Konflikt om arbetsmiljön på Dagens Arbete

I maj rapporterade Journalisten om brister i arbetsmiljön på Dagens Arbete. Ett anonymt brev som hade skickats till tidningens bolagsstyrelse larmade om stress och om en förtroendekris mellan chefredaktör och anställda, och i journalistklubbens verksamhetsberättelse för 2024 beskrevs arbetsmiljön under flera gräv som ”katastrof”.

Klubbens ordförande Josef Molin bekräftade i maj att man arbetade med arbetsmiljön efter en stor omorganisation 2024. ”Vi har en kontinuerlig dialog med arbetsledningen och upplever att den lyssnar på oss. Men det finns fortfarande en del problem kvar som vi hoppas kunna lösa”, sa Josef Molin.

Men så har inte skett. Flera källor uppger för Journalisten att misstroendet kvarstår. Vid DA:s redaktionskonferens i september lyftes den psykosociala arbetsmiljön.

– Vi fick höra att det var medarbetarna som måste steppa upp, säger en journalist på DA.

En annan säger:

– Budskapet var att problemen beror på oss. Vi är tysta, oengagerade, dåliga på att samarbeta och snåla med beröm. Det avsattes mycket tid på en övning där vi alla skulle berömma varandra under två minuter. Hela redaktionsledningen deltog, eftersom ”även chefer kan behöva få beröm”.

Eva Burman säger till Journalisten att arbetsmiljön är hennes ansvar, och att övningen var en ”tramsövning” som skulle öppna för att lättare ge feedback. Hon säger att hon själv inte ville vara med i den.

–  Jag tyckte det var olämpligt. Men det propsade flera medarbetare på. Man tyckte att även chefer behöver få beröm.

Uttryckte du att medarbetarna är tysta, oengagerade och snåla med beröm?

– Det får stå för dem om de tycker det. Hela dragningen utgick från forskning om vad som skapar en psykosocial trygghet på en arbetsplats. I den finns parametrar som hur vi är mot varandra, om vi snackar skit om varandra. Man behöver lyfta saker i stället för att prata om det i korridoren, annars gror problemen, och så har det varit här i många år, säger Eva Burman.

Klubben efterfrågade efter sommaren en systematisk undersökning av arbetsmiljön.

– Vi vill som klubb ha en arbetsmiljöenkät som kartlägger den psykosociala arbetsmiljön. Det vill inte ledningen. Den konflikten har vi haft länge nu. Ledningen tycker att det är destruktivt att få ner någonting på papper, säger journalistklubbens ordförande Josef Molin.

Eva Burman håller inte med:

– Det inte en konflikt vi haft länge. Frågan lyftes veckorna efter konferensen. Inom en vecka var vi överens om att först ha samtal kring OSA-frågorna, sedan utvärdera gräven i december. Därefter en enkät, säger hon.

Fackklubben har kontaktat andra klubbar inom fackförbundspressen och även Journalistförbundet centralt för att få rådgivning.

– Vi har fått bekräftat att det är helt okontroversiellt att kartlägga arbetsmiljön skriftligt, för det är då man kan se en utveckling. Man får inga värden annars, säger Josef Molin.

DA:s ledning har i stället velat arbeta med arbetsmiljön på andra sätt under hösten.

– Det har mynnat ut i att vi ska ha samtal i helgrupp utifrån frågorna om organisatorisk och social arbetsmiljö, säger Josef Molin.

Medarbetare på DA tror inte på metoden. Ingen vågar riktigt ta upp kritik eftersom man riskerar att bli dåligt bemött inför alla och tillrättavisad efteråt, menar en person.

– Om någon uttrycker minsta kritik, det kan handla om en rubrik, kan hon komma in sedan. Det är extremt lågt i tak. Folk är rädda för att prata i grupp, säger en annan medarbetare.

– Få törs säga något, säger en tredje.

Reportern Ida Persson är skyddsombud på Dagens Arbete:

– Vi och ledningen har haft olika åsikter. Vi tycker att en enkät är ett bra verktyg. Men vi ser också att arbetsgivaren inte helt har stängt dörren, man är öppen för att göra en enkät längre fram i tiden. Det ser vi som positivt, säger hon.

Eva Burman säger också att ledningen inte sagt nej till en enkät, men att man först vill ha gruppsamtal.

– Problemet på DA är att vi inte pratar med varandra. Nu börjar vi göra det, samtidigt som vi utvärderar den nya grävprocessen. Sen gör vi en enkät, säger hon.

– Vi gör OSA-enkäter* var tredje år. Klubben har sagt att alla frågor som behöver lyftas är lyfta.

Flera personer på DA beskriver för oss att det är lågt i tak och att man inte vågar uttrycka konstruktiv kritik eftersom man är rädd för att bli dåligt bemött och tillrättavisad efteråt av dig. Är då storgrupp rätt sätt?

– Jag har aldrig tillrättavisat någon som lyft saker eller straffat någon för att de sagt något. Att känna att man kan ta upp saker är ju precis det jag jobbar med. Vi hade ett temamöte förra torsdagen som var jättebra. Flera kom in till mig och sa att det var bra.

