Jessica Ritzén: Fattigbloggare på Aftonbladet
I torsdags förra veckan avslutade journalisten Jessica Ritzén Fattigbloggen på Aftonbladet, där hon i 30 dagar skrivit om hur det är att leva på socialbidrag. - Jag vill lyfta arbetsmetoden. Det är en form av journalistik som är väldigt effektiv och medborgarnära, säger hon.
– Bloggen har skapat en viktig debatt om välfärden, där inte bara socialbidragstagare, utan även socionomer, jurister och många andra har deltagit.
Hur ser du på den kritiken som har riktats mot bloggen?
– De väljer att läsa bloggen på fel sätt och är kritiska av andra orsaker än att det här skulle vara journalistiskt fel. Till exempel frågade någon hur jag som medelklassjournalist tror att jag kan förstå hur socialbidragare har det. De har fel syn på människan tycker jag och det är en politisk ilska som kommer fram. Fattigdom har inte med person, utan situation att göra. Och snart kommer många fler att hamna där.
Hur har du hanterat krocken mellan din privatperson och din yrkesroll?
– Det största problemet har varit att hantera mig som privatperson, journalist, debattledare och chefredaktören på samma gång. I början kände jag mig personligt attackerad när folk tyckte att det jag gjorde var fel och kränkande. Jag har även blivit mer berörd och partisk i min rapportering. Min roll blev att ta socialbidragstagarnas parti. Jag har försökt att hantera det, men det är svårt. Jag har fått luta mig tillbaka på 12 års erfarenhet som journalist.
Skulle du göra något annorlunda om du fick börja om med bloggen?
– Vi var dumma som trodde att fattigdomen skulle få plats i en enda blogg. Ett rimligt arbetsfält skulle vara att skriva om bara jobbgarantin. I en drömvärld skulle vi också ha varit flera personer, en författare, en granskande journalist, en debattredaktör och en moderator. Det har varit svårt att sköta allting själv. Alla delar har blivit lidande.
Kan du tänka dig att skildra andra frågor genom samma metod?
– Jag har redan tusen uppslag och en idé som jag skulle vilja gå vidare med. Det som händer närmast är att jag ska vara ledig ett tag, för jag har jobbat 32 dagar i sträck, från tidig morgon till sen kväll. Sedan vill jag gärna blogga mera. Just nu känns det väldigt ineffektivt och långsamt med en papperstidning, samtidigt som bloggen varit lite för snabb för mig många gånger.
