”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet”

År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.

Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.

– När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.

Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.

I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.

I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.

Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.

Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.

– Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.

Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.

– Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.

För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv

Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.

– När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.

Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.

När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.

– Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.

På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.

På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.

Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.

– Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.

Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.

– Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.

Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.

Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation

– Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.

Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.

– Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.

Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.

Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.

– Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.

Vad drömde du om under åren i fängelse?

– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.

Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.

Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.

– Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.