Pressfotofusket – mer teater än retusch

Efter Libanonkriget har diskussionen om pressfotofusk breddats. Nu handlar det inte bara om digital retuschering, utan om krigsbilder som regisserats för att öka dramatiken.

Fotografen Adnan Hajjs bild av ett bombat Beirut, digitalt försedd med extra rök, blev för ett par veckor sedan en stor mediefråga och ledde till att Reuters bröt samarbetet med

fotografen. Men på mediegranskande sajter och bloggar har frågan om fotofusk förts vidare till att behandla talrika exempel på misstänkt arrangerade eller regisserade pressbilder.

Precis som i det verkliga kriget har pressfotokriget varit asymmetriskt. Pro-israeliska sajter, TV-kanaler och bloggar, främst i USA, har metodiskt analyserat fall av misstänkt manipulation och iscensättning, medan libanesiska offer och aktörer har agerat ut sorg och lidande inför kamerorna. Sajten zombietime.com är en av de som gjort en utförlig granskning av pressbilderna från Libanon.

Brittiska bloggen Eureferendum gjorde i början av augusti en studie av de bilder som publicerats i väst efter Israels bombningar av byn Qana med 57 civila dödsoffer. På bloggen visades bland annat hur två inofficiella räddningsarbetare i Qana rusat omkring med samma barnlik och poserat inför pressfotografer på flera olika platser. Flera av bilderna – där en man tycks skrika i förtvivlan med lyft huvud samtidigt som han springer med barnet – har publicerats i stora tidningar i väst. Bilderna uppges vara arrangerade.

Andra sajter har granskat hur objekt lagts i och framför bombade hus för att skapa en känsla av dramatik, som en bröllopsklänning och barns dockor, vilka på bilderna är orörda av damm. På en annan bild av fotografen Tyler Hicks ligger en avsvimmad man i ruinerna av ett bombat hus. Efter kritik och analyser av bilderna från uppröjningsarbetet har det visat sig att mannen i själva verket var en av hjälparbetarna.

Reuters, vars rykte skadades i samband med rök-bilden från Beirut, har dock inte gjort några generella policyändringar:

– Vår policy är densamma, men vi har skärpt rutinerna så att alla bilder från Mellanöstern kontrolleras av en högre uppsatt chef, säger Moira Whittle, PR-ansvarig för Reuters i London, som också säger att Reuters aldrig fotograferar folk som poserar framför kameran.

På svenska Scanpix menar redaktionschef Tobias Röstlund att nyhetsbilderna inte generellt blir mer ifrågasatta i dag.

– Nej, det var värre då digital manipulation var nytt. Men Mellanöstern är den region där bilderna ofta leder till kritik om att vi på bildbyrån är partiska.

– Våra fotografer får inte ta bort något i bilden, men det finns fall där valet av exponeringsögonblick påverkar bilden och kan diskuteras. En bild togs till exempel av Ingvar Carlsson efter ett motigt val där han satt med ett glas öl vid ett krogbord. Hans sällskap hade just rest sig, vilket gjorde att han såg ensam ut. Fotot var ju dokumentärt, men ändå inte helt rättvisande.

Tobias Röstlund säger att Scanpix hittills inte har haft behov av att bygga något säkerhetsnät mot fusk. Han medger dock att fotograferna inväntar bildsituationer som illustrerar den berättelse de vill ge.

– Det är svårt att undvika att man jobbar på det sättet. Hade vi till exempel bara skickat ut glada bilder på Ericssons VD när bolaget levererar ett dåligt resultat skulle tidningarna klaga.

Pawel Flato, avgående ordförande för Pressfotografernas klubb, har envetet drivit frågan om att pressfotokåren behöver en självkritisk diskussion om vilka bilder den förmedlar:

– Det här nya pressfotokriget visar att frågan om sanning inte i första hand handlar om teknik utan om fotografernas trovärdighet. Den måste fotograferna nu för tiden jobba för att göra sig förtjänta av. Vi bör göra upp med föreställningen om att en omanipulerad bild aldrig ljuger. Pressbilder är inte absoluta, objektiva sanningar utan personliga utsagor. De bör betraktas med kritiska ögon, säger Pawel Flato.

Paul Frigyes

pf@journalisten.se