– När jag kom till DA pratade inte klubb och arbetsgivare med varandra, det ville jag ändra på. Jag är inte så känslig, man kan säga att något är dåligt. Har man kulturen att inte prata med varandra så blir det jättejobbigt att börja göra det, det är en process. Om några sitter och himlar med ögonen så skapar det en otrygghet i gruppen. Det lyfte jag, och då känner sig såklart vissa träffade.

Vilket är ditt ansvar för att det upplevs lågt i tak?

– Det är därför jag jobbar intensivt med de här frågorna. När jag kom till DA fanns det i princip inget systematiskt arbetsmiljöarbete. Det var ett vi och ett de, arbetsgivaren hade möten och facket hade möten. Ingen sade något. Jag har infört ett systematiskt arbetsmiljöarbete.

Hur reagerar du på att medarbetare till oss ändå uttrycker att finns en tystnadskultur?

– Det är klart att det finns enskilda personer som tycker att det är jobbigt att lyfta saker. Men ingen som har lyft något har fått några som helst konsekvenser av det, tvärtom. Jag vänder ut och in på mig själv för att det ska bli bättre.

Du känner dig inte orolig för att medarbetare inte vågar ta upp saker?

– Nej, för klubbordförande och skyddsombud säger att allt är lyft. Vi pratar nu om arbetsfördelningen mellan nyhetschef och printchef, och stress i gräven. Reportrarna vill ha mer tid med nyhetschefen, det måste jag säkerställa.

Flera DA-medarbetare upplever Eva Burmans ledarskap som oförutsägbart och detaljstyrande.

– Vi vet inte vad vi ska göra. Jag tror att många har en exitplan för hur de ska ta sig härifrån, säger en person.

En annan medarbetare säger att det hänt att chefredaktören ”exploderat”:

– Det är bisarrt att det här kan ske på en facklig tidning.

– Vi gör ju också reportage om arbetsplatser. Och det blir lite sjukt om man tittar på det här utifrån, vissa saker är absurda även om man försöker ta det med humor, säger en tredje medarbetare.

Eva Burman reagerar starkt på påståendet att hon ska ha exploderat.

– Va? Jag har aldrig exploderat, inte ens varit i närheten. Det har jag knappt gjort i hela mitt yrkesliv. Däremot har jag haft korrigerande samtal, det är allvarliga samtal. Det kan upplevas jobbigt men de har varit absolut nödvändiga och helt rimliga.

Vad säger du om att medarbetare upplever dig som oförutsägbar?

– Det är faktiskt första gången jag hör det i hela mitt yrkesliv. Jag är tvärtom alltid fått höra att jag är väldigt tydlig. Jag är übertydlig.

Journalister på DA beskriver samstämmigt att det finns utmaningar i arbetsmiljön.

– Vi har löpande diskussioner med ledningen om hur arbetsmiljön ska bli bättre. Vi hoppas att de ska leda fram till förbättringar. Jag tycker att vi har närmat oss varandra, säger Ida Persson.

Flera personer på tidningen är tveksamma till att prata med Journalisten, eftersom man fortfarande hoppas på att intern dialog ska leda till förändring. Goda egenskaper i Eva Burmans ledarskap lyfts också, hon beskrivs av vissa som driven, rak, rolig, får saker att hända, med goda intentioner och höga ambitioner. Men alla vi pratar med bekräftar att det finns problem i arbetsmiljön och ledarskapet.

Droppen för flera blev att ledningen under hösten ska ha börjat låsa in kaffebönorna, med hänvisning till att det ska ha stulits på redaktionen.

– Vi känner oss redan så ifrågasatta, en sådan här sak gör det bara ännu värre. Det gynnar inte tilltron, säger en person.

– Man känner sig inte litad på, säger en annan.

Eva Burman säger att ledningen först inte berättade om flytten av kaffebönorna just för att medarbetare inte skulle känna sig misstänkliggjorda – men att resultatet tyvärr verkar ha blivit det motsatta.

– Vi flyttade dem till ett annat rum, men vi har inte låst in dem. Anledningen är att det har försvunnit en massa saker här. Det är olyckligt, många har tillgång till lokalerna, säger hon.

Arbetsmiljön under granskningar är något som klubb och ledning arbetat gemensamt för att förbättra. Medarbetare beskriver hur Burman som utgivare varit den som tryckt på gasen och ibland velat dra något längre än det hållit för, vilket skapar en otrygghet för de inblandade.

– Hon kan gå in i ett gräv när som helst och ändra vinkel eller tes, och säga åt reportern att bevisa den. Det har lett till att de flesta erfarna reportrar har slutat gräva, säger en person.

Andra bekräftar att erfarna reportrar under Burmans ledning dragit sig för att göra granskningar. Men det stämmer inte, menar Eva Burman. Alla reportrar som gräver har fortsatt att göra det, säger hon.

