Gå direkt till textinnehållet

Pratminus bör väljas med omsorg

Alla journalister vet att det är viktigt att citera korrekt. Ändå är det inte många pratminus i tidningarna som verkligen återger exakt vad de intervjuade sagt. Om de gjorde det skulle de flesta artiklar bli outhärdliga att läsa.

Alla journalister vet att det är viktigt att citera korrekt. Ändå är det inte många pratminus i tidningarna som verkligen återger exakt vad de intervjuade sagt. Om de gjorde det skulle de flesta artiklar bli outhärdliga att läsa.

Vi människor pratar ganska oplanerat. Exakta utskrifter av talspråk blir tröttsamma att läsa, med alla stakningar, omtagningar, självkorrigeringar och tvekljud som normalt förekommer. Vi står ut med betydligt fler ”typ”, ”liksom” och ”så att säga” när vi lyssnar än när vi läser. För att talspråk ska nå fram i skrift behöver det koncentreras och redigeras.

Men var går gränsen? Hur mycket kan man putsa och anpassa uttalanden utan att förfalska och förvränga?

bryt

Ordfronts chefredaktör fick nyligen be om ursäkt för att två källor ansåg sig felciterade i en artikel om Israel. Säkert har många fler blivit felciterade i tidningar under året utan att få offentlig ursäkt. I fallet Ordfront var det journalister som hade blivit intervjuade. Antagligen skulle fler journalister må bra av att hamna på andra sidan av en intervju och upptäcka hur det känns att bli utlämnad åt en annans tolkning.

Det behöver inte finnas sakfel i pratminusen för att intervjupersonerna ska ha svårt att känna igen sig. Ibland handlar det mer om att reportern lägger främmande ord och uttryck i deras munnar.

Tal och skrift har skilda uttryckssätt och lite olika grammatik. Det gäller för journalisten att vara lyhörd för båda språkarterna. Den som går för långt i översättningen av tal till skrift gör våld på personernas uttryckssätt och personlighet.

bryt

Det klingar falskt när människor i pratminus låter som statliga utredningar. Ta till exempel ett pratminus som:

– Eftersom bussturer nu dragits in måste jag åka hemifrån redan halv sju för att hinna byta buss, vilket gör att jag blir väldigt trött under skoldagen, säger Oskar, 13.

Sakinnehållet må vara korrekt, men ingen människa – barn eller vuxen – talar på det viset.

Yttrandet visar flera drag som är typiskt skriftspråkliga. Meningen börjar med en orsaksbisats, men i oplanerat tal brukar vi först beskriva läget i en huvudsats för att sedan förklara varför det blivit så. Orsaksbisatsen inleds med ett ”eftersom”, och det kan möjligen vara riktigt även om vi långt oftare säger ”för att” när vi vill beskriva orsak. Riktigt falskt klingar det i pratminus där bisatser inleds med kanslispråkets kausala ”då”. Det ordet använder vi i talspråket bara som tidsuttryck.

Passivformen ”dragits in” hör inte heller hemma i vardagligt tal. Där säger vi hellre att bussturerna har blivit indragna eller ännu oftare att ”dom har dragit in bussturerna”. Just det senare passar inte särskilt bra i text, där vi inte tål lika luddiga syftningar som i talspråket.

bryt

Frågan är om det betyder att vi ska redigera i citat tills de blir tydliga men onaturliga. Bättre kan vara att välja bort pratminus i sådana lägen.

En annan detalj som luktar skriftspråk är ett borttappat ”har”. När vi böjer verb till vardags säger vi att ”någon har gjort någonting”. Bara i formella texter stryks det lilla hjälpverbet så att ”någon gjort någonting”. Det är inte heller särskilt troligt att pojken kläckte ur sig en bisats inledd med ”vilket”. I spontant tal används nästan alltid ”som” i bisatser.

Det här är bara några av de detaljer som skiljer tal från skrift och många fler nyanser finns att upptäcka. Den reporter som verkligen vill nå sina läsare måste spetsa öronen och vässa språkkänslan. Pratminusen bör väljas med omsorg. Mycket sägs bättre i löpande text.

eva.martensson@miu.se

Fler avsnitt
Fler videos