Journalistförbundet hotade att lämna TCO 2013

I sin bok Den svagaste länken beskriver Jonas Nordling kortfattat händelsen:

”Då jag förklarar att nedläggningen kan leda till utträde ur TCO för Journalistförbundet startas en ny digital redaktionell produkt: Arbetsvärlden”, skriver han i boken.

– Det var en muntlig riskanalys som riktades till TCOs dåvarande ordförande Eva Nordmark och TCOs kanslichef, säger Jonas Nordling till Journalisten.

Att TCO snabbt beslutade att starta Arbetsvärlden som ersättning för TCO-tidningen och tidningen Studentliv innebar att Journalistförbundet inte gjorde verklighet av hotet, men Jonas Nordling menar att hotet var allvarligt menat.

– Vi ville göra det tydligt att synen på organisationstidskrifter var en kabinettsfråga och att det behövdes en ny redaktionell plattform för TCO. Eftersom man startade Arbetsvärlden gick det aldrig så långt att vi behövde lyfta frågan i förbundsstyrelsen och inleda en process om möjligt utträde ur TCO. Frågan diskuterades som jag minns det bara i presidiet, säger Jonas Nordling.

TCO-tidningen och Studentliv, 2013. Foto: Hanna Lundquist

Jonas Nordling var ordförande i Journalistförbundet från 2011 fram till februari 2019 då han avgick för att bli chefredaktör på Dagens Arena. Nu tre år senare väljer han att gå vidare.

Du har sagt upp dig från Dagens Arena. Varför då?
– Det är ingen konflikt bakom beslutet, jag känner bara att jag är klar här. Jag tog det här jobbet dels eftersom jag ville tillbaka till den redaktionella miljön, dels eftersom som det fanns en spännande utmaning i att skapa en bra struktur för Dagens Arena. Det arbetet är avslutat. Det finns redaktionell policy, en organisation, en huvudprodukt och en ny donationsplattform som har gett tidningen nya intäkter.

Har du något annat jobb på gång?
– Inte än. Jag är kvar fram till den 17 mars. Att jag säger upp mig innan jag har ett nytt jobb är lite en lojalitetsfråga; att inte vara fokuserad på något annat när man fortfarande är anställd. Jag siktar på att vara kvar i mediebranschen.

Jonas Nordling var reporter på Hyresgästföreningens och HSBs gemensamma medlemstidning Vår bostad i elva år, fram till nedläggningen 2006. Han var också ordförande i den lokala journalistklubben, och förhandlade avgångsvederlag för alla journalister som sades upp. Han berättar i boken att han trodde att han skulle få ett erbjudande om anställning på Hyresgästföreningens nya medlemstidning Hem & Hyra som skulle startas, men fick strax efter att förhandlingarna avslutats veta att han inte var önskvärd.

”Har fel profil. Oklart på vilket sätt. Den enda profil jag har, utöver djupa kunskaper i bostadsfrågan, är att jag är fackligt förtroendevald. Möjligen kan dock min vana att även granska Vår bostads ägare ligga mig i fatet”, skriver Jonas Nordling i boken. 

Journalisten berättade om händelsen 2006.

Du var ju arbetslös en tid efter Vår bostad, är du inte orolig för att hamna i en liknande situation nu?
– Jag har varit i limbolandet förut, så jag vet hur det är. Nu är väl oron att jag är 50 plus och har lång erfarenhet och kan uppfattas som dyr och överkvalificerad. Men jag har någon månad på mig att hitta ett jobb, jag tror att det löser sig.

I boken beskriver Jonas Nordling det krympande lokala fackliga engagemanget som det största hotet mot den svenska arbetsmarknadsmodellen. Han ritar en röd tråd från den stora gruvstrejken 1969-1970, då kraven på lokalt inflytande var som starkast och ledde till den omfattande arbetsrättslagstiftningen på 1970-talet, till dagens situation där antalet fackligt förtroendevalda i Sverige rasar – från 360 000 till 250 000 på 25 år.

– Det finns 100 000 färre fackligt förtroendevalda nu än på mitten av 1990-talet. En tredjedel har försvunnit. När jag fick klart för mig hur det såg ut insåg jag att det fanns fog för den känsla jag haft – att det blir svårare att få till lokala fackliga förhandlingar och att allt fler förhandlingar får tas av fackförbunden centralt. Det betyder att modellen håller på att implodera. Om det fortsätter på samma sätt kan det att få stora konsekvenser för fackförbunden och för lagstiftningen, säger Jonas Nordling.

