Kongressbloggen. Fredag.

Och på tredje dagen sken solen, när kongressombuden, lätt yrvakna, insåg att det är i dag det smäller.

(8.00)

Valfeber! På nattvickning, i barhäng och i dag kring frukostborden pratades det i princip bara om en sak: valberedningens förslag till ny styrelse. Nu ”vet” alla att det kommer att läggas fram alternativa styrelseförslag, att det kommer att bli sluten votering med fler namn än det finns platser och att olika falanger kommer att hoppa av om de inte får som de vill. Det blir kul i eftermiddag.

(11.10)

På ett 20-tal blädderblocksblad om nu pryder väggarna i kongressalen finns förbundets framtid nedtecknad. De utgör olika diskussionsgruppers sammanfattning av morgonens debatter om vem som ska få vara medlem i förbundet och vilken profil förbundet ska ha. Tre alternativ hade skissats av den arbetsgrupp som utrett frågan: ett renodlat journalistförbund (det vill säg som i dag), en framtid där förbundet blir en del av ett allmänt tjänstemannaförbund (läs: Sif) eller där det bildas ett nytt medieförbund för olika yrkesgrupper inom medieområdet.

Lapparna på väggen är rätt roliga. Ett tydligt budskap är att Sif knappast behöver bemöda sig om att fria. ”Aldrig, aldrig Sif!” och ”NEJ! Med emfas!” är två av kommentarerna till det samgåendealternativet.

När det gäller andra förbund är viljan till dialog lite större. Bland annat konstateras att förbundet kan ”lära av kampviljan” hos Syndikalisterna, SAC.

Behovet av medlemsrekrytering har också tagits upp. ”1000 nya medlemmar till nästa kongress” är ett mål, ”Var och en värvar fem nya medlemmar” är ett annat. När det gäller att öppna portarna och vidga synen på vem som ska kunna bli medlem är den dock relativt begränsad. ”Öppnare kriterier”, står det på en lapp, men med ordet ”Lite” inritat i förledet.

Förbundets behov av att spara pengar har också diskuterats. ”Gör Journalisten till månadstidning” har en grupp skrivit. Om detta blir kongressens beslut kommer nästa nummer av Journalisten till midsommar.

(14.35)

Min älskade hustru, som också råkar vara världens mest noggranna korrekturläsare (om än inte yrkesverksam som journalist), mejlar och påpekar att det förekommer stavfel i bloggen. Publish and be damned! Snart är jag hemma igen.

I kongressalen är syrehalten nu nere på Zissou-nivå. Det är varmt, mättat och kompakt, inte bara för att debatten om vilken eventuell kritik som ska riktas mot förbundsstyrelsen nu inletts – och att valet av ny förbundsstyrelse väntar runt hörnet.

Kanske är det därför det från talarstolen dyker upp uttalanden som Jonas Edlunds ”Jag ansluter mig till nästa talare”. Eller ville han bara öka spänningen.

(17.00)

Ombuden står uppställda på rad, med röstsedlar i hand. Japp, det blev spränglista och motförslag och allmänt kaos och nu återstår rösträkning innan det blir klart vilken styrelse det blir.

Egentligen skulle kongressen ha varit slut för en halvtimme sedan. Kongressmiddagen är redan uppdukad. But it aint over til the fat lady sings , som man säger på baseballmatcherna i USA.

Från talarstolen sades en hel del vasst och skoj i debatten iför valet. Smusslandet med hemliga möten och tubbande av distrikt att vara med på kuppen sågades av flera talare. “Det här skulle ju vara en öppen kongress”, som någon sade.

TV4s Christer Nordin gick upp och slog fast att detta var den “råddigaste kongress” han någonsin varit på, av alla parti- och förbundskongresser han bevistat. Det var en uppläxning efter noter, av illa förberedda och vimsigt talande ombud. “Ska det vara så här nästa kongress också så kommer jag inte att åka”, konstaterade han.

Någon borde bjuda honom på en öl i kväll för ord som behövde sägas.

(18.00)

Nu ringer klockan. Valresultat är klart. Läs om det snart på nyhetsplats. Sedan säger bloggen adjö. Vi ses om tre år. It’s been a pleasure.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se