Journalister skäms över sina låga löner

Ute i landet håller de sämst avlönade journalisterna tummarna och hoppas att årets avtalsförhandlingar på TU-området ska ge dem mer pengar i plånboken.

En del av dem skäms för att berätta hur lite de tjänar.

Journalisterna på Jönköpings-Posten brukar skoja om att det är tur att de har en äkta hälft eller sambo som tjänar bra. Det har gått så långt att många skäms att berätta för sina vänner vad de har för månadslön efter decennier i yrket.

Gunnar Ahrén har jobbat som journalist i 30 år; de senaste 22 på Jön­köpings-Posten. All denna journalistiska erfarenhet ger honom 21 000 kronor i lönekuvertet.

– Jag har sett andra yrkesgruppers löner skjuta i höjden. Det känns som vi har blivit omsprungna av alla andra. Min hustru har fördubblat sin lön på sju år, säger han.

För de anställda på Jönköpings-Posten vore ett lönelyft ett bevis på uppskattning. Men det är väl känt att Herenco-koncernen, som Jönköpings-Posten tillhör, håller i plånboken då det gäller de anställdas löner.

– Det är inte så att det saknas pengar i företaget och att det skulle tvingas sparka anställda om Jour­nalistförbundets krav på minst 25 000 kronor i månaden efter 15 år i yrket drevs igenom. Det är inte omtanke om oss som gör att de håller nere lönerna. Det är skönt att förbundet tar de låga lönerna på allvar och att det håller ut, säger Gunnar Ahrén.

Medellönen på Jönköpings-Posten ligger på 21 171 kronor. Närmare hälften tjänar mindre än 22 500 kronor. Nio av de lägst avlönade har mer än 15 år i yrket.

Enligt uppgifter sammanställda av Presstödsnämnden från 2005 hade Jönköpings-Posten en omsättning på 183,2 miljoner kronor och gick med 43,5 miljoner i vinst (rörelseresultat)

bryt

Även Lars-Åke Sandkvist jobbar på en tidning som tillhör Herenco-koncernen: Smålands-Tidningen. Han är lokalredaktör i Sävsjö sedan 1984 och tjänar 20 700 kronor i månaden.

Liksom Gunnar Ahrén har han sett sig omsprungen av många andra yrkesgrupper i kommunen.

– Min fru är gymnasielärare och tjänar betydligt mer, trots att Sävsjö är en liten kommun som inte kan betala ut höga löner till sina anställda. Att jag jobbat många år i branschen har jag inte fått något för, i alla fall inte i lönekuvertet, säger Lars-Åke Sandkvist.

Han saknar den så kallade 94-procentsregeln som gjorde att höjd lön i storstäderna även kom landsortstidningarna till del. 94-procentsregeln innebar att de som jobbade på låglöneföretagen kunde räkna med extra pengar om deras löner understeg genomsnittet i landet. I korthet gick regeln ut på att de tidningar som hade lägre än 94 procent av det relativa löneläget för hela riket fick ett lönepåslag, dock inte mer än 0,7 procent.

bryt

Journalistförbundet fick dock ge upp regeln eftersom den tagits bort från de andra avtalsområdena. Vissa tidnings­ägare som tvingades betala ut pengar enligt regeln ansåg sig utpekade, och den bedömdes dessutom vara inflationsdrivande. Sista gången 94-procentsregeln tillämpades var 1996.

På många låglönetidningar tycker de anställda att det var tråkigt att 94-procentregeln togs bort, för då fanns ett samband mellan storstadslöner och landsortslöner.

– Om det bara handlar om procentuella lönepåslag halkar vi efter år efter år. Därför är det bättre med ett ordentligt kronpåslag, säger Lars-Åke Sandkvist.

Han tycker att det är tråkigt att Smålands-Tidningen alltid ska förknippas med låga löner. Det får han ofta höra då han träffar kolleger från andra tidningar.

bryt

Karin Söder jobbar på Mariestads-Tidningen som ingår i NWT-koncernen, som även den är känd för att inte leda ligan över bäst betalda arbetsplatser. År 2005 hade koncernen en omsättning på 423,5 miljoner kronor och gick med 96,2 miljoner i vinst (rörelseresultat).

Efter fem år i yrket tjänar Karin Söder 20 000 kronor. De flesta fastnar på sina ingångslöner med en långsam löneutveckling.Vid varje avtal fördelas potten bland de anställda. Så mycket mer blir det inte. Den lokala journalistklubben har försökt att få igenom ett extra tillskott utöver potten till de lågavlönade. Klubben har lyckats vid ett tillfälle, men det rörde sig då om endast några hundralappar.

– 25 000 kronor efter 15 år! Det tycker vi är en lysande idé. Det skulle betyda mycket för oss, säger Karin Söder.

bryt

Odd Råberg jobbar på Värmlands Folkblad som inte tillhör någon av de stora koncernerna. Efter tolv år som fast anställd har han 22 000 kronor.

– Vi är inte direkt välavlönade. Men vi jobbar på ett företag som inte har några pengar. Och vi överlever, säger Odd Råberg.

Pär Jansson

pj@journalisten.se