Årets fotograf: ”Jag tror inte att jag kommer jobba med det här för alltid”

För en dryg vecka sedan blev Lisa Mattisson, frilansfotograf, utsedd till Årets fotograf i Sverige. 

Kort innan hon stod på Nalens scen och tog emot priset hade hon kommit hem från en nästan tre veckor lång jobbresa i krigets Ukraina – där hon arbetat för Expressen tillsammans med reportern Nina Svanberg. 

– Som det ser ut nu åker jag tillbaka dit för Expressen om en dryg vecka, säger Lisa Mattisson.

Annons

I Ukraina tillbringade Lisa Mattisson en hel del tid i Zjytomyr-området i nordvästra delarna av landet. Hon minns modet och beslutsamheten hos invånarna i området, som att de varje eftermiddag vid sextiden släckte ned hela samhället för att göra sig mer osynliga för de ryska bombplanen. 

– Vi fick bo hemma hos två kvinnor, Jana och Olga, som hade slagit ihop sina familjer eftersom deras män strider i armén. På det här sättet kan de hjälpas åt och känna sig lite mindre rädda, att vi blev insläppta hemma hos dem var väldigt fint, minns hon. 

Vad var svårast med arbetet?
– Säkerhetsreglerna är tydliga och följer man dem så funkar det bra, vi var ju inte heller vid fronten eller så nära markstriderna. Det här kanske kommer låta konstigt men när flyglarmen går är det inte alltid så mycket man kan göra, då måste man skydda sig, och det är också det som kan vara det svåraste när man är fotograf och vill vara med när det händer.

Hur möter du människorna som befinner sig i en sådan kris?
– Respekt, det är enkelt egentligen. Det var väldigt lättarbetat i Ukraina eftersom vi är välkomna där, så är det inte alltid annars när man ska möta människor som befinner sig i en utsatt situation. Men jag tycker också att det finns en fara i det eftersom invånarna gärna vill visa hur starka och enade de är. I skyddsrummet var det svårare att fotografera dem eftersom det kan finnas konsensus att visa upp det starka Ukraina som slår tillbaka. Det gäller att ha förståelse för det. 

Vilket möte minns du mest? 
– En fältpräst som vi fick kontakt med och som öppnade många dörrar för oss. Ett annat minne är när vi sov hos Jana och Olga och deras två pojkar satt i en säng i mörkret och spelade krigsspel på mobilerna. De gömde först spelet när jag kom in, men efter att ha skrattat lite åt det så tror jag vi utan ord sa till varandra att vi alla förstår skillnaden mellan lek och allvar. Och med så mycket allvar nära så behöver man leka lite. 

Lisa Mattisson berättar att hon också kunde vara frustrerad eftersom hon vill åka runt mer än vad de gjorde under den senaste resan i Ukraina.

– Men jag förstår också att det inte alltid går. Det bästa sättet att göra ett bra jobb i en sådan situation, är att träffa människor och via dem träffar man andra människor, sen jobbar man sig vidare.

Var det farligt för er någon gång? 
– Nej, det skulle jag inte säga, det var en gång på militärbasen då flyglarmet gick och vi gick ned med soldaterna i deras skyddsrum. Alla soldaterna var där nere, tillsammans med en katt som låg och sov. Vid ett gammalt bord med en sladdtelefon och en slags radar satt det tre soldater medan det cirkulerade bombplan avanför. Den scenen, när de sitter framför den gamla radarn, har ändå etsat sig fast. Allting var lite som i en svartvit film. 

En av bilderna i ett av bildreportagen av Lisa Mattisson, detta från gränsen mellan Polen och Belarus, som fick juryn i fototävlingen Årets Bild att utse henne till Årets fotograf. Foto: Lisa Mattisson.
 

Vad gör en bra krigsbild?
– Jag gillar bilder som kan berätta en eller flera historier i sig själv och gärna något mer komplext än att förlita sig på vedertagna symboler och "enkla" tricks, även om de bilderna också är en konst i sig att ta. Jag tänker på en bild som Roger Turesson tog för ett par år sen i samband med flyktingkrisen. Han är väldigt duktig på att se människor och jag var själv där på samma plats som han, men inte tog jag den bilden. Jag har länge följt honom och tittat på hur han jobbar för att lära mig en del. 

För bara två år sedan var Lisa Mattisson i en helt annan situation, mitt i pandemin stod hon utan fotografuppdrag. För att klara sig ekonomiskt fick hon ta ett jobb som patienttransportör på Södersjukhuset. 

Det är tvära kast, hur känns det?
– Det betyder att jag i ett halvår framöver kommer ha jobb. Sen är det jättekul att man tycker mina bilder var fina och att jag vann Årets fotograf. Som frilans kan det också betyda en del i kampen att få de bästa jobben. 

Som Expressen berättar i en artikel växte Lisa Mattisson upp med en mamma som jobbade som journalist och en pappa och en styvfar som jobbade som fotografer, vilket gjorde att hon länge vägrade jobba med medier. 

– Jag är uppvuxen i de gamla Klara-kvarteren och fick se hur det funkade. Det är rätt hårt, många ska bekräfta sig och skrävla hela tiden. Många bitar är ganska icke-charmiga med jobbet och det var ingen miljö som jag kände mig lockad till. 

.. sen ändrade du dig?
– Jag har haft en massa olika jobb innan, bland annat kontorsjobb, och det var min dåvarande sambo som såg att jag blev rätt uttråkad och rastlös av det. Till sist sade han att antingen får du göra något åt det här eller så kommer vi att göra slut. Det var då jag tänkte att fotograf kan passa mig, man får lära sig mycket och sedan får man också vara i situationer och se olika typer av folk och miljöer vilket lockade mig. Men jag var väldigt naiv först, jag trodde att fotograf bara var något man kunde bli lite sådär. När jag hade jobbat några år och såg högarna med sommarjobbsansökningar som kommer in till DN så inser man hur många bra fotografer det finns.

Ångrar du dig idag?
– Nej, det gör jag inte, men jag tror inte heller att jag kommer jobba med det här för alltid. Just för att det är jobbigt att hävda sig själv och bevisa sin plats hela tiden. Så många gånger orkar man inte rycka upp sig själv när det inte går lika bra, då får jag hitta på något annat. Jag funderar på utredare inom polisen?