Prisade fotografen Lisa Mattisson jobbar hellre på sjukhus än plåtar köksluckor

Lisa Mattisson ska träffa Expressens bildchef för en fika på eftermiddagen samma dag som Journalisten pratar med henne. Hon har inga förhoppningar om att det ska leda till jobb.

– Jag jobbar ju där, men jag är inte kontrakterad frilansare och då är det stopp på jobb. Det är bara kontrakterade som får uppdrag nu. Om det inte är så att alla kontrakterade säger nej, då kan jobbet gå till mig.

Hon känner sig osäker på om hon kommer att fortsätta att jaga jobb som fotograf.

Annons

– Jag är lite kluven. Det är det roligaste jobbet jag har haft. Det låter kanske snobbigt, men jag vill bara jobba för tidning. Folk säger att jag kanske skulle kunna jobba mer med evenemang eller annat för att få in pengar men då tycker jag faktiskt att jag får mer ut av att jobba på SÖS, även om det är skitdåligt betalt. Där kommer jag alltid hem med en historia.

Det är svårt att kombinera yrket som fotograf med andra typer av jobb, säger hon.

– Hela principen bygger på att du är flexibel och kan rycka in med kort varsel.

Under oktober månad har hon jobbat ungefär fem dagar som inhyrd via Marieberg Media.

– Då är det inte frilanspengar på det, och då går det inte ihop. Man står själv för alla omkostnader – kameror, bil, dator.

Lisa Mattissons kamera, som frilans står fotografen själv för sin utrustning. 

Det är frilansarna som jobbar jul, nyår och på sommaren och alla de tider på året när de anställda vill vara lediga.

– Min yngsta dotter börjar bli stor nu. Jag har inte varit ledig en sommar på tio år.

Under pandemin började hon jobba patienttransportör, och nu är tidningarnas budget slut efter valår och krig, enligt Lisa Mattisson.

– Jag var tacksam att de släppte in mig på SÖS igen.

Om du pratar med folk som utbildar sig till fotograf, vad säger du till dem?
– Det är svårt, jag skulle nog säga att de ska lära sig skriva också. Jag har ibland skrivit, för Expressen. För DN får jag inte göra det. Har aldrig fått ja på en jobbidé därifrån. Men det handlar mycket om relationer också. Den chef som tagit in mig ibland på Expressen och som jag sålt in idéer till där har gått till SVT. Det var också några reportrar som krävde att få jobba med mig när de skulle göra reportage, de har också slutat. Jag har lite förlorat mina parhästar nu.

Hur ser du på framtiden?
– Jag vet inte. Jag har sjukt många högskolepoäng så mina studiemedel är slut. Bara i ämnen man inte blir något av. Jag sökte till Polishögskolan igen, en förkortad variant för att bli utredare där man också blir polis, men jag kom inte till intervju. Jag har också sökt till tågförarutbildning, som är en betald utbildning. Men då sa min äldsta dotter till mig att jag borde tänka på att man jobbar ensam då. ”Du kommer att börja sjunga och prata med folk i högtalaren”. Hon hade nog en poäng.

Lisa Mattisson säger att hon känner sig lite för gammal för att göra saker hon inte vill göra.

– Men jag behöver komma på en plan så att jag inte blir en bitter, tråkig människa. Jag hade kunnat tänka mig att fota för vissa organisationer, så att man fortfarande får se saker och träffa folk.

Hon menar att det ser ut så här för de flesta fotografer som jobbar inom pressen. Många ger upp när de får barn.

– Jag känner en som blivit läkare, en annan som blivit sjuksköterska, en lärare och en som snart ska skaffa utökad familj och nu är rädd för framtiden och säger att hen kommer att sluta. Alla duktiga, kompetenta och prisbelönade. Jag fick barn så tidigt så jag har haft lättare att jonglera det. Jag var sen in i yrket, jag började fota när jag var 30.

Betydde det ingenting när du fick utmärkelsen som Årets fotograf?
– Jo i början. Eller jag vet inte om det gjorde så stor skillnad. Jag jobbade ju på Expressen och DN. Jag sommarvikarierade på DN, men det har jag gjort i sex år.

 Vad tycker du att arbetsgivarna borde göra?
– Man måste betala frilanstaxa. På valdagen jobbade jag för Marieberg. Jag vågar nästan säga att jag inte var vikarie för någon, utan jobbade som extra. Och att då gå via ett bemanningsföretag som frilansfotograf, och inte få frilanstaxa, känns inte okej.

För att klara sig en månad som frilansfotograf skulle hon behöva jobba ungefär halvtid, och få betalt på frilanstaxa.

– För ett par år sedan skulle jag hälsa på min äldsta dotter i Australien och bara att spara till det var en kamp. Men sedan inser man att när man varit borta så tjänar man heller inga pengar så man måste ju spara pengar även för den tiden man är borta.

Som frilans måste man också hålla sig med en uppdaterad utrustning.

– Nu fick jag senast välja om jag skulle köpa ny kamera eller ny dator. Det blev en kamera, annars hade jag varit tvungen att sluta. Det arbetsgivaren får när de betalar efter frilanstaxa är att de kan ringa klockan sex på morgonen och jag åker i väg på 20 minuter, och aldrig ifrågasätter om jobbet tar längre tid än det var sagt.

Just nu har hon ganska mycket jobb som patienttransportör på SÖS. Det är ett relativt tungt jobb där man går mellan 25 000 och 30 000 steg per pass.

– Man mår inte dåligt om man unnar sig något sedan. Det är väldigt många roliga människor som jobbar där. Det är det jag menar med att jag hellre jobbar där än fotar köksluckor. Det är inte så att det är särskilt synd om mig, men det är ett problem för branschen att det är så svårt att få ekonomin att gå ihop som frilansfotograf.

– Det här säger också något om fotografers status och hur man inte förstår att fotografer, precis som reportrar, samlar erfarenhet och kompetens som är värdefull. Att vi skulle vara lätta att byta ut. Att man tror att den där bilden redaktioner ändå vill ha, den som är som en käftsmäll eller ger känsla, kan tas av vem som helst. Så är det inte.