”Konstruktiv journalistik gör medierna mer relevanta”

Den 60 meter höga skidbacken reser sig i synfältet från taxins vänstra ruta. En gammal och tung silhuett mitt i ett landskap av gran och solljus. Vi är flera i bilen som pratar om hur häftigt det måste vara att sitta där – med skidorna på, redo att ta sats från Holmenkollen – och bara stirra rakt ner i avgrunden.

Så blir det tyst. För vi vet mycket väl att det vi själva kastat oss ut i på många sätt påminner om detsamma. Det är inte heller någon liten backe.

Vi har rest hit från hela Danmark och flera städer i Norge och Sverige, för första gången samlade på Hotel Lysebu utanför Oslo, för det vi senare kommer att kalla Lysebu-dagarna. Fondet for Dansk-Norsk Samarbejde har bjudit in oss – med önskan om att stärka journalistiken. Och det vi kommit hit för, är inte en enkel disciplin.

År 2025 är journalistiken fortsatt under press. Tilliten till medierna dalar, och många har rätt och slätt valt att vända nyheterna ryggen. Inte på grund av likgiltighet, men för att de är trötta. Trötta på gräl, skandaler och oväsen. Nyhetsundvikande är inte längre ett nisch-fenomen – det har i stället blivit en växande realitet, även i Skandinavien.

Runt en tredjedel av svenskarna säger att de avstår från nyheterna för att de är för negativa eller får dem att må dåligt. I Danmark säger 23 procent av vuxna att de ofta eller ibland undviker nyheter – en ökning på fem procentenheter från året innan.

Globalt är siffran ännu högre: 39 procent undviker nyheter, den högsta siffran sedan Reuters Institute började sina undersökningar. Även i Norge, där tilliten traditionellt är högre, undviker nästan var femte ungdom mellan 18 och 24 år nyheterna.

Det är inte bara ett medieproblem – det är ett demokratiskt varningstecken. För vem orkar bli matad med problem utan någon riktning? Oväsendet överröstar ämnet – och blicken för sammanhanget. Många medier antar att deras användare vill ha vrede och fruktan. Och många vill det. Men vad händer med dem som inte alls tar del av nyheterna?

Antalet sökande till journalistprogram dalar, en tendens som känns igen i många länder i västvärlden. Unga människor anser inte längre att det är lika attraktivt som tidigare att bli journalist, eller prestigefyllt för den delen.

Som journalister – och särskilt intervjuare – kan vi spelet. Vi vet hur man fångar uppmärksamhet. Hur man berör. Hur man bygger upp drama. Men det är som om vi i mediebranschen har skruvat upp konflikterna så högt att vi själva inte längre kan höra något.

När vi okritiskt förstärker politikernas förolämpningar och låter dem sätta dagordningen, reducerar vi journalistikens roll till att vara en mikrofon för polarisering. Det är inte för att vi har glömt vår roll i samhället. Det är för att vi har låtit vanetänkandet ta över.

Långt före Trump och Brexit började medierna mista allmänhetens tillit. Ett vakuum uppstod – och fylldes snabbt med desinformation och spin. Om journalistikens syfte är att beskriva världen korrekt, är det svårt att säga att vi lyckats.

Vi säger det ofta till varandra: konflikten är viktig. Och det är den onekligen. Skillnader och oenigheter driver demokratin. Men om journalistiken nöjer sig med att låta konflikten bero, utan att visa vägen genom den – så misslyckas vi med en av våra viktigaste funktioner.

Så vad kan vi egentligen göra åt konflikten? Vi är inte här för att skapa konsensus. Men vi har ett val: vi kan välja att undersöka vad som ligger bakom konflikten. Vad som hände förut, vad som sker parallellt. Vad den betyder för dem som står mitt i den.

I åratal har vi fortsatt med samma grepp. Samlat in fakta, citerat källor, publicerat – som om världen fortfarande var linjär. Som om det räckte. Men kanske kräver nutiden något annat av oss. Kanske måste vi lära oss nya sätt att lyssna på, ställa andra frågor, se bredare – också på våra egna antaganden. Vi kan inte längre linjärt undersöka en icke-linjär verklighet.

Vill vi att vårt arbete läses, förstås och används, måste vi använda oss av många faktorer. Inte för att sudda ut, men för att skärpa till det. Komplexitet leder till mer precisa berättelser, som till exempel den danska nyhetssajten Zetlands berättelse om hur det känns att vara den sista som får en abort, där reportern följer en kvinna som står mitt i en av livets mest sårbara beslut – en abort nära gränsen för det tillåtna.

Baserat på hennes personliga upplevelse utvecklas en större bild, där hälsopolitik, etik och lagstiftning flätas samman. Eller Tolga-fallet, som skakade Norge då det upptäcktes att tre vuxna bröder felaktigt registrerats som intellektuellt funktionsnedsatta – utan deras vetskap – av deras egen kommun.

Båda berättelserna är tydliga exempel på varför komplexitet i journalistiken stärker förståelse och handling. Faktiskt visar studier att komplexitet gör folk mer nyfikna, inte mindre. När människor möter nyanser, lyssnar och läser de mer öppensinnat.

Om vår journalistik ska göra skillnad, måste den upplevas som relevant. Den ska kännas som viktig, vara begriplig och kunna användas till något. Och det kräver att vi törs plocka fram det som annars försvinner i den dagliga redaktionella redigeringen: komplexiteten, tvivlen, nyanserna. Det är inte svaghet. Det är en ny yrkesskicklighet.

Studier visar att just de berättelser som vågar utforska komplexiteten, gör läsarna mer nyfikna – inte mer förvirrade. När folk möter nyanser, lyssnar de längre. När de möter handlingsmöjligheter, känner de sig inte handfallna, utan engagerade.

