Myndigheterna tuktar medierna

Grundprincipen i den svenska modellen för tryckfrihet är att medierna själva ska avgöra vad som publiceras. Tryckfrihet under ansvar, helt enkelt. Men friheten blir alltmer beskuren. Beror det på att politiker och myndigheter anser att medierna missbrukat sitt ansvar?

I går, den 1 juli, började en ny sekretesslag gälla, som innebär att det numera är svårare än tidigare för medierna att få ut bilder ur offentliga register. Passbilder och körkortsbilder ska bara lämnas ut om det står klart att personen på bilden eller närstående ”inte kommer att lida något men av att bilden lämnas ut”. Den som ska avgöra detta är den tjänsteman som hanterar ärendet, alternativ den myndighet som ärendet ligger hos.

Detta är ett nytt sätt att hantera de två motstridiga intressena som präglar så mycket av debatten om medierna: allmänintresset respektive den personliga integriteten. Det traditionella sättet, i det Sverige som har världens äldsta och mest liberala lagar när det gäller offentlighet och tryckfrihet, har varit att låta medierna själva göra dessa avvägningar. Men när det gäller bilder i offentliga register har medierna inte längre den rätten. Det är andra som bestämmer vad som är lämpligt.

På samma sätt kan man tolka det minst sagt uppseendeväckande initiativ som Skatteverket tagit när det gäller att erbjuda den man som misstänks för mordet på Helén Nilsson i Hörby så kallad spärrmarkering i folkbokföringsregistret, så att personnummer och adress inte längre är tillgängliga för den som söker i registret. En sådan åtgärd vidtas normalt när det finns en hotbild mot en person. Det gör det inte i det här fallet. Åtminstone inte ett fysiskt hot. Istället är det mediernas rapportering som ses som hotet, mot mannen och hans anhöriga. Den som gör bedömningen är i det här fallet en skattedirektör på Skatteverket. Till Aftonbladet säger han “du kan tänka dig hur det ser ut när du får många journalister på tråden och du varken vet ut eller in. Då har man en skyldighet att fundera över om uppgiften är offentlig eller inte”, säger skattedirektören.

Men han har fel. Det är inte myndighetens uppgift att fundera över vad som är offentligt eller inte, utan lagstiftarna. Vi har sett nog av sekretesskärpande lagar de senaste åren utan att myndigheter och tjänstemän på egen hand ska strama åt sekretessen ytterligare, utan lagstöd för det.

Däremot är hans uttalanden inte förvånande. Kultur- och medieminister Marita Ulvskog lade en grund för det när hon i oktober i fjol kommenterade bevakningen av mordet på Anna Lindh med att säga att det varit en “rå och närgången journalistik som gått över alla gränser”.

Det uttalandet ledde till en het debatt om mediernas ansvar, allmänintresse och personlig integritet. En del självrannsakan noterades i medierna när det gällde med vilken detaljrikedom och precision man ska beskriva misstänkta brottslingar – och om de sätt på vilket medierna hanterat anhöriga till såväl brottsoffer som misstänkta brottslingar.

Men sedan dess har vi haft Knutby, morden på Hallandsås och nu Hörbymordet i en ny fas – med nya pressetiska tvkesamheter och en förnyad våg av kritik mot mediernas sätt att agera i samband med stora brottsfall.

Det vi nu ser tecken på – skärpt sekretess och tillskruvad myndighetsmakt – kan sägas vara det pris som medierna får betala för att de, enligt mångas åsikt, inte själva klarat av att hantera balansgången mellan allmänintresse och integritet.

Det är en oerhört allvarlig situation. Och precis det som många varnat för.

Medierna måste själva ta ett tydligare tag i den pressetiska debatten och visa allmänheten att friheten under ansvar, med självsanering istället för sekretess, är den enda fungerande modellen.

Annars kommer inskränkningarna i friheten att fortsätta. Med eller utan lagstiftarnas goda minne.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se