Jan Helin: Aftonbladets nya bas

Även om Helin internt är ett väl känt och förankrat namn är han för många utomstående en doldis.

Beskriv dig själv för Journalistens läsare!

– När jag var unge var jag gladlynt, i min ljuva ungdom var jag svartsynt. Nu är jag 40, närsynt men tycker att livet blivit rikare i takt med att jag inte tar det så allvarligt. Jag gillar konstigt nog att bli äldre, ungdom är ett gravt överskattat tillstånd.

– Som journalist har jag ett murvelhjärta, älskar bra stories och bra ­bilder, blir snabbt uttråkad av dåliga texter och direkt arg på stort dragna tomma bilder.

Hur ser din journalistiska karriär ut?

– Jag började som sportreporter och redigerare på Nynäshamns Posten. Kom in på Journalistutbildningen vid Mitthög­skolan i Sundsvall. Jobbade parallellt på Sundsvalls Tidning. Drömde om kvällstidningar för att de var överlägset bäst på att berätta. Dessutom var jag extremt musikintresserad. På den tiden var musik vad mode är i dag – livsstil. Kvällstidningarna var då liksom nu först med att förstå och göra angelägen journalistik om detta.

– Jag började på Aftonbladet 1993 och har förblivit tidningen trogen, med undantag för två år som chefredaktör på Ålandstidningen mellan 2003 och 2005.

Varför tror du att du utsågs till chefredaktör?

– Jag hoppas det var för att de såg ­något ­annat än att jag var galen nog att ta jobbet. Kanske att jag brinner för ­underhållande, utmanande och fräck journalistik?

Vilka egenskaper behöver en chef­redaktör på Aftonbladet ha?

– Mycket ork, stora öron mot samtiden, förmåga att entusiasmera det kanongäng som är Aftonbladets ­redaktion och en insikt om att förändring tar tid.

Hur kan du kombinera rollen som småbarnspappa med din nya yrkesroll?

– Jag är glad att du ställer frågan. Det säger mig att vi kommit någonstans. För mig handlar det om förmågan att kunna leva i två världar. Det är mindre en fråga om tid, mer en fråga om ork.

– Jag inspireras mer av kvinnliga toppchefer på den här punkten, män har hittills inte imponerat. Jag läser maniskt intervjuer med kvinnliga ­superchefer i jakt på ledtrådar. När jag läste om hur Annika Falkegren på SEB sturskt berättade hur hon skickat hem bröstmjölk i taxi fick jag tårar i ögonen. Det lät så trasigt och sorgligt. Men det var modigt av henne att berätta det.

Hur ska kvällstidningskonceptet (papperstidningen) överleva in på 2000-talet?

– Vi måste bli angelägna och underhållande att läsa. Om vi inte klarar det dör vi en välförtjänt död.

Hur ska förhållandet mellan papperstidningen och nättidningen vara?

– Ömsesidig förståelse. Just nu är hela branschen för långt ut på ett sluttande plan. Papperstidningen för att vi tappat självförtroende när allt vårt innehåll av värde finns gratis på nätet. Nätet för att journalistik i dator ännu är en för dålig affär.

– Publicister i alla kanaler måste­ komma samman och se vad som händer med vår bransch i ett större perspektiv. Det stora är inte att läsare i högre utsträckning föredrar webb än papper. Det är oproblematiskt, de älskar uppenbarligen journalistik fort­farande.

– Den stora frågan är vad en mod­ern­ tidning ska erbjuda som är unikt i förhållande till nätet. Den ännu större frågan är hur du ska ­finansiera journalistiken när alla de gamla affärs­modellerna blir egna ­bolag och ­affärsområden så fort de blir digitala. Blocket är det mest slående exemplet. När det visar sig att eftertextannonser som affär klarar sig utmärkt utan journalistik som ­bärare finns risken att ägare börjar betrakta journalistik som en besvärande kostnadsmassa. Vad händer med sökordsannonseringen nu till exempel? Ska det ­finansiera journalistik eller bli en egen ­affär? Där har vi något att hålla ögonen på. Och just där är New York Times ett intressant exempel, inte som nu när de ständigt används av svenska medie­analytiker som ­exempel på att betalning på ­nätet inte fungerar för att de stängt sina betaltjänster. I jämförelse med det är ­redaktionella diskussioner om sprickor mellan olika publiceringskanaler lyxiga rökrumsdiskussioner.

Vad utmärker Aftonbladet om fem år?

– Jag hoppas att man säger om oss – det var som fan, de gjorde det igen.

Kommer nöjes- och kändisjournalistiken att få lika stor plats framöver?

– Kändiskulturen är den mest ­genomgripande trenden i vår samtid. Det vore ovärdigt en kvällstidning att inte exploatera den. Jag har en känsla av att den kommer att klinga av, då ska vi söka upp och exploatera nästa samtidsfenomen. Det är vad vi gör. Utöver det ska vi fortsätta att vara ledande på nöjesjournalistik.

Hur ska Aftonbladet spara i fortsättningen?

– Vi behöver en bättre redaktionell kostnadskontroll så att vi kan vara slösiga på bra stories. Jag hoppas innerligt att inga fler medarbetare måste lämna tidningen, men att i tider som dessa lova något vore blåögt och dumt. Förutom de förhandlingar som nu pågår har vi inga nerdragningar planerade.

Skulle du kunna ta jobb som chef­redaktör på Expressen?

– Tanken har aldrig slagit mig, än mindre har någon frågat mig.

Vilken är den realistiska upplage­nivån för Aftonbladet om fem år?

– Det är väl den enda fråga där jag kan hänvisa till att svaret är börs­drivande och att jag därför avstår att svara.

Hur ska ni kunna ta mera betalt för material på nättidningen?

– Jag säger inte att det går. Jag ­säger att det vore dumt av någon i aftonbladet.se:s position på marknaden att inte försöka. På kvällstidningen följer­ vi och stödjer helhjärtat vår syster ­aftonbladet.se:s tappra och framgångsrika försök.

Kommer du råda ägaren att lägga ner Punkt SE?

– Vad ägarna gör med sina vinster är ägarnas sak. Jag har stor respekt för att Schibsted törs vara med i det blodiga strategirace som är svensk gratistidningsmarknad. Du behöver inte vara mycket till analytiker för att se att någon av de tre kommer att äta minst en av de andra två. Och pudelns kärna är: Vad vill Cristina Stenbeck? Det är ett spännande spel för dem som har råd. Vad gör du om 20 år? – Funderar på att klippa mig kort och njuter av att äntligen ha hittat min klädstil.