranschen kan dö ut om den inte anpassar sig till den nya verkligheten där masskonsumtion av medier gradvis övergår till masskommunikation medborgarna emellan.

Lösningen? Ja, inte är det bara att medieföretagen startar egna bloggar. Utan att de förstår att de inte längre har tolkningsföreträde, att allmänheten inte längre med automatik går till medierna för att ta del av nyhetsflödet, att referatjournalistiken går mot sin slutliga död och – kanske viktigast av allt – att medierna måste bli mer öppna för dialog med sin publik och diskussion om sina arbetsmetoder.