Det ser vi i praktiken. När public service som NRK och SVT publicerar konstruktiva artiklar och inslag är tittarna tacksamma – inte för att allt var positivt, utan för att det var relevant, mänskligt och användbart.

Midtjyllands Avis i Danmark använder sig av en modell där de följer upp problem med lösningar – och bjuder med läsarna. TV2 Kosmopol har utvecklat sex vägledande principer som styr deras bevakning: personlig, perspektiv, utblick, i tiden, relevans och det som överraskar. Zetland frågar varje år sina medlemmar om vad de tycker om journalistiken. Medlemmarnas input har bidragit till att definiera sex användarbehov som genomsyrar Zetlands berättelser: ge mig hopp, utmana min världsbild, ge mig åsikter, ge mig ny och djup kunskap, ge mig en överblick, låt mig skratta eller gråta.

Att känna till användarnas behov och omsätta dem till god journalistik fungerar. Zetland har blivit en gedigen medie-succé, som expanderat från Danmark till Finland, och närmar sig Norge. Inte som en quick-fix, men som en relation. Journalistik som faciliterar samtal, där medierna inte pratar ”till” folk, utan ”med” dem.

Vi behöver mer av det. Och vi behöver ta det på allvar. Vi journalister måste våga mer. Vi måste komma ner från tornet och ut på torget till de vi existerar för. Vi måste våga närma oss motsättningarna, ställa frågor som öppnar snarare än stänger, och lyssna med nyfikenhet, inte bara med inlärd respons.

För ja, vi har alla en tendens att förenkla och skapa hjältar och skurkar. Men vi har också en inneboende längtan efter att förstå. Vi kan jobba med den drivkraften.

Vi börjar släppa taget om vanetänkandet. Debatten lever på redaktioner, men så länge som journalistikens framgång mäts genom att bryta ner något, att avslöjanden firas mycket mer än att hjälpa till att bygga upp, riskerar vi att journalistiken fortsätter bort från publiken och de demokratiska medborgare som vill se den som nödvändig.

För ett år sedan samlades en grupp nordiska specialister på konstruktiv journalistik och författade en vitbok som innehåller mål för den konstruktiva journalistiken. Den lyder: ”Den konstruktiva tillgången till journalistiken har som mål att skapa reflektion, förståelse och handlingskraft baserad på samhälleliga utmaningar och möjligheter.”

Här på Lysebu-dagarna är vi en brokig skara: 24 människor från olika hörn i den journalistiska världen. Här sitter alla från gymnasielärare och undersökande journalister till professorer och nyutnämnda och garvade chefredaktörer – samt ledaren av världens första institut för konstruktiv journalistik – från 25-årsåldern till 62 år.

Våra erfarenheter är helt olika, men vi är eniga om en sak: att utveckla journalistiken med konstruktiva metoder. Inte som dekoration, men som ett yrkesmässigt fundament. Vi håller inte med varandra om allt – och det är inte heller meningen – men vi drar i samma riktning. Vi delar ett tillvägagångssätt som inte bör ersätta det kritiska, utan komplettera det. Ett tillvägagångssätt där journalistikens verktyg också används till att utforska lösningar, framgång och möjligheter genom att fråga: Vad händer nu? Vad fungerar? Vad är nästa steg?

Mot den bakgrunden körde journalister och redaktörer från hela Norden förbi backhoppningsbacken Holmenkollen på väg mot Lysebu – samlade runt ett gemensamt intresse för konstruktiv journalistik.

Vi vet att det krävs både uthållighet och tydliga mål för att förändra praxis i en hektisk mediemiljö – och vi talar öppet om det. Utmaningarna är många, men så är även belöningarna.

Därför kommer vi att träffas igen på Lysebu nästa år för att fortsätta samtalen, dela erfarenheter och utveckla metoder som kan stärka journalistiken i en konstruktiv riktning i de nordiska demokratierna.

För vad är en tredje statsmakt värd om medborgarna vänder sig bort? Det är inte lätt. Det är inte heller gratis. Men det är nödvändigt.

Medförfattare är deltagarna vid Lysebu-dagarna 2025:
Ralf Andersson, chef för Mediernes research- og innovationscenter, Center for Journalistik SDU
Ida Løvdahl Alvsen, PhD, Nord Universitet Bodø
Julie Trolle Boding, redaktör för Bolius.dk videncentret Bolius
Peter Bro, professor, chef för Center for journalistik, SDU
Caroline Bækkelund Hauge, journalist, NRK
Heidi Røsok-Dahl, PhD, OsloMet om NRK/Fellowship SDU Odense
Benedikte Fjelly, nyhetschef NRK Buskerud
Cathrine Gyldensted, utvecklare av konstruktiva journalistiska metoder, journalist/författare
Ulrik Haagerup, direktör Constructive Institute Aarhus
Brian Holst, konstruktiv redaktör, Mediehusene Midtjylland
Nanna Holst, redaktör engagemang och dialog, TV2 Kosmopol
Freja Sofia Kalderén, utvecklingsredaktör, Bonnier Publications
Frits Ahlefeldt-Laurvig, nyhetstecknare, grafisk facilitering, journalistik
Emma Löfgren, biträdande redaktionschef The Local Europe, redaktör The Local Sweden
Gerd Maria May, direktör, Room of Solutions, journalist, författare
Michael Møller, gymnasielärare, Mulernes Legatskole i Odense
Anna Maris, kursledare Fojo Linnéuniversitetet, journalist på Sveriges Radio
Jakob Risbro, redaktör TV2 Fyn; Nanna Schelde, journalist, Zetland
Karianne Steinsland, universitetslektor journalistik och mediestudier, OsloMetC28
Ingrid Tinnsmannsvik, tidigare chef för konstruktiv journalistik, NRK