På vilket sätt då?
– Om man inte klarar av att lösa problem i lokala förhandlingar kan det på lång sikt leda till en mer detaljerad lagstiftning, i den stil som finns i Frankrike. Det leder på kort sikt till att fler förhandlingar måste skötas av den centrala fackliga organisationen, och då får vi mer facklig toppstyrning. Den lokala arbetsgivaren och den lokala fackklubben borde ha ett gemensamt intresse i den här frågan, på samma sätt som man hade på 1970-talet: att hålla politrukerna och ombudsmännen borta från de lokala förhandlingarna. Men då behövs det fler lokala fackligt förtroendevalda. Det är den svagaste länken.

Ser du samma dystra utveckling i Journalistförbundet?
– Det är tre år sedan jag var ordförande, så jag kan inte svara på hur det ser ut idag. Min bild är att Journalistförbundet genom att vara ett yrkesförbund ändå lyckats bibehålla det lokala fackliga engagemanget. Engagemang i yrkesfrågor är oftare lättare att sälja in än de fackliga frågorna.

I boken riktar du kritik mot TCOs strategi när det gäller lokalt fackligt förtroendevalda, och kallar det ”huvudlöst”. Vad är problemet?
– Problemet är att de större fackförbunden för tio år sedan drev igenom att TCO inte längre ska ha de lokalt fackligt förtroendevalda som en uttalad målgrupp. Den verksamheten klarade de stora fackförbunden av att hantera själva. Men de små fackförbunden har inte de resurserna. Det var också därför man lade ned TCO-tidningen, som ju hade de förtroendevalda som målgrupp. Det har lett till att lokala klubbordföranden inte längre har någon relation till centralorganisationen, samtidigt som de förtroendevalda blir allt färre.

Mellan raderna finns också en ganska skarp kritik mot Unionen …
– Jag riktar nog fokus mot de större fackförbunden, snarare än specifikt Unionen. Men Unionen är störst och får väl klä skott för alla. De har lyckats rekrytera många medlemmar genom att sälja in medlemskapet som ett slags försäkring, en service. Det är egennyttan som är argumentet för att gå med i facket, och det har jag i och för sig inget emot – det är rationellt och helt legitimt. Men fackligt medlemskap bygger också på någon form av uppoffring, på det fackliga löftet.

Hur har reaktionerna på boken varit?
– Det är oerhört svårt att få till en idédebatt i de här frågorna. Jag har försökt på andra sätt. Men intresset för boken har faktiskt blivit väldigt stor i fackliga kretsar, framför allt i tjänstemanna- och akademikerförbunden. Jag har blivit inbjuden att prata på flera Saco- och TCO-förbund. Den fick också mycket större spridning när den kom som ljudbok. Helt klart över förväntan.

En sista fråga: i vår ska Journalistförbundet ha en medlemsomröstning om det nya huvudavtalet. Hur kommer du att rösta?
– Jag tycker inte att det är en bra idé att ha en medlemsomröstning i den här frågan, så helst skulle jag inte rösta alls. Som jag ser det handlar omröstningen om man ska vara med i PTK eller inte. Att lämna PTK är en så stor sak att det blir svårt för medlemmarna att greppa helheten, tror jag.

Men hur ska du rösta då?
– Jag tycker att det vore en väldigt dålig idé att lämna PTK, som är en kartell som har tjänat oss väl under mycket lång tid. Så jag kommer att rösta ja till det nya huvudavtalet.

Fakta

TCO & PTK

TCO, Tjänstemännens centralorganisation, är en paraplyorganisation för tolv fackförbund, bland andra Unionen, Vision, Vårdförbundet och Journalistförbundet. 

PTK, tidigare Privattjänstemannakartellen, är en samverkansorganisation för 25 fackförbund som organiserar tjänstemän i den privata sektorn, bland andra Unionen, Sveriges Ingenjörer, Ledarna, Akavia, samt Journalistförbundet. PTK förhandlar stora avtal som rör pension, försäkringar, trygghet vid arbetsskador och omställningsstöd.