”Raad Al-Duhan hade väldigt starka åsikter om vad jag borde skriva”

I veckan avslöjade reportern Sofie Löwenmark relationen mellan en tidigare reporter på Sveriges Radio och den kände islamisten Raad Al-Duhan –  dömd för att ha dödshotat Gefle Dagblads tidigare chefredaktör Anna Gullberg.

Löwenmark har en bakgrund som bland annat krönikör i Expressen/GT. 2018 grundade hon stiftelsen och sajten Doku tillsammans med journalisten och författaren Magnus Sandelin.

Varför grundade ni den?
– För att vi bägge upplevde att det saknades en samlad plattform för granskande journalistik av den islamistiska våldsbejakande miljön. Vi granskar också angränsande islamistiska miljöer. Tanken var något slags motsvarighet till Expo, säger Sofie Löwenmark.

Annons

Har du också en bakgrund av att ha granskat de här miljöerna?
– Jag har inte gjort det lika länge som Magnus, men jag hade gjort det under ett par år innan. Det var så vi fick kontakt med varandra. Jag var den som först började skriva om Vetenskapsskolan här i Göteborg.

2019 lämnade du Dokus redaktion för att bli politisk sekreterare för Göteborgspartiet Demokraterna. Men nu är du tillbaka som reporter?
– Dokus problem har varit att få ihop det ekonomiskt, vi har haft en väldigt blygsam ekonomi. När jag fick erbjudandet att börja jobba som politisk tjänsteman tog jag det. Jag slutade där 2020.

Dokus avslöjande om att Sveriges Radios tidigare reporter har en privat relation med islamisten Raad Al-Duhan, som ska utvisas på grund av att han klassas som ett hot mot rikets säkerhet, har fått stort genomslag. Sveriges Radio har fått försvara beslutet att låta reporterns inslag ligga kvar på sajten.

Hur kom det sig att du började granska Ekots reporter?
– Doku har ett brett nätverk och högt förtroende, vi får in mycket tips. Jag fick in några tips som oberoende av varandra pekade i den här riktningen. Jag noterade att [Södermalms-]adressen Raad Al-Duhan hade skrivit sig på stack ut. Jag bestämde mig för att jag måste titta på det här, tittade på folkbokföringen, började lägga pusslet. Han är skriven hos journalistens mamma, men de har inte samma efternamn så det var inte uppenbart från början.

– Sedan fick jag reda på att han inte bodde där han är folkbokförd, utan hos reportern. Det har vi också kollat upp väldigt noga.

Hur vet ni det?
– Jag vill inte säga hur. Men vi skulle aldrig publicerat på det här sättet om vi inte hade väldigt säkra uppgifter.

Hur länge jobbade du med granskningen?
– Kanske tio dagar. Det var känsligt på en massa olika sätt, jag var tvungen att hålla det väldigt tajt. Inledningsvis var det inte helt klart för mig om hon hade slutat på Sveriges Radio, hon fanns kvar på sajten. Jag hade noterat att hon inte publicerat något i sitt namn från dess att Raad Al-Duhan hade flyttat till Stockholm, men det skulle ha kunnat bero på andra omständigheter. Men jag blev alltmer säker på att hon inte var kvar. När jag var klar över hur tidslinjen såg ut tog jag kontakt med Ekochefen Klas Wolf-Watz.

Vilka var utmaningarna med jobbet?
– Det var flera. Naturligtvis var det känsligt att det handlar om en annan journalist, en person som många andra journalister känner. Men när jag fick situationen klar för mig var det helt självklart att skriva. Jag trodde också att det skulle tas emot bra, det är ändå en så pass spektakulär sak.

– Det var svårt att hitta kontaktuppgifter till henne, så jag förmedlade via en person som stod henne ganska nära att jag ville ha kontakt med henne. I det ögonblicket fick även Raad Al-Duhan reda på att jag sökte henne. Jag vill understryka att jag inte tror att hon skickade fram honom, men han kontaktade mig. Det var inte alls några uttalade hot, men han hade väldigt starka åsikter om vad jag borde och inte borde skriva. Tydliga uttalade påtryckningar.

– I och med att han har bakgrunden med hotet mot Anna Gullberg tyckte jag att det här var svårt. Jag ville följa alla konstens regler gentemot reportern, men visste att informationen också nådde honom – det var en försvårande omständighet.

Fick det några konsekvenser för hur du arbetade?
– Jag avvaktade lite, och bedömde att jag fick vänta lite med att fördjupa exakt vad det handlade om för henne. Hon fick läsa hela texten innan publicering, och vi publicerade hela hennes svar. Men det var ganska känsliga timmar, den natten.

Du stod i Aktuellt och var kritisk mot att Ekot inte avpublicerat inslagen. Var det en självklar roll att ta för dig som reporter?
– Nej. Det var det nästan alla medier var intresserade av. Och det här fallet tycker jag verkligen inte att det är svårt att ha en åsikt om.

Varför borde Ekot avpublicera? De säger att de granskat inslagen och att de journalistiskt håller.
– Det spelar ingen roll sett ur ljuset av det här. Det går inte att läsa det med de ögonen längre. Någon form av relation hade de ganska tidigt, och flera inslag var kritiserade redan när de sändes för att ha en tydlig slagsida.

– Även för hennes skull tycker jag att SR borde ha tagit bort inslagen.

Men kan du slå fast att de hade en relation tidigt? Hon säger att vänskapen inleddes sommaren 2020.
– För mig förefaller det uppenbart att relationen började tidigt. En person som har fått utvisningsbeslut för att han bedömts utgöra ett hot mot rikets säkerhet – det ska krävas ganska mycket för att en person kraftfullt ska gå in och engagera sig i ett sådant fall. Jag menar inte att det alltid måste vara oskäligt. Men man gör nog inte det från noll, och hennes familj började redan i februari 2020 engagera sig för den här personen.

Doku finansieras via donationer, enligt Löwenmark av i huvudsak små donationer från läsarna. Efter avslöjandet har man fått in 400 000 kronor på några dygn.

– Det är jätteviktigt för oss, vi får en lite tryggare plattform. Vi har knappa resurser, ingen fysisk redaktion. Idag är det i huvudsak jag som är reporter på heltid. Vi får in väldigt mycket uppslag och tips.