– Hösten 2024 såg vi att texterna kom för sent, att nyhetschefen hade för mycket att göra. Då behövde jag gå in och rädda gräven, det var inte bra, men det var krishantering.

Har du velat ta gräv längre än de håller för?

– Det finns alltid ett moment av tvivel, i slutet av ett gräv. Då har jag och nyhetschefen varit tydliga: det här håller visst! Då tvivlar reportern. Men det är ytterst mitt ansvar som utgivare. Ingen publicering vi har gjort har blivit fel eller överdriven.

En tydligare struktur och arbetsordning har införts för gräven. Enligt några personer har det haft effekt, andra tycker att det är för tidigt att avgöra.

Mikael Färnbo är som nyhets- och grävchef ansvarig för allt innehåll på DA, en ny roll i den nya organisationen.

Han känner sig trygg med den nya arbetsprocess för gräv som införts.

– Det har varit onödigt stressigt i vissa gräv, men det har blivit bättre. Gräv är också stressigt till sin natur, men man ska inte heller överdriva problemen som funnits här, säger han.

Eva Burman ska också i strid med den ideella upphovsrätten ha gått in och ändrat i redan publicerade texter utan reportrarnas vetskap, bland annat inför en nominering till Tidskriftspriset.

– Hon skriver om texter utan att stämma av med reportern. Det här skapar såklart stor stress och har gjort att flera av oss inte längre vill göra granskningar, säger en medarbetare.

– Ibland måste man vara medvetet vag i en text. Det blir fel om man går in och lägger ihop två citat eller spetsar till saker, säger en annan.

Eva Burman säger att ändringarna som gjordes inför Tidskriftspriset inte ledde till några fel.

– Jag och nyhetschefen hade en diskussion under semestrarna när vi skulle skicka in nomineringarna. Det var tre ingresser som det i princip stod samma sak i. Vi ändrade i dem, det blev bättre och det blev inte fel.

På höstens redaktionskonferens togs saken upp och Burman backade.

– Jag sa att jag förstår att det upplevs jobbigt och att vi inte ska göra så igen. Har man gjort en granskning känner man en kontrollförlust om det blir så här, jag lyssnar på det.

Rasmus Lygner är personalrepresentant i bolagsstyrelsen och tidigare klubbordförande.

– Vi har i bolagsstyrelsen lyft frågan att det uppstått arbetsmiljöproblem och olika svårigheter i samband med omorganisationen, säger han.

Han konstaterar att mycket har förändrats på DA sedan Burman tog över som chefredaktör, varav en del på ägarnas initiativ: digitalisering och att nå en yngre målgrupp.

– Det har betytt att man har fått göra om organisationen i grunden och gå från magasin till nyhetswebb med tillhörande magasin. Det har inte varit lätt för alla och det har inte varit positivt för arbetsmiljön på alla sätt. Men jag tycker ändå att det finns en öppen diskussion kring problem och en konstruktiv samverkan mellan fack och arbetsgivare och att man rör sig framåt, säger han.

Också Eva Burman lyfter den stora omställning som skett på tidningen sedan hon tillträdde, med en stor digital satsning.

– Det är en stor kulturförändring, det är klart att vissa inte gillar det. Men att säga att det är en jättedålig arbetsmiljö här, det stämmer inte! Det är stress runt gräven, ja, och vi har höga ambitioner med dem. Vi diskuterar att revidera hur många gräv vi gör.

– Det här är ingen dålig arbetsplats. Det finns vissa som tycker det, som på alla ställen, betonar hon.

Vad tänker du om att anställda upplever tystnadskultur och rädsla för att prata?

– Jag förstår det inte. Jag har aldrig varit känslig för att folk lyfter jobbiga saker med mig. Att man känner att man behöver gå till Journalisten för att man inte blir hörd – det är jättetråkigt.

Helle Klein, chefredaktör på Dagens Arbete före Eva Burman, skriver i ett mejl till Journalisten att hon egentligen har som princip att inte lägga sig i sin efterträdares göranden på DA. Men hon blir förvånad av Eva Burmans uttalanden om att klubb och arbetsgivare tidigare inte pratat med varandra och att ett systematiskt arbetsmiljöarbete saknats.

”Under min tid som chefredaktör hade vi ett ypperligt samarbete med Journalistklubben och mig veterligt aldrig någon konflikt. Vi genomförde också regelbundet arbetsmiljöundersökningar som rörde både den fysiska arbetsmiljön liksom den psykosociala”, skriver Helle Klein.

Uppdatering:

Efter publicering vill Eva Burman nyansera sitt uttalande om tidigare ledarskap på DA:

”Jag menar inte att det inte funnit ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Det har det så klart. Men det har funnits en tystnadskultur här enligt medarbetare på DA. Fack och arbetsgivare har haft separata möten. Man har inte pratat med varandra, inte lyft problem, utan det har stannat i korridoren. Detta pratade vi bland annat om på konferensen. Kultur sitter inte i väggarna. Den står människor för.”

* OSA = Organisatorisk och social arbetsmiljö.